This is my wintersong to you

Det är snart jul. Lucia idag. Fick se Luciatåg på jobbet och började nästan gråta. Vad är det med denna blödighet egentligen?! Ja jöss. Återigen: det var nu lääängesen jag uppdaterade bloggen. Drygt två månader sen. Då var det början på oktober och jag hade precis kommit ned till Göteborg för jobb där. Men vad hände?? På dessa två månader har livet gjort en tvärvändning. För drygt en månad sen planerades barn, hus och familj. En framtid tillsammans. Och nu. Nu bor jag i stugan och jobbar inne i stan. Jag håller på för fullt att landa i allt. Det går... Sådär. Ofta bra. Ofta mindre bra. Det känns som att mitt liv de sista två åren har varit en berg-och-dalbana. På två år har jag bott (kortare eller längre perioder) på typ 10 olika ställen, jag har jobbat på 9 olika arbetsplatser, varit skriven på 4 olika adresser, gjort slut med en kompis, fått många nya bekantskaper, fått två syskonbarn, köpt en stuga, varit utomlands 9 gånger, varit förälskad 3 gånger och riktigt kär en gång. Det är kanske inte så konstigt att jag nu nått en punkt där luften gått ur mig lite... De flesta av alla dessa turer och händelser har varit positiva, inget annat sagt än det. Jag är tacksam för så otroligt mycket! Men just just nu är det tomt på luft. Vissa saker har gått så fort och varit så omtumlande att jag liksom inte hunnit med. Nu är det dags för det. Att hinna med. Stanna upp och tänka till, känna efter, njuta, reflektera, omvärdera, komma ikapp. Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, vad jag vill få fram. Bara kanske få ned det på pränt. Som ett avslut och samtidigt en början.

Ja. Kanske precis så.

Livet just nu

Nu var det längesen jag uppdaterade. Varför? För att livet har hållt på med mig. På många bra sätt. Jag har fixat och donat i stugan, fått massor med hjälp av bl.a fina pappa. Jag trivs väldigt bra i mitt lilla krypin, fast helt hemmastadd har jag nog inte blivit ännu. Jag har under denna 1,5 månad som jag ägt stugan inte varit där mer än hälften av tiden känns det som. Å ensam i stugan har jag inte varit speciellt många nätter. Men ingen brådska, jag har tid på mig. Den är ju min å ska så vara i låååång tid framöver. Älskar att jag nu fått mitt projekt att pyssla med, min fristad som alltid finns där och jag har fått närhet igen till familj å gamla vänner. Mycket gött! Just nu har jag dock lämnat stugan för en månad nere i Göteborg. En månad på HIA i Mölndal väntar. Börjar inskolning imorrn. Känner mig supertaggad och spänd och förväntansfull inför detta. Nytt företag, ny stad, nya utmaningar. Något som jag blivit van vid men nu sker det i Sverige vilket är en ny erfarenhet, men ack så bra. Jag älskar ju Norge men just nu passar det så otroooligt bra att slippa sätta livet på on hold som man ändå tvingas göra när man är i Norge. När jag kom fram idag med tåget så mötte min jobbkontakt upp mig, vi tog en fika och fick prata ordentligt å sen blev jag körd till boendet. Bor inneboende hos en kvinna som inte kommer hem förrän på fredag. Så nu får jag bo in mig i lugn å ro och får "härja fritt" på de 90 kvm som lägenheten är på. Det blir bra. Jättebra. :-)

I övrigt så känner jag mig oerhört tacksam över vännerna i mitt liv, över min familj å över möjligheten för att få leva som jag gör just nu. Jag känner mig säker på att jag vet vad jag vill. En känsla jag vanligtvis är ganska bekant med men nu gäller det på ett område jag normalt inte brukar vara säker på. Det är en fantastisk känsla, trots all rädsla och alla spöken som tyvärr kommer med det. Men jag ska kämpa på. Jag vet vad jag vill. Gött.

Ingen walk in the park

Idag klättrade jag upp på Preikestolen! Å klättring var fasen vad det handlade om. Hela vägen upp består av sten. BARA sten. Det är att hålla tungan rätt i mun hela tiden så man inte kliver fel å stupar eller bryter nån kroppsdel. För då vette fasen hur man skulle bli räddad. Det var verkligen ett träningspass alltså! Men ALLA går där. Ja, inte rullstolsburna men typ alla andra. Det är pensionärer, hundar, små barn, folk med barn på ryggen och fan å hans moster. Det är en fantastisk vandring för viiilken utdelning man får när man kommer upp! Bilder kan jag inte få till här, men det ligger ute några på min FB. Det är alltså drygt 600 meter ned och inte ett skyddsstängsel så långt ögat kan nå. Galningar sitter å viftar med benen utöver kanten... Barn springer omkring... En del folk har inget vett. Jag hade vett nog att hålla mig ganska långt från kanten. Benen var lite för skakiga för någon krypningmotkanten-bild. En bild har jag där det ser ut som att jag ligger över kanten och tittar ned. Men då gömmer jag mig bakom en gräsmur och håller ut kameran bara. Sen kom jag på vad en brukare sagt, att det finns sprickor i stenarna och att det kan rasa ned när som helst (visst, han skämtade lite) och det gjorde att jag fick lite livet-passerar-revy-känsla så jag kröp snabbt inåt stigen igen. Jag hade även sjukt tur med vädret. Precis när jag kommit ned igen, efter ganska exakt 3,5 timmar, så kom regnet. Man ska ha tur! Å jag känner mig stolt. Stolt över att jag tog höjdskräcken vid hornen och gjorde det. Å överlevde! :-)

Nu så!

Nu är handpenningen överförd och köpekontrakten påskrivna! WIHOOOO! Så jäkla spännande, men oxå lite läskigt. Har en sjuuukt lång lista med grejer att införskaffa, inspiration, idéer och kom ihåg-grejer. Jag LÄNGTAR hem nu! Hem till mig. Till mitt.

Så. Himla. Bra

Jag har tagit ett beslut. Ett rätt stort beslut. Jag har bestämt mig för var jag ska lägga min bas. Jag har nämligen uppfyllt en av mina stora drömmar och har köpt mig en stuga! I Forsa. Det har gått jäkligt fort. För en vecka sen visste jag inte ens att stugan fanns, igår la jag bud, igår köpte jag den. Det är vääärldens gulligaste stuga! :-) Jag fattar det knappt själv, men gud så rätt det känns! Nära familj. Nära vänner. Nära naturen. Nära hemma. Nära mig själv. Den passar mig så himla bra just nu. Jag känner lugnet komma.

Förra hösten såg jag fram emot en tid med mys i stuga, öppen spis, nära vatten, gräsmatta och landet. Då med en person som jag tänkte allt skulle bli bra med. Det blev det inte. Men jag kände att stugan och allt som kom med den var bra. Det var ledsamt att flytta därifrån. Jag hade vant mig vid mitt egna lilla krypin. Denna höst ser jag fram emot precis samma saker! Men nu står och faller inget med vad jag känner för någon annan. Nu flyttar jag in i stugan med någon jag trivs med, någon jag gillar att hänga med. Nämligen mig själv. Å det är en skööön känsla! Det kommer bli så bra. Det ÄR så bra!

Hemligheten

Igår var jag på ett tilsynsbesök hos en tant jag aldrig varit hos förut. Hon mötte mig i dörren med ett stort leende på läpparna. En mycket stilig gammal dam i fina kläder och många rynkor. Hon bjöd in mig i vardagsrummet och vi satte oss för att prata. Ganska snart kom vi in på ålder. Hon fyllde 99 år i våras. 99 år! Hon kunde lika gärna varit 75. Helt klar i skallen, fortfarande uppegående utan hjälpmedel, fortfarnde körkort och bor i ett hus helt själv. Inte utan förundran i rösten frågade jag vad som var hemligheten till ett så långt liv med så gott som hälsan i behåll, förutom de vanliga slitaget på kroppen som man får räkna med. Hon skrattade och sa att jag inte var den första som frågat. Hon menade att hon inte riktigt visste vad det var, att hon inte tänkt så mycket på sånt. Men efter lite mer snack så kom det nog ändå fram. Hon har aldrig rökt eller snusat. Hållt sig aktiv och inte ätit onödigt mycket socker. "En gång fick jag nån form av starksprit å herre gud så hemskt det var! Nog det värsta. Nej förresten, det värsta var när jag fick sånt där som ungdomarna dricker; coca cola!" Å så har hon skrattat mycket, och gör så fortfarande. Tänkte på farfar då. Hur han alltid sa att han blivit så gammal för att han aldrig "tagit sig en sup, aldrig rökt en cigarett å aldrig målat naglarna!" Jag å min roomie Zandra har haft ett långt samtal om sånt nu ikväll. Om iofs mycket mer, om hur den yngre generationen blivit ihjälcurlade, hur vi haft det som unga, om tiden innan mobiltelefonerna och Ipadsen, om hur vi vet hur vi ska leva för att leva väl men ändå inte gör det. Och om just det. Det egentligen ganska enkla receptet på ett sunt liv. Rör på dig, ät lagom mycket, håll dig borta från gifter å skratta mycket! Det är inte mer komplicerat än så helt enkelt. Jag ska försöka leva mer så. Definitivt ska jag skratta mer. Se ljusglimtarna hela tiden och umgås med människor som gör mig glad. Livskvalité är individuellt, jag ska investera massor i min. Å jag känner att jag verkligen är på gång. Går allt som jag vill så kommer jag möta hösten på en altan, granne med hästar och lillbrorsan m familj, nära pappsen å gamla vänner, vid en sjö, i en skog, i en stuga. DET kallar jag livskvalité. Det kommer göra att jag lever länge. Konstigare än så är det inte.

Lite hemlängtan...

Ja, jag har fått det. Lite hemlängtan. Inte massor. Inte så att jag inte trivs, men jag gör just det, lääängtar tills jag är hemma. Njuter ändå av tiden här. Det är ju inte alltid man får bo gratis i en fin stad under en sommar. Det är vackert här. En bra stad. Men ändå. Borta bra men hemma bäst liksom. Jag längtar efter min fina brorson å hans fina föräldrar. Att få se deras nya ställe! Jag längar efter Hälsingland. Efter att få mysa i soffan. Efter min bil (!). Efter familjetid. Efter att få åka till Umeå å mysa med Bill. Jag längtar efter mina vänner. Men det som är så bra, så som det alltid är, är ju att tiden går framåt. Den stannar aldrig. Vilket betyder att för varje stund kommer jag närmare. Å tills dess är det bara att göra det bästa av situationen. Och det tycker jag ändå att jag gör.

Oh. En sak till. Efter 12 år utan några som helst händelser så har det nu hänt. I förra veckan krockade jag. Ingen skadad, bara bilen. Å den andres bil... Tur att jag är täckt av försäkringen genom jobbet... Å tuuuur att det enda chefen sa var "ta det luuugnt, du är inte det första och inte den sista! Å om inget hänt på tolv år var det väl nästan på tiden :)" En jefla tur att dom såg på det så.

Lägesrapport

Jag har börjat komma in ordentligt i jobbet nu. Det är roligt! Kör långa stunder mellan olika brukare utan att ens titta på kartan! Målet är att slippa använda karta alls i slutet, att jag ska hitta till även de som jag aldrig varit hos utan karta. 6 veckor kvar, det ska jag nog hinna på.

Tiden går faktiskt ganska så fort. Det är vissa kvällar jag tänkt att jag ska sätta mig å skriva mail å så men som inte blir av för vips så är det sängdags. Jag å Zandra, min lägenhetskompis, har suttit uppe några kvällar och pratat bort flera timmar. Hon har backpackat väääääldigt mycket hon, vilket är ju toppen för mig med alla tips som hon ger! Det är fascinerande det där, hur livet ser till att liksom låta en träffa folk som det liksom är meningen att man ska träffa... 

Idag, OM det nu spricker upp, ska jag å en tjej från jobbet ned till Stokkavattnet å bada och sola. Det finns hopp enligt yr.no, men eftersom vädret verkar lika svårt att förutspå som det är att dansa jitterbugg på spetsen av en synål så vet jag inte... Blir det inte sol å bad så blir det kanske en fika på stan. Det känns roligt iaf! Hon ska vara här hela sommaren å långt in i höst och verkar trevlig så det blir nog bra! Hon är svensk. Många svenskar är det på jobbet. En sportkille, läkarstudent, som skrattar såååå högt och forcerat, en annan läkarstudentkille som PRATAR HÅL I HUVUDET, men är trevlig, en några år äldre sjuksyrra som är supertrevlig å positiv, en lite äldre uska om är hjälpsam å gullig och så ett par yngre tjejer som är stabila och trevliga. Ida, som jag ska hänga med idag, är en av de sistnämnda. Så jag får min dos av svenskar på jobbet.

Det börjar även dra ihop sig till antagningsbesked... Nu snart ska jag bestömma mig vad det blir av mig 

Ett kvällsinlägg...

Jag kan bli sä jädra stressad av facebook alltså! Allra helst så här i semestertider. Aaaaalllaaaaa får det att låta som livet är heeeelt underbart och allt är sol å glädje å kärlek å lycka. Visst, det är väl helt fantastiskt om det är så men jag tror ju inte det... Livet är upp och ner, och hit och dit. Usch, nu låter det som att jag missunnar folk och vill ta ned dom på jorden, det vill jag inte. Men det blir liksom... Jag vet inte... Fånigt? Provocerande? På nåt sätt. Kanske är det så enkelt att det känns lite extra när jag befinner mig så långt borta från allt och alla och inte skapat mig så mycket förutsättningar än för att få till grillfester och lek på stranden. Och grejen är att egentligen är väl jag lika glad för det. Jaja. En reflektion iaf.

Jag har för övrigt haft mitt första kvällspass med egen lista. Och det gick bra! Jag blev klar i tid, hann ta matpaus och jag tro att jag ska vara nöjd då.

Och jag ser sjuuukt mycket fram emot att Fredrik kommer och hälsar på om 1,5 vecka!!! Att få visa någon Norge när jag är här, det betyder massor. Då ska vi gå på tur kan jag lova :) När han kommer är jag redan inne på tredje veckan! Wihooo!

What doesn't kill you makes you stronger

Jag sitter och läser gamla chattar på g-talk... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det annat med än att jag blir ARG. Å ledsen. Att jag gjorde så mot mig själv. Att nån gjorde så mot mig. Att jag stod ut. Det jag befinner mig i nu är så TOTALT raka motsatsen till hur det var då. Jag kanske skriver kryptiskt men det känns liksom bättre det. Mitt ordspråk om att smaka spenat är verkligen sant. Nu käkar jag glass! Jag lovar härmed mig själv att jag aldrig ska hamna i nåt sånt där en gång till. Å jag ska säga till alla mina vänner och min familj att de måste säga till om de ser varningstecken. Å jag ska lyssna. Usch. En del av mig vill skälla och skrika och kräva förklaring och ursäkt. En annan del skiter i det där nu. Just nu känns skrik-å skälldelen som den dominerande... Jag läser även gamla inlägg på bloggen och på ett sätt så förstår jag inte vad jag själv skrivit. Att allt var så bra. Att jag var glad å lycklig å livet bestod av kärlek. Men visst, det fanns absolut stunder där det var bra. Då jag mådde bra och det var fint. Men det var liksom inte på mina villkor... Jag är glad för erfarenheten. Den har verkligen lärt mig att sätta högre pris på mig själv. Att jag oxå har rätt att må bra och få ha det bra. På samma villkor. Som sagt, det rör sig om ljusår i skillnad mellan det som var och det som är. På massor av sätt. Glädjen i ögonen som är uppriktig och så otroligt kärkeksfull. Det är den stora skillnaden. Och kanske det som gör hela skillnaden.

I lööööv

Jag har haft en riktigt trevlig dag idag! Stavanger visar sig från sin bästa (?) sida och bjuder på sol å någorlunda värme. Idag har jag utforskat staden lite. Alltså. Jag älskar att vara en smygturist! Gick in på en bokhandeln och hittade mig en fiiiin stadskarta. Jag älskar stadskartor! Å med tanke på mitt jobb så kommer den att bli en ständig följeslagare i bilen. Satt uppe vid ett torn bland alla riktiga turister och läste bok i typ 2 timmar. Så himla härligt! Jag äääälskar sol å läsning! Innan dess hade jag fyndat ett par finfina pumstygskor på 70%-ig rea. Jag älskar rea! Stavanger är verkligen en härlig stad, att det jag hittills sett. Hamnen mitt i stan, stora öppna ytor, parker och gamla kyrkor, små plaskdammar, massor med affärer och det bästa av allt; typ alla gator är som små kullerstensgränder! Tänk Gamla stan i Sthlm, tänk gränden ovantför Tzatziki i Uppla. Så är typ hela stadskärnan i Stavanger. Jag fullkomligen äääälskar kullerstensgrändsgator! När jag kom hem gjorde kag mig en rysligt god sallad å efter det har jag videoskypat med F. Jag älskar att tekniken kan få oss att känna sig nära när man är långt borta! Nu ska jag börja på en ny bok, ta en tupplur å planen för kvällen är en promenad innan sängdags. Imorrn jobbar jag mitt första pass då jag går själv å det ska bli spännande. Och med den nyinköpta kartan och en GPS så ska jag nog hitta fram till alla gamlingar som behöver hjälp. Jag diggar hemtjänsten. Detta kommer bli en bra sommar!

Framme i Stavanger

Nu är jag framme i Stavanger. Har inte varit i stan i mer än typ 18 timmar men har redan hunnit bo på vandrarhem, fått tillgång till mitt permanenta boende, jobbat ett dagpass, gått vilse, åkt buss å taxi, träffat trevligt folk och ätit knäckemacka. Allt på bara 4 timmars sömn. Så nu är jag slut som artist. Nu väntar en välförtjänt eftermiddagstupplur innan jag ska lokalisera en mataffär. på återseende!

Gäst från det förflutna

Jo just det. Jag har träffat på en människa från det Förflutna som ändå varit högst aktuell de senaste dagarna. Hur skumt är inte det?! Har typ knappt tänkt på denna männsika under lång tid, å så seglar saker och ting upp den sista tiden och så helt plötsligt... Är han där. Mycket skumt. MYCKET. Det är så att jag nästan tänker att "vad ska detta betyda?". Att det finns nån mening liksom. Att det ska fungera som en påminnelse. Eller ge perspektiv. Vet inte än. Men skumt är det!

Nya tider. Igen.

Jag jobbar nu min sista natt på HIA. Det känns konstigt. Det är sorgligt. Men oundvikligt. För att komma till nästa punkt måste man lämna den föregående. Det har varit två intensiva månader här nere i Uppsala. Spännande, slitsamma, omtumlande, härliga, kärleksfulla. You name it. Jag är glad över så mycket. Över stöd och värme främst. Tänk vilka fantastiska människor jag har runt mig! Jag har sagt det förut men det är helt klart värt att nämnas igen. Och igen. Och igen. Nu börjar en ny tid. Med mycket ovisshet, och det är nåt jag inte är van vid. Men det känns ändå bra på många sätt. Jag ska ge mig själv tid. Tid att läkas och tid att komma fram till vad jag vill. Egentligen. Det ser jag fram emot! Livet alltså. Livet.

Time will tell

Jag är rädd att förlora det jag börjat uppnå. Att tappa bort mig själv igen. En del av mig tror verkligen inte att det kommer hända, men det hände förut och då trodde jag det inte heller. Jag har mött nåt nytt när jag trodde jag skulle vara ensam. Nåt nytt på så många sätt. Och så är det nog. Att endast tiden kan utvisa vad som kommer ske.

Det går bra nu kompis, det går bra nu

Wihoo! Jag känner mig just nu så himla glad! Jag är så glad över att jag är glad. Pratade med min vän H idag. En av alla fina människor jag har i mitt liv (jag jag sagt hur lyckligt lottad jag är vad gäller fina vänner??!!!). Jag uppdaterade om allt som hänt det senaste typ året (jo, jag har ju som inte pratat med så många om så mycket...) och det som hänt alldeles nu på slutet. Och hon påminde mig då om vem jag är. Hur hon ser mig och det var så skönt. För den hon ser, den hon känner mig som är den jag trodde jag tappat bort men nu börjar hitta igen. Och det är en fantastisk känsla. Jag var rätt lost där ett tag. Så lost att jag började fundera på om jag egentligen inte är en ganska mörk, dyster person med mycket sorg i mig. För det var så jag kände mig. Men. Jag är inte sån! :) Jag befann mig bara på fel plats vid fel tidpunkt eller hur jag ska förklara. Jag är så glad. Så glad att jag är glad, glad glad glad! Det är gött att vara glad! Och gladast är jag nog över att jag har människor som kan påminna mig om hur jag är. Och att jag känner att det är rätt. Och att jag ska på roligheter på torsdag... :)

Love is all you need

Jag skulle vilja skriva om så mycket just nu. Om vänner och icke-vänner. Om saker som lagts till handlingarna. Om insikter. Verkligen om insikter. En insikt kan jag skriva rakt av, för den kräver inte så mycket förklaring: det finns ingen garanti för att folk beter sig som folk bara för att de är vuxna. Att vara vuxen är ingen garanti för förnuft. Jag skulle vilja skriva om livet. Livet. Hur härligt det är att Leva. Inte för att allt hela tiden är härligt rosenrött. Nej, tvärtom, det är härligt att Leva just därför. Jag skulle vilja skriva om de som flyttat ur ens hjärta. De som aldrig flyttat in. Men flest spaltmeter skulle jag egentligen vilja skriva om de som bor permanent i mitt hjärta. Om alla de som har varsitt rum där inne. Om hur de verkligen fyller sitt rum med värme och kärlek och som har livslånga kontrakt. Det är det det handlar om. Att fylla sitt hjärta med kärlek. Allt det skulle jag vilja skriva om. Men just nu nöjer jag mig med detta.

The best things in life aren't things

Jag rivstartade slutspurten på HIA med att jobba 5 dagar i sträck varav en innehöll ett dubbelpass. Och det var sååå kul! Faktiskt. Skitkul! Det är gött att vara tillbaka i ett sammanhang där allt är känt. Jag har inte insett hur mycket det skulle komma att betyda. Detta blir verkligen en välbehövlig paus som jag ska njuta av så mycket som jag bara kan. Jag ångrar inte beslutet att gå vidare efter dessa två månader, det är rätt, och jag inser verkligen hur mycket jag kommer att ta med mig. Snart har jag varit färdig syrra i 2 år (shit pommes frites vad fort det gått!!!) och jag börjar nu först känna att jag börjar få grepp om detta. Fullärd blir man ALDRIG, vilket är en enorm fördel med mitt jobb, jag som alltid vill utvecklas, men jag kan se att jag lärt mig saker som endast går att lära genom erfarenhet och det är häftigt.

Jag känner mig lugnare nu. Jag har som tagit små beslut, med hjälp av fantastiska vänner, som gör att stressnivån i mig själv sänkts mycket mycket... Jag fortsätter resan med att fokusera på vad som känns rätt för mig och det är så gött! Jag tänker rätt och får belöningen i form av frid i själen.

Och nu då? Jo, den grova planen för framtiden är rätt soft! Nu två månaders jobb på HIA, två måndader där jag ska krama ur det sista och det bästa av att vara på en riktigt bra avdelning, med bra folk och intressanta patienter. Å under tiden bor jag här ute i Vreta med M och N och det känns så himla soft och bra! Sen blir det semester i 3 veckor, varav en ska spenderas utomlands med min älskade vän I. Sen drar jag till Stavanger. Jag ser fram emot sommaren! Visst, det blir nytt igen, men jag har valt det själv, det är ändå sommar och jag ska göra allt för att den ska bli så najs som möjligt. Sen kommer jag hem. Å efter ca en vecka hemma drar jag å galna C till Barcelona i 6 dagar! Ska bli fantastiskt härligt! Å sen blir det antagligen flytt till... Ja. Umeå är det som hägrar just nu. Å skola. Å där på höstkanten ska jag springa Tjurruset i Sthlm... Exakt HUR jag tänkte när jag bokade in mig på det vet jag inte riktigt, men det ska iaf bli min motovation till att motionera ordentligt fr.o.m nu fram till dess. Idag var jag ute på premiärturen! Så jag har massor att glädjas över och se fram emot och om det dyker upp smolk på vägen så tar jag mig igenom det med kraft och energi. Livet är ett äventyr! Å jag är glad just nu. :)

Nu.

Nu är det klart. Sista inlägget handlade om var jag inte vill och var jag vill vara. Nu är där jag inte vill vara lämnat. Å där jag vill vara börjar ta form. Nu är bara resten av livet kvar.

Jag vill.

Jag vill faktiskt inte så gärna vara där jag är just nu. Jag vill inte känna mig instängd av negativ energi. Jag vill inte åka en berg-och dalbana heeela tiden. Jag vill inte känna mig styrd av situationen på det här viset. Vad vill jag då? Jo. Jag vill cruisa runt på "Motorvägen" med nylagd asfalt i en snygg cab med starka vackra träd efter kanterna som ger massa energi och skyddar mig. Jag vill spendera tid med mina kära vänner. Jag vill skratta och le. Jag vill planera framtiden med full kraft. Jag vill ha det avslappnat, lugnt och skönt. Jag vill bli fri.

Arbetsmoral?

Jag har ju beskyllt norrmännen för att sakna arbetsmoral förut. På det här stället jag är nu är det sjuuukt många sjuka hela tiden. Varför har dom då så dålig arbetsmoral? Jo. Dom har ingen karensdag. Blir dom sjuk på en helg får de även alla helgtillägg. Dom kan vara sjuka mååånga dagar utan att behöva kontakta läkare. Dom har även rätt att ta ut VAB-dagar utan att anmäla detta till typ Försäkringskassan. Många sätter det alltså i system med att vara "sjuk" eller "VABa"... Å om någon blir sjuk, vi säger på långfredagen med alla OB-tillägg så "hyrs" någon in istället för den. Om oxå den inhyrde blir sjuk så hyrs nästa in. Och ALLA får alla tillägg och allt! Även den vikarien som tackat ja och sedan blev sjuk. Övertid (mer än 35,5 t/v) ger 133% mer i lön. Ja, det är ju tur att de har alla sina oljemiljarder... Men samtidigt så betalar de gaet mycket för typ dagis! Typ 4000 NOK/månad för "full plats". Per barn. Å bil... Ojoj. Massor med avgifter och skit, bara att registrera om en bil på någon annan kostar 5000 kr. Detta har ju inget med arbetsmoral att göra men med tanke på att du kan vara "sjuk" med full lön så kan du ju vila till dig de pengarna...

Gentlemen

Jag vill skriva om Arthur. Arthur är den lite drygt 70-åriga gentleman som jag bor hos. Han har en fru, Wenche som är lite yngre. Arthur är en riktig gentleman. Det var han som mötte mig när jag kom till Nannestad. Han tog i hand, kindpussade, lyfte in väskorna i bilen och öppnade sedan dörren åt mig. Han hade skrivit en kom-ihåg-lista med allt jag behövde veta för att känna mig hemmastadd. Han har skällt på frugan när hon tvättat efter att jag jobbat natt för "då stör hon ju min sömn" (det gjorde hon inte, jag sov som en stock, men ändå). Han är lite bekymrad över att han inte tycker att han gjort nog för mig nu när jag är här. Förra fredagen var jag inbjuden på middag. Då serverade Arthur sherry i fina glas med oliv. Han för sig som en gentleman och han är rakryggad och rolig. Jag gillar Arthur! Om jag hade varit 40 år äldre hade jag tusan gett Wenche en match! Haha! Nu är ju hon en väldigt förtjusande dam så jag hade nog inte lyckats. Men iaf. Jag har nu kommit på att jag ska skaffa mig en gentleman. Jag gillar't!

Jag kom även på att jag vill skriva om Leon. Leon var den försäljaren i Oslo som "lurade" på mig ett nagelkit för hutlöst mycket pengar. Han kommer väl från typ Spanien, pratade engelska, hade de vackraste ögonen och den snyggaste kroppen jag någonsin sett! Han visste hur han skulle säga för att få flickor att känna sig speciella... Jag smälte. Till och med när han kommenterade att jag nog behöver använda lite mer ögoncreme (köpte dock inte den kräm han sålde med guld för 1500 kr...) så tyckte jag att han var ytterst charmerande. Oxå en gentleman. Eller ja, det vet jag ju egentligen inte, men han betedde sig som en (Arthur ÄR en gentleman). Jag ska ha en. Ja ja. Så får det bli.

Wihooo!

Jag har haft en så jäkla bra dag! Drog till Oslo i vår(?)solen. Shopping de luxe (vad mycket roligare det är att handla kläder i M och 38 än i mina gamla storlekar...!), god mat, sol, operahus, Karl Johan, väääärldens vackraste kille (som sålde på mig svindyra nagelgrejer... Men det var han värd! Å jag oxå), glada människor, slottet, solglajjor å musik i lurarna. Kan det bli bättre?! Jo, det kunde det visst. Min fiina vän H kommer nog till Oslo nästa helg för tjejsnack å drinkar! Alltså, jag har det jäfligt bra jag egentligen! Så skönt med en bra dag efter alla som varit så tveksamma... Dagar som varit bra bara lite på en höft... Eller på villkor liksom. Gött med en på riktigt bra dag. En dag av mig. Just nu är jag happy. Göttans!

Bloggen!

Jag älskar att jag har en blogg! Även om jag inte skriver så rysligt ofta (har ju dock blivit lite oftare på senare tid!) så har jag ju skrivit i nåt år nu. Det är så roligt att knappa sig bakåt å läsa vad som rörde sig i huvudet för, vad som känns som en, evighet sedan. Så kul att ha kvar! Dock får jag lite ångest... Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det. Som att jag blir less och bara sååå trött på mig själv när jag läser vissa inlägg. Att där jag står nu gör att jag liksom inte riktigt klarar av att läsa allt. Som att det kryper inuti. Som att jag vill att allt ska vara som det står. Inget annat. Bara det. Enkelt, svart på vitt. Och samtidigt så undrar jag, var det så? Vad är då isf detta? Jag blir liksom inte klok på det. En klok man sa en gång att jag är en Drottning som behöver en Magiker. Jag tror verkligen på det nu...

Prövning

Ibland ser man verkligen inte prövningen förrän den är över sedan länge. Det sista året har varit Prövningarnas år. Det sista halvåret har varit extremt. Märker jag nu. När man är mitt uppi det så syns den inte alls så tydligt. Finns det även en tendens till att vifta bort, trycka undan och vägra inse så drabbar den en till slut med full kraft när man inte kan stå mot mer. Vad skulle då ha varit annorlunda om allt hade varit annorlunda? Ingenting. Varför? Jo, för inget är annorlunda. Det är som det är. Och det gäller nu att fylla på verktygslådan med de nyförvärvade redskapen. Och att blicka framåt.

Kommer att tänka på två grejer, ett citat och ett egentillverkat ordspråk! Citatet låter:
When life puts you in tough situations, don't say why me? Just say try me!
Ett riktigt bra pepp-citat som är bara helt klockrent.

Det andra, ordspråket, lyder:
Man måste smaka spenat för att inse att glass är gott.
Det är mitt helt egna. Man måste kanske smaka på det (haha, vitsigt) för att det ska riktigt smälta in (haha igen, I'm on fire!), men när det satt sig ordentligt så sitter det verkligen som en smäck. Och shit så det passar bra i mitt liv nu...

Dags igen

Detta kan bli en aningens kryptiskt inlägg, men bloggen är ju min och jag gör som jag vill. Det har blivit mitt nya motto; Göra. Som. Jag. Vill. Känna att jag får det. Känna att det jag vill, tycker, känner är rätt. För mig. Inget mer göra våld på mig själv. Ta mig själv på allvar. Det har varit dåligt med sånt på sista tiden... Nu är det andra bullar.

Jag åker tillbaka till Norge. INTE till Kinsarvik, hell noooo. Nu blir det Oslo-regionen, normal norska, nära till pulsen, tonårskompishäng, nytt och spännande. 3 veckor blir det. Sen. Hem. Packa ur. Flytta. Jobba HIA. Semester. Jobba Stavanger. Flytta till Umeå. Det rör på sig kan man säga. 2012 har hittills bjudit på mycket och än en gång står jag i början av ett år och inte har en aning om vart det kommer sluta. Det är spännande. Ett äventyr.

Guld som glimmar

Jag har guldkorn runt omkring mig. Såna som glimmar och glittrar och förgyller. Jag är rik. Jag är det. Jag måste bara komma ihåg det när jag känner mig som världens fattigaste, metaforiskt sett...

Slutspurten!

Nu är det verkligen bara nååågra få dagar kvar här. Beslutet att inte åka tillbaka just hit är redan taget. På söndag lämnar jag Kinsarvik, mest troligtvis for ever. Vi har pratat mycket, jag å Annika, om just detta med att resa till Norge och jobba och vad det gör med en och varför man väljer att göra det. Att det är för att man tjänar så sjuuukt mycket pengar stämmer inte. Visst, jag tjänar bättre här än i Sverige men mycket är det ju för att jag lever snålare och jobbar mer. Jag jobbar inte 6 dagar i veckan hemma. Å bemanningsföretagen är egentligen riktiga tjuvar. Vi får inte så bra betalt som man tror, dom roffar åt sig rätt mycket och avtalen är inte alltid sååå fördelaktiga. Jag menar, hur många norska sjuksköterskor jobbar för bemanningsföretag? Inte många... Men. Varför åker man då? Jo, för att tjäna tid. På kortare tid kan du spara ihop mer pengar än du kan göra hemma. Du har ett startdatum, ett slutdatum och en inställning om att jobba. Pengarna du tjänar kan du sen lägga på det du vill när du kommer hem, tex ledighet. Annika åker två-tre veckor och är sedan ledig två veckor hemma. Å hon verkar gå runt. Och kan lägga på hög. Hon tjänar tid att spendera med barnbarnen. Å det är så jag tror man måste se på det för att förstå varför man gör detta. Det är ett snabbare sätt att spara mer pengar, men pengarna du tjänar är inte femdubbelt så mycket som hemma. Jag kommer åka i sommar. Antagligen 7-8 veckor. Jag ska vara noga med stället jag väljer. Själva jobbet kommer vara som det alltid är; lata norrmän, sjuuuka gamlingar, halvdålig organisation och så, så det spelar kanske mindre roll. Men själva stället. I sommar får det bli en stad. En sommarstad. Med möjlighet att ha lite liv utanför jobbet. Så får det bli. Så måste det bli för att jag måste komma ur svackan jag befinner mig i just nu. Ska jag köra på med planen till hösten så gäller det att jobba på inställningen. Så är det bara.

Träden...

Let there be spaces in your togetherness, And let the winds of the heavens dance between you. Love one another but make not a bond of love: Let it rather be a moving sea between the shores of your souls. Fill each other's cup but drink not from one cup. Give one another of your bread but eat not from the same loaf. Sing and dance together and be joyous, but let each one of you be alone, Even as the strings of a lute are alone though they quiver with the same music. Give your hearts, but not into each other's keeping. For only the hand of Life can contain your hearts. And stand together, yet not too near together: For the pillars of the temple stand apart, And the oak tree and the cypress grow not in each other's shadow.

Repeat

Känns som att jag går på någon form av repeat. Allt upprepar sig på nåt vis. Tankar. Känslor. Resonemang. Funderingar. Det blir ju oxå väääldigt påspätt när jag befinner mig där jag är. Här ser liksom dagarna rysligt lika ut, det enda som skiljer sig är om jag jobbar dag, kväll eller dubbel. "Fritiden" ägnas åt läsning och beklagande tillsammans med rumskompisen. Beklagan som alltid avslutas med "men snart åker vi hem så nu är vi positiva!". Nåja. Sånn er det bare. Det går runt här.

Men annars oxå. Det går liksom för runt. Å gud så svårt det är vissa gånger och veta vad man egentligen vill. Hua. Svårt svårt. Ibland är det bara att blunda och köra. Hoppas på det bästa. Jag har behövt se mig själv i vitögat många gånger det senaste året. Ibland är det helt enkelt inte så jäfla trevligt.

Kan inte bara nån tala om för mig vad det är jag vill. På riktigt. Bara hoppa in i skallen, gräv fram det och spotta ut det. Nu.

2012

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag om ett år skulle leva det liv jag gör just nu skulle jag ha haft väääldigt svårt att tro att det kunde inträffa. Jag kanske har skrivit detta förut men jag tänker på det ofta, att jag liksom aldrig hade kunnat planera för hur det blev. Att jag liksom fått det rätt klart för mig att livet tar en med på de mest oväntade turerna utan att man bokat biljett. Dock tror jag att en undermedveten förutsättning är att man liksom ändå lyckats packa rätt inför resan man ska ut på, som sagt utan att riktigt veta om det. Så som jag har det idag, så hade jag liksom inte kunnat haft det för ett år sedan. Då var inte kappsäcken packad med det som var nödvändigt att ha med sig. Man möter det man ska när man är redo att möta det... Det är verkligen så sant.

2011 blev ett riktigt bra år. Ett händelserikt år. Främst inuti. Ojoj. Inuti ja. Så mycket som jag känt under föregående år kan jag inte minnas att jag känt nån gång. Eller ja, det blev ju liksom självskriven den meningen på nåt vis... Men det jag menar är bara det att det var känslornas år. 2012 då? Ja, bara så där på papperet så ser det ju inte ut att bli ett mindre händelsefullt år... Jag satsar. Jag vågar. Jag kastar mig ut. Och förhoppningsvis så vinner jag, förhoppningsvis så får jag vind i seglen och bara kan köra på. Lillebror undrade varför jag aldrig är nöjd, varför jag hela tiden måste vidare. Och jag har funderat massor på det. Är det "bara" den allmänt kända 80-talistsjukan som drabbat mig (den att aldrig kunna vara stilla på en plats, hela tiden måsta iväg, göra nytt, testa på...) eller är det nåt annat? Tanken skrämmer mig lite faktiskt... Tänk om jag aldrig blir nöjd...? Tänk om jag alltid kommer vilja vidare till nåt annat, nåt helt nytt? Och tänk om jag kommer på att jag visst var nöjd förut...? Jag tror att detta år kommer bli fullt med prövningar. Vad är jag verkligen beredd att offra mig för. Vad är jag beredd att lägga in som insats. Prövningar personligt, privat och professionellt. Jag ser fram emot det, det gör jag verkligen. Jag känner mig ganska så säker på att ryggsäcken är packad med ruskigt mycket användbart. Det jag inte visste att jag behövde hoppas jag har sluntit med på vägen iaf. Eller att jag hittar det snabbt.

Lill-lörda? Nej visst, jag är ju fast här.

Jag är tillbaka i Kinsarvik. Jag delar rum med en kollega från Sverige, hon har jobbat här fleeera gånger. Hon är väldigt gullig och trevlig så det ska nog gå bra. Idag fick hon ta det första "kom ut jag måste bara berätta en sak som hände på jobbet, det var sjukt å jag är arg!" som en äkta kombo. Men det tar vi snart. Vad det var jag var arg på. Jag har tänkt på en annan sak nämligen. Att det blivit så tydligt att SHIT vad alla har så olika uppfattningar om folk! Jag å Annika (som kombon heter) satt nämligen igår och pratade om folk på jobbet och om andra vikarier (hey, vi är kvinnor, vi MÅSTE prata om sånt!) å då visade det sig att vi uppfattat flera stycken heeeelt olika! Hon kanske har uppfattat dessa som besserwissrar och jag som sympatiska och ödmjuka och tvärtom. Vi har sett olika och andra sidor än den andre osv. Och egentligen är det inget konstigt alls med det, men när det skiljer sig på så grundläggande saker, egenskaper som jag tycker är självklara att alla andra också ser så blir jag ändå liksom lite förvånad. Det är ju riktigt spännande också. Jag vet egentligen inte om jag ville komma någonstans med detta. Det var nog mer bara en reflektion över något som händer varje dag, men då man inte är medveten om det, men då man blir medveten så överraskar det ibland ändå.

Det där med att jag blev arg. Ojoj. Jag kan ta en del, det kan jag. Men det jag INTE kan ta det är när människor är helt fel ute men ändå beter sig som att dom inte är det, då det går ut över mig på ett helt inte-ett-jävla-dugg ok sätt. DET hände idag. Kort. En avdelningssjuksköterska, norsk. Vääääldigt illa omtyckt av alla. Ruskigt okompetent. Suttit på posten hela sitt liv å köpte ssk-examen på Buttericks några år innan pension. Har NOLL KOLL. Hon var ute och cyklade så galet så det stod härliga till. Jag sa ifrån. Sånt där accepterar inte jag. Lägg ned. Hon som en barnrumpa. Jag bara; lägg av. "Jeg beklager Marlene, jeg beklager" med ingen som helst uns av att mena det i rösten. Efteråt kom så mååånga fram, viskandes och leendes och hurrandes: bra att du sa ifrån, du är inte rädd för hon du inte, helt rätt, jag tycker att du är så duktig osv. INGEN vågar stå upp för sig där gentemot henne. Men dom klappar väldigt fint på axeln när jag gjorde det och de slapp.Jävla skata! Hon hade till och med mage att påpeka att jag inte tagit vikt på en gubbe igår och att jag inte velat ta en urinsticka på en tant när hon kom med kisset i en coca cola-flaska. Det hon tex inte visste var att jag såg till att en boende antagligen inte kissat på flera dagar visade sig ha 1,5 liter urin i blåsan. Eller att jag bäddade alla sängar. Eller att jag tog sårstell på en pat på andra gruppen. Eller att jag skrivit ut ett schema för KAden. Eller... Nej. Det spelar ingen roll faktiskt. JAG vet. Och JAG VET att jag är en kompetent sjuksköterska som hon ALDRIG kommer kunna mäta sig med. Hon är en liten människa. Liiiiten. Och nu skiter jag i detta. Hon är inte värd någon mer energi. Men det var gött att skriva av sig! Nu ska jag ta mig nåt att äta och kura ned under filten med en film. DET blir bra det!