Den som lever får se

Alltså. Det här med framtiden. Jag tänkte att jag skulle ta en paus från framtidsplanerna när jag var här. Men idag knackade det på igen. Det är svårt det där. Eftersom man faktiskt inte vet nåt. Men nåt jag vet är, för att göra en låååång historia kort, att NK är mitt Hjärta. Och ojoj, vad jag är glad för det! :)

Irritation, men sen paket!

Dom är speciella här i Norge. Dom saknar helt arbetsmoral, tror att dom kan och vet allt och gillar inte svensk arbetskraft. Ok, jag kanske generaliserar liiite, men fasen inte mycket. Jag kommer ju på varje gång jag kommer på detta att jag redan visste det men bara glömt bort det medan jag var i Sverige. Som att dom inte har någon karensdag... FÖRÖDANDE för arbetsmoralen. Förödande. Å när dom väl är på jobb... Ja. Inte gör dom många knop. Vi svenskar däremot sliter som djur, vill göra ett bra jobb. Om inte annat så vet vi iaf att när man är på jobbet, då jobbar man. Å sen blir dom sur när dom ser att vi jobbar på. Det blir ju som en påminnelse om att ja just ja, det var jobba vi skulle göra. Å ser ska de hävda sig själv heeeela tiden! Som i lördags. Då var det en tant som fick stroke. jag var ensam sjuksyrra på bygget, förstod på en gång att det var en stroke men hade ju ingen aaaaning om vad jag skulle göra. Ska jag ringa ambulans? Lägga in henne? Vilka papper ska jag skicka med? Vad är numret till jourläkaren? Sånt man inte har fått koll på än. Så jag ringde "bakjouren", en syrra i hemmet. Hon berättade vilket nummer jag skulle ringa för att få dit läkare och så kom hon in sen. hon var väl inne hos patienten i sammanlagt 10 min. Jag tog emot läkaren, ambulansen, såg till att hon kom iväg. Bakjouren ringde anhöriga och kopierade 3 papper. Men i morse på rapporten, då minsann sitter hon där och berättar hur tanten segnat ned, hur hon fått en stroke och hur de la in henne. Inte ett ord om att hon typ inte ens träffat tanten. Nej då. Det var hon som styrt upp, jada jada. Sånt där stör ihjäl mig! Ingen behöver veta att det var jag som var ssk på plats men hon ska fasen inte få det att låta som hon byggde Rom! *försöker låta det rinna av och inte irritera mig* Men så där är dom. Å så tror dom att man är inkompetent. Men vet ni, Norge är ett U-LAND när det gäller mycket alltså. Pengar fördummar... Ok. Nu vet jag att jag drar alla över en och samma kam (oh vad jag älskar denna kam ibland!), det finns många som inte är så här, men det finns oxå MÅNGA som är som beskrivningen ovan, det är inte min första iakttagelse på norsk mark. Men jag gillar liksom ändå Norge, jag gör ju det.

Men sen. Sen när jag irriterat ihjäl mig ett bra tag så fick jag paket till jobbet! Vistte att det var på g från NK å idag kom det alltså. lycka å glädje å spritt i benen! Kom hem, duschade och käkade så jag skulle vara i fiiin form när jag öppnade paketet. Där låg min bikini (det var den han eg skulle skicka) men även magasinet Rocky, 2 filmer, godis, badskum å en finfin mössa!!! Wihoooo! Det roligaste är att jag bara för någon dag sen tänkte att fasen, jag skulle plockat med en annan mössa som andas när man är ute och springer, att jag skulle ha sagt åt NK att skicka en. Å så får jag en! Jättefin! Ny, vit å alldeles perfekt. Behöver jag säga att tårarna inte var långt borta? Ikväll ska jag nog fira med gröt å trycka igång en av rullarna. Imorrn ska jag inviga mössan i löpspåret innan kvällsjobb. Å på fredag ska jag till Odda! Känna storstadspulsen (nåja, stället är väl i klass med Sollefteå, men i jämförelse med Kinsarvik så...), kanske shoppa lite, gå på café och äta mat på restaurang!!! Ska bli sååå gött. Så den här veckan har jag nåt att se fram emot. Det är viktigt. Men när vi kommer till söndag, då är det bara 2 v kvar, nedräkningen börjar då på riktigt! Resan hem är betald och klar. Jag längtar så.

Hej från Kinsarvik (å allt annat nytt)

Ja herre gud ja. Här sitter jag i Kinsarvik och skriver. Å egentligen vet jag inte vart jag ska börja. Januari i år var sista gången i bloggen. Sedan dess har det hänt så mycket nytt så jag har ingen aning om i vilket hörn det är bäst att börja. Men att få ned det i skrift, det vill jag. Sitter samtidigt nu och chattar med NK. Bara det i sig är ju ett antal blogginlägg... :) 8 månader har vi hängt tillsammans nu. På ett sätt känns det som igår på ett annat inte. Men det är väl så det brukar vara när det känns rätt. För nu är det rätt. Punkt. Å sambo har vi blitt oxå. Ojoj. Livet i sketen studentlya i Floggan är över (eller ja, man ska aldrig säga aldrig, jag har ju sadlat om förut...) och livet på landet i stuga med kamin och fågelbord har tagit vid. Tänk. Jag älskar att planera. Kan planera år i förväg. Det ger mig tillfredsställelse. Trygghet. Och om någon sagt i början av året att jag skulle spendera slutet av året i Sollefteå tillsammans med en kille som jag träffat på Blocket, är tjänstledig och jobbar om vartannat i Norge så skulle jag fnyst "Haha, nej det går inte, för det har jag inte planerat". Men det är nog så. Att de stora grejerna kan man inte planera för. Det som bara är meningen att det ska ske. Livet tror jag det kallas. Det går inte att planera allt och tack för det, annars hade jag aldrig träffat NK.

Det är mycket nytt nu. Nytt boende, nya jobb, ny stad (om man nu kan kalla Sollefteå stad...), ny levnadssituation (från ursingel till sambo), ny bil, nya människor, nya äventyr. Det tar på krafterna att allt hela tiden är nytt. Samtidigt som det är otroligt spännande och berikande och utmanande och roligt! Så är det tufft många gånger. Jag slits ofta mellan att känna att jag vill tillbaka till nåt vant och hemtamt och känslan av att vara så fri, att kunna göra det jag vill, ta dessa chanser och bara njuta! Jag vill bli bättre på att dras mot det sistnämnda även i tuffare tider...

Sammanfattningen av allt är Nytt. Och Kärlek. Det är inte illa det.