Idag

Idag var det fantastiskt väder! Jag trodde de skulle snöa och blåsa så när jag slog upp mina grönbruna i morse och såg solen sippra in genom persiennen så kändes det bara så fantastiskt skönt att jag trott fel, att det var lördag och att jag inte hade dagen planerad. Efter lite telfonsnack och tvättning så tog jag på mig ytterkläderna och förvarnade lillebror att det snart var dags att sätta på kaffe och så gick jag. Ut i det underbara vädret. Ut i snön och de 2 minusgraderna som termometern visat. I lurarna sorlade norsk musik. Jag använder musik för att komma i stämning eller förstärka en stämning jag redan är i. Och nåt konstigt med såna här dagar är det. För det som händer dessa dagar är att jag förflyttas tillbaka till Norge-tiden. Mycket är det nog snön som gör det. Första snön gör detta med mig. Jag minns och skrattar åt minnen. Tänker på allt som hände där och på Jon Anders... Och när jag går där och drömmer mig tillbaka och solen skiner på mig så kommer det över mig. Vilken skatt det är att ha massa fina minnen. Att minnas och känna sig glad. När man ser fram emot nåt som ska ske, nåt man ska göra, då vet man ju aldrig hur det minnet ska bli sen liksom. Men de minnen man har. De riskerar man aldrig. Dom finns där och man kan plocka fram dom när som helst och bara må bra. Och det är kanske det livet går ut på. Att skaffa sig massor av fantastiska minnen som man sen kan återuppleva om och om igen... För att visa resten av världen (eller ja, åtminstone de som valde samma stig över Flogsta-ängarna som mig) att jag kände mig så lyckligt skattad så skrev jag ett stort "Hej!" i snön och ritade ett fint hjärta. Detta med förhoppning att någon annan också blir glad och känner kärlek...

Typ update

Jag kan ju inte direkt påstå att jag är bra på att uppdatera. Fast vänta! Det har jag ju heller ALDRIG påstått så det borde väl stå sig liksom... :)
Myckt och lite har hänt sen sist. Heeeelt fantastiskt var det ju när Arvid tittade ut. Precis så magiskt som jag trodde innan att det skulle vara var det oxå. Och som pricken över i, grädden på moset fick jag ju den ofantligt stora äran att få bli gudmor åt miraklet. Jag gick runt hela helgen och var som alldeles nyförälskad... Sjukt härlig känsla... Tänk att jag får vara en del av hans liv. Fantastiskt! Jag får väl lägga upp en bild här nåt tag framöver så ni som läser får skåda underverket.

Det som annars stått på schemat, bokstavligt, är praktik. På HIA. Väldigt bra och intressant och lärorikt och... Alldeles utmattande. Fem veckor är ganska lång tid ändå, att ta in och bearbeta information och intryck. Det kommer lite såhär efteråt oxå känner jag. Nu är det teori som gäller och med tanke på hur fort de senaste veckorna gått så kommer det väl bara säga svischswosh så är det jul! Ska blir riktigt najs med jul, även fast det inte känns lika speciellt längre ändå...

Det jag egentligen hade tänkt skriva här just nu inser jag nu att jag inte riktigt kan få ned svart på vitt... Det är den där malande känslan av att man kanske inte riktigt gör som man skulle gjort om man tänkte på ett annat sätt. Men sättet man tänker på är det som man går på och tänker är det enda rätta. Känslan av att lura sig själv men inte kunna avslöja bluffen... Känslan av att vara ensam i något som man kanske måste vara ensam i men inte vill och inte vet hur man ska bjuda in. Och vem som ska bjudas in... Det är inte första gången jag tänker allt det här och en del utav mig väntar bara på att det ska gå över och en annan del säger att nu är det dags... Dags att bestämma sig och köra på. Och den delen skrämmer mig lite.

Å nån slags jävla spänningshuvudvärk har jag oxå. Bajs.
:)