Jag är nog ganska trög av naturen. Trög som i att det tar ett jädra tag innan jag verkligen landar i mina tankar och beslut. Som i att jag sitter kvar på tåget och åker framåt men i hjärnan är ändå ett ben kvar på perrongen ett bra tag. Till slut drar jag in det. Då blir det komplett. Fast det kan ändå glida ut igen, tillfälligt. Fast jag är nog kanske inte jätteannorlunda när det kommer till detta. Det är bara det att jag blir liksom lika förvånad varje gång jag upptäcker detta hos mig själv. Å DET är kanske trögt! :)
Nu har jag iaf dragit in benet igen. Förhoppningsvis en sista gång. Men man vet aldrig :) Det känns skönt iaf. Jag känner mig lättad. Det är gött att han sina kroppsdelar samlade, allt på samma plats, i fokus. Framåt.
