Idag

Idag var det fantastiskt väder! Jag trodde de skulle snöa och blåsa så när jag slog upp mina grönbruna i morse och såg solen sippra in genom persiennen så kändes det bara så fantastiskt skönt att jag trott fel, att det var lördag och att jag inte hade dagen planerad. Efter lite telfonsnack och tvättning så tog jag på mig ytterkläderna och förvarnade lillebror att det snart var dags att sätta på kaffe och så gick jag. Ut i det underbara vädret. Ut i snön och de 2 minusgraderna som termometern visat. I lurarna sorlade norsk musik. Jag använder musik för att komma i stämning eller förstärka en stämning jag redan är i. Och nåt konstigt med såna här dagar är det. För det som händer dessa dagar är att jag förflyttas tillbaka till Norge-tiden. Mycket är det nog snön som gör det. Första snön gör detta med mig. Jag minns och skrattar åt minnen. Tänker på allt som hände där och på Jon Anders... Och när jag går där och drömmer mig tillbaka och solen skiner på mig så kommer det över mig. Vilken skatt det är att ha massa fina minnen. Att minnas och känna sig glad. När man ser fram emot nåt som ska ske, nåt man ska göra, då vet man ju aldrig hur det minnet ska bli sen liksom. Men de minnen man har. De riskerar man aldrig. Dom finns där och man kan plocka fram dom när som helst och bara må bra. Och det är kanske det livet går ut på. Att skaffa sig massor av fantastiska minnen som man sen kan återuppleva om och om igen... För att visa resten av världen (eller ja, åtminstone de som valde samma stig över Flogsta-ängarna som mig) att jag kände mig så lyckligt skattad så skrev jag ett stort "Hej!" i snön och ritade ett fint hjärta. Detta med förhoppning att någon annan också blir glad och känner kärlek...

Typ update

Jag kan ju inte direkt påstå att jag är bra på att uppdatera. Fast vänta! Det har jag ju heller ALDRIG påstått så det borde väl stå sig liksom... :)
Myckt och lite har hänt sen sist. Heeeelt fantastiskt var det ju när Arvid tittade ut. Precis så magiskt som jag trodde innan att det skulle vara var det oxå. Och som pricken över i, grädden på moset fick jag ju den ofantligt stora äran att få bli gudmor åt miraklet. Jag gick runt hela helgen och var som alldeles nyförälskad... Sjukt härlig känsla... Tänk att jag får vara en del av hans liv. Fantastiskt! Jag får väl lägga upp en bild här nåt tag framöver så ni som läser får skåda underverket.

Det som annars stått på schemat, bokstavligt, är praktik. På HIA. Väldigt bra och intressant och lärorikt och... Alldeles utmattande. Fem veckor är ganska lång tid ändå, att ta in och bearbeta information och intryck. Det kommer lite såhär efteråt oxå känner jag. Nu är det teori som gäller och med tanke på hur fort de senaste veckorna gått så kommer det väl bara säga svischswosh så är det jul! Ska blir riktigt najs med jul, även fast det inte känns lika speciellt längre ändå...

Det jag egentligen hade tänkt skriva här just nu inser jag nu att jag inte riktigt kan få ned svart på vitt... Det är den där malande känslan av att man kanske inte riktigt gör som man skulle gjort om man tänkte på ett annat sätt. Men sättet man tänker på är det som man går på och tänker är det enda rätta. Känslan av att lura sig själv men inte kunna avslöja bluffen... Känslan av att vara ensam i något som man kanske måste vara ensam i men inte vill och inte vet hur man ska bjuda in. Och vem som ska bjudas in... Det är inte första gången jag tänker allt det här och en del utav mig väntar bara på att det ska gå över och en annan del säger att nu är det dags... Dags att bestämma sig och köra på. Och den delen skrämmer mig lite.

Å nån slags jävla spänningshuvudvärk har jag oxå. Bajs.
:)

För övrigt

Jag skriver det här så kommer jag ihåg det. Jag ska komma på massa saker. Sätta mål och formulera drömmar. Tänka annorlunda. Ta reda på saker. Om mig. Jobba. Hårt. Och leva. Och komma på allt vad det innebär.

Så. Nu glömmer jag nog inte bort detta.

I morgon

Klockan är över tolv och jag borde sova. Men jag måste vänta på min tvätt. Jag måste nämligen ha rena kläder imorrn. I morgon kommer kanske bli en av de konstigaste dagarna hittills i mitt liv. En dag som jag vetat om skulle komma i några månader nu och som kom lite väl mer planerat än det var tänkt från början. I morgon nån gång (kan oxå hända natten till lördag...) kommer en ny liten människa få se dagens (eller nattens...) ljus. En liiiiiten människa. Och jag kommer vara där. Fantastiskt. Magiskt. Tänk att det funkar så. Vi föds och vi dör och därimellan lever vi. Lever helt olika liv. Men vi kommer alla till på samma sätt. Spermie möter ägg. Hej! Barn kommer ut. Genom snippan eller genom ett hål på magen. Men det kommer ut. Aldrig hittills i historien har någon bebis bestämt sig för att stanna kvar och lyckats iaf. Folk dör på massa olika vis men till syvene och sist handlar det ändå om att allt stannar. Hjärtat. Står still. Aldrig någonsin har någon levande varelse klarat sig från detta. Ingen lever för evigt. Jag har varit med då människor dragit sitt sista andetag. På flera sätt har det varit... Mäktigt. Det har känts så levande. Hur konstigt det än låter. I morgon kommer jag bevittna motsatsen. Cirkeln sluts. Magiskt.

Tycker om

Shit vad det är härligt med människor man tycker om! Som man pratar öde öar, bajs, pruttar, ältning, död, skvaller, sorg och glädje med. Jag känner mig så lyckligt lottad sådana här stunder. Stunder då man bara inser vad man har och att det man har är så bra. Då man filtrerar bort alla grubblerier och skit som snurrar i huvudet annars. Då man bara låter sig uppfyllas i det fantastiska med vänskap och skratt. Avslutade gårdagen med att riktigt gråta ur mig (P.S I love you triggade igång), fortsatte dagen idag med att bli rörd till tårar igen och avslutade denna dag med att skratta mig till tårar. Är det inte så man säger "Om man får skratta så här mycket tidigt på dagen så ser du nog att man får gråta innan kvällen". Eller nåt. Och tvärtom för mig då.

God natt!

P.S. Gavin Degraw funkar asbra som filmmusik till mitt liv just i denna stund! D.S.

Nu...

...är det slut på jobb och skolan har börjat! Jag känner mig supertaggad! Kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad som gör det, det är nog bara mycket som bidrar. Och inte minst då det faktum att man får in rutiner igen. Efter sommarens flängande så känns spridda föreläsningar, basgruppsarbeten som man aldrig vet hur länge dom tar som fasta rutiner. Det säger kanske mer om sommaren som varit än hösten som kommer... Jag har alltid gillat hösten. Jag älskar när löven slår om och luften blir sådär frisk och härlig och solen skiner. Och nu kanske nån utav er tänker att jaja, så där är det i ungefär två veckor, resten av hösten är vind och regn och kyla och grått. Men nej. Jag vill tänka på det fina. It keeps me going. För det jag inte kan värja mig från när det kommer till hösten är att det egentligen handlar om en balansgång. Balansgång på tunn lina. Ena stunden kan jag nämligen känna att wow, livet är verkligen FANTASTISKT för att i nästa vilja bokstavligen gräva ned mig. Jag styr liksom inte så mycket själv känns det som. De gånger jag mått riktigt piss har varit på hösten. Men de gånger jag mått som bäst har nog tusan varit på hösten det med! En ambivalent känsla helt klart. Men jag känner att jag lever.

Jag...

...vill inte jobba mer! Nu är jag less på det här. Känns som att jag bara sysslat med felsökning sen urminnes tider. Och då är det bara felsökningen på jobbet jag talar om... Jag har ingen lust mer. Jag vill planera resor och roliga grejer och dricka the och tända ljus och ta det lugnt när jag vill och inte när jag inte vill.

Idag är jag anti.

Hoppas på en bra kväll... Än finns det hopp.

Smått och gott och inte så sammanhängande

Shit vad många olika typer av människor det finns alltså! Ett krasst konstaterande som säkert alla redan tänkt på, så även jag, men som ändå kommer över mig titt som tätt. När man tänker på det, så inser man att det inte alls är så konstigt att det blir krig och folk beter sig som idioter och gör knäppa och sjuka saker och bara inte kan komma överens och ja, allt sånt där. Nånstans går jag nog ändå där och tänker att alla är som jag och mina vänner typ. Att folk liksom i grund och botten är vettiga. För det är min generella uppfattning baserad på min umgängeskrets. Å så är det inte så. Utan folk är knäppa. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med allt det här. Jag kanske utvecklar denna tanke vid ett senare tillfälle. Just nu nöjer jag mig bara med detta.

Och går över till nåt helt annat. Jag ska nämligen fylla i några frågor som cirkulerat på lite bloggar nu.

Fem saker som finns på din Att-göra-lista imorrn:

• Sätta upp en PCR

• Ringa Terran

• Kolla tågbiljetter

• Spela beach (ifall vädret tillåter)

• Jobba generellt

Vad gjorde du för tio år sedan?
Oj, det var sommaren efter nian det. Jag hade i princip precis kommit hem från min språkresa i Brighton och precis blivit dumpad, över telefon, av Matte. Jag hängde en hel del i Norrbo och förberedde mig inför att börja naturvetenskapligt program i Ljusdal. Livet lekte väl helt enkelt, trots dumpningen...

Ställen du bott på?
Österstråsjö, först med mamma, pappa och bröder, sedan bara med pappa och lillebror. Man kan även säga att jag bott i Dragsved hos mamma. Jag bodde i nästan ett år inne i Ljusdal med Elin och Carola under gymnasiet. I Uppsala har jag bott i Fålhagen, Ekeby och Floggan. I Norge har jag bott i Målöy och i Horten. Hmm, sen har jag inte bott nån annanstans vad jag kan komma ihåg.

Fem saker du skulle göra om du var miljonär?

• Betala av skulder. Mina och min familjs.

• Köpa en lägenhet + sommarhus.

• Jag skulle resa! Massor...

• Jag skulle ordna en skitstor fest för nära och kära.

• Jag skulle nog faktiskt shoppa... Asmycket. Innan jag skulle tröttna. Och då skulle jag komma på att jag måste donera och då skulle jag göra det. Till fosrkning. Till de som behöver. Till alla möjliga bra projekt.

Jaha. Då var det klart. Nu ska jag nog släcka ned och lägga mig för att tjuvstarta på min ljudbok jag "kommit över". Stieg Larssons andra. Den står som pocket i bokhyllan men jag kom på att en ljudbok skulle passa riktigt bra i mitt projekt "Autumn-08" och är den bara hälften så bra som den första så kommer den bli perfa!

Bygga bo

Idag när jag cyklade till jobbet så önskade jag att vantarna hade fått åka på. Vinden ven och det var ytterst nära att det skulle börja regna. Utan mössa och vantar och med bara en tunn jacka passerade jag alla småhus på vägen. En liten polen-bil har stått parkerad utanför ett hus sedan igår. Och jag tänker att där inne är dom. kanske vänner. kanske släkt. Men alla är lediga, har semester och bara myser. Kliver upp sådär lagom tidigt, sätter på kaffe, dukar upp till god frulle och sen samlas alla och pratar och äter och har det bra. Tittar ut på eländet utanför och säger till varandra "Vi har det bra vi i vårt varma hus". Och i morse. Då kände jag att jag nog egentligen är en björn eller nåt annat ide-gående djur. För jag vill oxå bygga bo, göra iordning ett varmt krypin som luktar mossa och skog och kaffe och bullar. Där kan jag gona ned mig och bara sova. Detta gör hösten med mig. Men finn ett fel. Jo. Det ÄR INTE HÖST! Det ska vara högsommar nu, man ska ligga på playan och inte fundera vilken som blir modefärgen på H&Ms onesize fingervantar. Gaahaa! imorrn ska det bli 20 grader varmt och sol. Imorrn ska jag ev spela beach i linne. Jag kommer bli schizofren...

Killer-Marleeen

Jag har blivit invaderad. Och det är inte nådigt heller. Minns att det hände en gång förra sommaren oxå. Trodde det var en gång och aldrig mer. Men tusan bananers vad tji jag fick! För nu är dom här igen... Jag kallar det hela för The Return of the Killer Drosophilas! På svenska och utan nördspråk så kan man säga att de förbannade Bananflugorna är tillbaka. Det har varit några få som flugit runt här hemma som jag inte lagt så mycket vikt vid. Men igår. Då sa det bara kabooom! En hel jävla armé! Först fick jag helpanik. Jag ogillar sånt som flyger och är smått. Jag försökte slå dom jävlarna men dom satte sig på svåråtkomliga ställen såsom hörn och annat skit. Kände hur hela jag fylldes av en bottenlös ilska. Men då! Mitt i den värsta striden och då jag precis kände att nu var det dags att vifta med vita flaggan så tornade den upp sig. Fönsterputsen! Där stod den i all sin prakt. Och jag slängde mig över mitt nyfunna vapen, mitt sista hopp. Jag riktade pipen och tryckte av. Och PANG! Dom föll som furor! Jag sprutade, dom fastnade och jag kunde svepa med papper fort som fan, spola ned och vips så var dom borta. Ja, åtminstone de jävlarna jag fick. För nu ska jag berätta en sak. Bananflugor används flitigt i genetikforskningen och nu tror jag att dom kommit på ett sätt att skynda på evolutionen och hela grejen med Survival of the fittest. För dom kommer undan. Nästan hela tiden. Trots mitt effektiva vapen. Och dom är tusenmiljontals! Ja. Jag vet då inte jag. Hela kvällen igår gillrade jag fällor med vapnet ständigt redo och idag har jag testat nya recept. Men det går segt. Kampen är tröttsam och idag rök den sista blomman jag har. Ett väl beprövat krigsknep är ju just att förstöra fiendens trygga hem. Det fina i kråksången är att de delar av mitt rum som är sprutbara aldrig varit renare och finare! Men det känns som att kampen mellan det Goda och det Onda kommer att fortgå ett tag till. Håll tummarna för att det Goda kommer att segra.

Jag överlevde!

Jag gjorde faktiskt det. Dock kändes det på söndagen som att jag var mer död än levande... Men oj vilken dag lördagen var! Sol från klarblå himmel, över 20 grader i vattnet, kall folköl, en hel drös med trevliga grabbar och så jag. Lilla jag. Jag blev ensam tjej ändå. Som yngst i gänget och den enda med bröststorlek större än A-kupa (vissa av dessa killar har sett sina glansdagar och har nu intagit en mer bekväm "småbarnspappeapparel" med tillhörande småbröst) så äntrade jag kanoten och tog ett djupt andetag. Insåg ganska fort att här var det bara att åka med, både rent bokstavligt då vi var tre i min kanot och jag fick platsen i mitten där det är svårt att paddla, men även åka med i form av att anpassa sig till grabbarnas snack och jargong. Fast ni som känner mig vet att jag inte har sådana problem med att hålla en ganska låg nivå om man säger så... Vi stannade på massor av ställen för bad och urtömning och grillning och bara vila under solen. Heeelt underbart! Väl framme, efter ett antal timmar, så tändes grillen och fotbollsmålen riggades. Jag korades till Förste Lekledare. En roll som jag i vanliga fall både gillar och klarar bra, men jag kan väl säga som så att detta gäng inte var det mest leksugna jag varit med om. Vi spelade dock lite fotboll och när ena finallaget lämnade WO pga fylla och avhopp av annan orsak så vann faktiskt mitt lag. Sweet! En väldans ärofylld seger. Kvällen fortskred och som blixtar från klarblå himmel damp det ned än det ena än det andra i mitt knä som jag var tvungen att smaka på. Och i takt med att diskussionerna blev mer och mer intressanta försämrades synen till följd av alkoholdimma och solens nedgång. När skjutsen senare kom för färd mot sängens sköna omfamning så ville jag hellre skrika könsord och prata med pojkar än åka hem. Resten är historia och eventuella minnesvärda detaljer lämnas vid förfrågan. Söndagen spenderades i gående fosterställning alternerat med horisontellt läge vid stranden i Sandvik med Mia. Och sen väntade bussen tillbaka till verkligheten. Vissa dagar innebär en total flykt från vardagen och ger en en extra energiboost samtidigt som dom tar musten ur en. Lördagen var helt klart en sån dag och jag är glad att jag nästlade mig in. Nästa gång får vi se om jag kommer ligga på lika mycket. Fast vem vet, jag kanske slipper tjata, jag kanske blir medbjuden med all min kvinnliga flärd. Fast jag tvivlar ändå på det... ;)

Skräck eller förtjusning

I morgon ska jag paddla kanot. Har nästlat mig in i en sen länge återkommande årlig tradition som innefattar kanot, öl, grill och fram tills nu endast killar. Nu är traditionen "Boys only" utbytt till förmån för "One girl only" typ. Hade inte riktigt tänkt att det skulle bli så när jag för nån månad sen bestämde mig för att Stennes lilla pojktripp var ett perfekt tillfälle för mig att visa paddlingsmucklerna. Då tänkte jag att det skulle bli lite fler fina flickor i båten om man säger så. Så här dagen innan kan jag konstatera att det gått sådär. Facit: 33 st anmälda. 3 flickor. Varav en vet jag är 16 år. Den andra är en flickvän och kompis med hon som är 16. Och den tredje är jag. Egentligen kan man nog kalla detta för lyxproblem. Men jag känner mig ändå lite nervös faktiskt. Jag frågade Stenne idag om han trodde att de andra skulle bli sura nu när det är brudar med. Han sa "Nej, efter några bira och lite sol så kommer åtminstone hälften att vilja ligga med dig och då är det glömt att traditionen är bruten". Det känns ju betryggande! Eller så inte.

Hahaha! Ja, jag måste skratta lite. För det är ju eg sjukt kul...

To be continued.

Tillbaka

Satt för ett tag sen och kollade igenom gamla inlägg. Det slog mig då att mitt liv ser rätt likadant ut denna sommar som förra sommaren. Denna sommar så som den förra handlar i stora drag om betonglumpen, semester i Hälsingland, vänner, beach och en del utgång. En del människor har kommit till och en del mer el mindre fallit bort, men känslan är liksom densamma. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag har nämligen inte kommit på riktigt än hur pass rastlös jag är. Hur pass frustrerad jag blir av att det verkar rulla på precis likadant. Eller hur mycket jag gillar när allt är som det brukar vara liksom. Jag är helt klart nöjd med stora delar av mitt liv, men det är ändå mycket som saknas. Jag går och väntar utan att helt och hållet veta vad jag väntar på.

Jag har iaf kommit tillbaka från semestern idag. Åkte i morse från skogen och kom till jobbet för min mjukstart rätt sent i eftermiddags. Det är ok att vara tillbaka. Känner mig väl kanske inte sådär superinspirerad och motiverad att ta tag i jobbet på allvar men det kommer gå. Det är ju inte så långt kvar. Plus att återstående helger är rätt uppbokade, vilket bidrar till att det känns som att tiden går fortare. Semetsern iaf har gått fort den med. Jag har varit till Beckas barndomsminnen och fått mig en välbehövlig och uppskattad dos av Norge (förhoppningsvis får jag mig en tripp dit igen i slutet av september, för att möta en del av mitt förflutna...), jag har gått på stämmor och träffat folk från förr. Jag har fått rida mycket. Pratat skit. Blivit arg och irriterad. Känt mig ledsen och JÄTTEglad. Spelat beach! Grillat. Sovit. Badat, faktiskt. Ja. Jag har väl haft semester helt enkelt.

Nu ska jag ta och cykla hem från jobbet. Kanske slå en pling till M för att se om Maxi låter lockande. Annars blir det Västan och matlådegrejsande. Slut på mammas mat nu...

Börjar redan kännas som att jag inte haft semester...

Mission

Visste ni att en tredjedel av världens befolkning har inte tillgång till den medicin de behöver. Brist på forskning och utveckling av läkemedel mot sjukdomar som främst drabbar fattiga och rsukigt höga läkemedelspriser till följd av monopol är två av de främsta anledningarna till denna situation. Det bor idag 6,5 miljarder männsikor på vår jord. En tredjedel blir då ca 2 miljarder människor. Ca 222 gånger så många som det bor i hela Sverige.

Visste ni att ca 8000 människor dör VARJE DAG i hiv/AIDS! De flesta söder om Sahara. Det är som att alla invånare i Maltas huvudstad Valletta skulle dö. En gång om dagen. Varje dag. Hela tiden. (Ok, jag vet att människor inte kan dö flera gånger om, men ni fattar...) Och det är "bara" av AIDS!

Enbart i maj behandlade Läkare utan gränser 2500 barn för akut undernäring. Dett bara i Mogadishus förorter (Somalia). I södra Etioptien behandlades under samma månad 4000 gravt akut undernärda barn.

Jag tror jag har ett mission.

Crash boom bang

Ja, det var det det. Där tog det slut. Spöade av ryssarna. Typiskt. Eftersom jag såg matchen själv hemma är jag dock inte ens bråkdelen av så upprörd som jag skulle varit om jag satt ute på lokal. Så funkar jag. Imorrn kommer det vara glömt. Ser fram emot finalen mellan Portugal och Holland. Vilken tur att jag kommer kunna säga att det inte spelar nån roll vem som vinner, jag blir glad ändå! Sånt är bra. Så. Då var det bestämt.

Men detta ska inte bli ett av tusentals blogginlägg som kommer handla om svenska landslaget ikväll. Nej. Sånt överlämnar jag åt andra, jag nöjer mig med ett "bajs" angående det. Nej, jag ska ägna mig åt att hissa! Nämligen mitt nattlinne! Har nu skrivit två inlägg ganska tätt inpå varandra som handlar om detaljer i vardagen som gör livet lite bättre att leva. Det förra handlade om diskhandskar, detta handlar om mitt blå Triumph-nattlinne. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska skriva om mitt nattlinne, förutom att det tar sömnen och tiden innan sömnen till en högre nivå. Hur ser det ut då? Som en stor T-shirt. Fantastiskt. Igår när jag drog på mig det och kröp ned i min härliga säng så fick jag ett glädjerus. Över mitt nattlinne. Det är de små sakerna i vardagen som ger livet det lilla extra. De som gör, om man uppmärksammar dom, att det tråkiga, stressiga och inte så roliga alls känns lite lättare. Små saker som nattlinnen. Och diskhandskar.

"skak på huvudet"

Jag kommer ingenstans.

Och heja Sverige friskt humör.

Sommarlov! Typ...

Okej, kanske inte riktigt riktigt sommarlov, men sista tentan för terminen, och därmed första året på sjuksköterskeprogrammet, är avklarad. Och det betyder faktiskt sommarlov i praktiken. Det faktum är att jag gick direkt från tentan till jobbet och inte alls får sommarlov egentligen spelar mindre roll. För det finns faktiskt inte mycket som slår känslan när man går ut från en tenta. Men är LEDIG! Inget mer pluggandes på ett tag, och är det sista tentan för terminen så betyder det inget plugg på flera månader. Man känner sig fri och lätt. Sen kommer iofs den oundvikliga tröttheten och för mig idag kom även lite migrän. De senaste veckorna har varit rätt jobbiga. Hela tiden saker som hängt över en och saker att hinna med. Nu väntar en långhelg hemma i Hälsingland då jag inte ska göra nånting, förutom sånt som jag verkligen känner för att göra. Ska bli fantastiskt skönt!

Slår mig nu vad himla fort allt har gått. Jag har redan som sagt hunnit avverka ett år på ssk-programmet. Helt galet! Kommer ju bara säga svisch och så är jag klar ju. Galet det med.

Nu ska jag snart ta mitt pick och pack och dra hem, ta filten och en bok och lägga mig på gräsmattan. Somna om jag vill och bara känna att jag inte behöver göra nåt. Om jag sedan orkar så ska jag till Katalin. Men det får jag se. Först prio ett: Vila.

Hiss och disk

Tittar tillbaka på ännu en rätt späckad helg. Planen var att den skulle innehålla plugg, plugg och åter plugg, men det är svårt att hitta den riktiga motivationen till att plugga när solen skiner som jag vet inte vad och det är varmt och härligt och jag har läst detta förr (men kan det ändå inte) och det är två dagar kvar till tentan och allt känns lite som att det ordnar sig liksom. Sjukt lång mening den föregående... Anyway. Helgen har varit somrig som tusan iaf. Förfest på Heléns balle (!) i lördags med utgång, lite minishoppingtur på stan igår med lillebror och sedan en tripp till Sthlm för grillning på "Berget". Becka följde oxå med och det känns sjukt lyxigt att vi bara kan ses sådär spontant, vi gör det alldeles för sällan. Men det blev en rätt tidig hemgång eftersom fredagens hemgång inte blev så tidig och i morse sov jag ut. Nu i eftermiddag har jag träffat Sophia. På tok för längesen sen våra scheman passade ihop men dagens dejt blev, som vanligt, väldigt lyckad! Man kan säga att det var som att bänka sig framför en film... Och filmgodiset fanns där och alla smaskiga detaljer och cliffhangers, precis som en bra filmupplevelse ska vara helt enkelt! Det känns fint att det finns spänning i mitt liv, även om jag för tillfället står för en väldigt liten del själv.

Men egentligen var det inte alls det här jag skulle skriva om, utan jag ska hylla en grej. En grej som jag verkligen tycker är sjukt värd att hyllas, och det är... Diskhandskar!!! Denna fantastiska grej kom in i mitt liv för ett antal månader sen. Jag köpte mina gröna diskhandskar på IKEA mest för att dom var billiga och tänkte väl att ja, kanske nån gång att dom ska få komma ut ur sin lilla påse. Och det dröjde ett tag. Men nu. Nu kan jag inte tänka mig ett hushålleligt liv utan mina små guldklimpar! Fantastiskt! Jag gillar nämligen inte, har jag märkt, att bli blöt om händerna och russinfingrarna man får efter en maratondiskning påminner alltför länge om att man för en sund sedan ägnade dyrbara minuter åt att diska. Men nu! Inget påminner om disken efteråt och man känner sig ren och fräsch och fit for fight. Jag ska nu även införskaffa fler par som jag kan ha när jag ex städar badrummet och ett par för diverse otrevligheter liksom. För er som inte provat säger jag bara: Do it! Det kommer förändra era liv.

Orka

Jag har en sån där olustig känsla i kroppen. En sån där som liksom kan falla ut i nästan vad som helst. Fast jag vet inte om det brukar göra det egentligen. Men det känns som det. Jag har nog fortfarande lite utav en paus. Jag skriver "kanske" eftersom jag fortfarande inte får så mycket ordning på tankarna. Jag skulle vilja dra! Bort, bort, bort! Fast samtidigt vara kvar. Tänkte att jag ev skulle lösa det genom att fly in i en bok. Har lånat 2 John Ajvide-bäcker av Terran. Och in i dom kan man fly, sanna mina ord. Men för att fly behöver man tid. Och det har jag verkligen inte för tillfället. Blir superavis på de som går mot sommarlov. För mig blir den närmsta tiden bara som den senaste varit, med den skillnaden att jag ska skriva en tenta mittuppiallt. Hohojaja. Måste klura ut vad jag behöver förutom att fly. Hmmm. Det är lurigt det här. Semester kanske? Ska med största sannolikhet ta mig det nästa helg. I Hälsingland. Kan nog bli bra. Fram till dess. Ja. Vad?

Jaha

Jag sitter här och lurar och klurar och funderar och tänker (allt är ju samma sak egentligen oxå) på mycket och litet och allt och ingenting. Jag gör några korta konstateranden. För det första. Det känns som att inget händer samtidigt vittnar min kalender om annat. Det kanske är så att man vant sig vid ett någorlunda busy life så att en normalspäckad vecka nästan känns tom. Som att man inte har nåt att göra. Jag tänker på att jag är en periodare. Med mycket. Inte med sprit eller nåt annat allvarligt. Men med aktiviteter. Med humör. Med hur mycket jag läser. Vad jag läser. Vad jag äter för mat. Periodare helt enkelt. Iomd konstaterar jag än en gång att jag är sjukt väderberoende. Jag blir skadad när det är sånt här flängeliflängväder. När det är grått. När det BLÅSER. Jag ogillar blåst riktigt skarpt. Sommaren är verkligen snart här. Ett riktig kort konstaterande. Vips, snart är den över. Ännu kortare.

Från det ena till det andra. (Jag orkar inte fundera mer). Jag håller precis på att testa ut en tennisoutfit. Jag ska vara fälld dopad tennisspelare imorrn på BMC-stafetten. Kul. Sen ska jag fatta beslut. Inget stort men ack så svårt ändå. Beslutet gäller om jag ska åka till Grönan eller ej. Sjukt svårt! Kommer inte kunna sova i natt.

Alltså. När jag tänker på det så har det hänt massor sen sist jag skrev. Men jag får liksom ingen fason på allt. Jag kan inte ens sortera allt i mitt eget huvud. Jag tror faktiskt att jag håller på att ta en paus. En paus från allt egentligen. Jag läste nånstans att man måste göra det ibland. Jag trodde bara att det skulle vara ett eget aktivt val. Men nej. Det verkar som att pausen är tagen, utan mitt medgivande. Och det är kanske så en paus egentligen ska vara. Komma och smyga sig på. Som en hungrig katt. I och med detta konstaterande tror jag att katten är på väg att få mat. Vad nu det betyder.

Nostalgi. Typ.

Säg det inte till nån. Men det verkar faktiskt inte bättre än att jag sitter och bloggar. På arbetstid! Det är ju galen icke-existerande arbetsmoral. Men ändå. Det kom ett så starkt minne till mig. Från en fest när jag gick på gymnasiet. Mia, min kompis, var tillsammans med en kille, Peter. Peter hade ganska många snygga och roliga killkompisar. Och det är en fest som jag speciellt minns och det var den som kom till mig idag. Det var en hemma-hos-fest i en av killarnas färäldrars hus i Ljusdal. Hemma-hos-fester har alltid varit mitt bästa och när den är fylld med najsiga killar så gör det ju inte saken värre... :) Hur som helst. Festen liksom slutade med att jag och två killar spårade ur totalt. Vi hittade en gräsklippare som vi lekte med, gjorde "inbrott" på en uteservering bara för att och sjukade oss något totalt typ hela natten. Jag skrattade så jag grät och livet kunde liksom inte bli bättre. Som alltid så passar uttrycket "ni skulle varit där" bra in här, dels för att jag inte minns allt och därför vore det bra om ni hade varit med så kunde ni nu påminna mig och dels för att sånt där sjukt är svårt att återge. Det blir oftast bara "jaha, sen då?". Jag tänker tillbaka på den där festen och frågar mig om det skulle kunna hända idag?
Nu kom jag på en annan gång! Oxå med Peter. Vi sket i att gå ut, gick på Statoil och kissade på stora toaletten där med två toaletter, en för vuxna och en för barn. Peter fick ta den lilla. Oxå helt sjukt. Ni skulle varit där! Sen köpte vi folköl, samlade in gigantiska löv (för eventuella vidare kisspauser utan tillgång till spolbar toalett) och satte oss på väl utvalt ställe och snackade skit, och pimplade folköl. Skulle det ha kunnat hända idag? Jag frågar mig det för ibland känns det så sjukt trist att vara så här gammal och ha så mycket att fundera på som hör till vuxentråkiga saker. Livet var mycket enklare då, eller...? Alltid samma fråga. Och alltid lika menlöst att fundera på det. Man gör livet till vad man vill att det ska vara, men ibland så är det faktiskt så att it takes two to tango liksom. För att få till en najs husfest, tex, så måste man ha fler som vill göra festen till en sån som dessa fetser kan vara. Man kan inte fylla ett hus med finvinssippande backslicks och piffpiffpryda hoppetossor. Nej. Det går inte då.
Det närmsta man kommer "ungdomens" galna upptåg är Valborg i nutid. Då löper hjärnan amok och man tror man är 15 igen. Och det är galet. Men kanske bara just det, galet. Ibland är det nästan så att man själv önskar att man inte varit där...
Jag vet egentligen inte varför jag valsar på om detta nu. Festen kom till mig och nostalgikänslorna forsade fram. Det är fint med nostalgi tycker jag, men, det är ju ändå så att det är alltid bäst att leva i nuet och kanske ska man bara vårda sina minnen, glädjas åt att man upplevt det man gjort men inse att allt förändras, och att man ska vara glad över det. Vad vet jag.

Äh

Hade skrivit ett välformulerat inlägg om mellanmålssnacks och gett er Dagens Tips. Sen krånglade systemet, jag blev sur så nu blir det den kortkorta varianten:

Dagens Tips: Risentas rostade solroskärnor (osaltade). Yummi!

Möten

Jag är tillbaka i stan. Kom tebax i fredags efter att jag bestämt mig för att en långhelg i skogen fick räcka. Hade först tänkt stanna i Svågadalen hela den här helgen oxå efter att jag kommit tillbaka från Umeå. Men ångrade mig alltså. Det är lite konstigt det där. Förr, för några år sen, så tyckte jag det var lite ångestfyllt att åka tillbaka till Uppsala efter att ha varit hemma i skogen ett tag. Nu känns det faktiskt bara skönt. Det är bra att komma hem till mamma och pappa och den friska Hälsingeluften, men det är ju det här som är mitt hem nu. Här är det jag som bestämmer och här är mina grejer, mina saker i kylskåpet och min dusch. Jag är hemma här nu. Lika som jag fortfarande känner mig hemma i Hälsingland. Det känns väl ändå på nåt vis som det är en större skillnad nu. Sen är det väl så att storhelger som påsk och jul inte riktigt blir representativa för det lugn och den avslappning som hemfärd normalt brukar innebära. Alla vi ungar är hemma, slåss om liten yta, kommer från egna liv där vi själva bestämmer allt och vi trillar in i gamla roller som käglorna vid en klockren strike. Det är påfrestande. Blir lite tjafsigt. Lite tungt. Men när vi hittat balansen, då är det superhärligt. Men det blir, som sagt, påfrestande och avslappningen blir inte så total som man tänkt sig.

Nåväl. Det jag skulle skriva om handlar om tågresan tillbaka. Knökfullt på tåget. Det finns bara obokade platser i en sån där sovkupé för sex personer. Där hamnar jag, en kvinna och en man med hans två små frågvisa men glada flickor. Jag hittar ingen skön sovposition och hade ingen bra musik i lurarna så jag sitter och lyssnar på deras samtal (pappan och barnen, kvinnan hörde inte dit). Jag börjar efter ett tag misstänka att han är nån typ av kyrkans man. Barnen ska till sin mormor i Gävle och mannen ska åka vidare. Han lämnar av ungarna och när han kommer tillbaka så har en tanke om ett samtal väckts hos mig. Jag tar upp boken "Finn din livsuppgift" som ett lockbete. Se om han tar initiativ till en konversation. Normalt brukar jag inte gilla att snacka med främlingar sådär men det finns nåt i situationen som lockar mig lite. Jag är väl upplagd helt enkelt. Efter ett tag tar han upp Bibeln. En liten stund senare, efter att jag demonstrativt hållit upp boken framför mig, nappar han på betet. "Är boken intressant? Den har ju en väldigt intressant titel." Sen följer ett samtal om Gud och religion, att hitta styrkan och kraften inom sig själv eller förlita sig på Gud, om samhällets likgiltighet och materialism. Om uppenbarelser och mening med livet. Om religioners olika gudar, om sammanknytning. Om kärlek. Om sanning. Om tro. Om ifrågasättande. Ja, om allt mellan himmel och jord kan man säga. I drygt en timme pratar vi. När vi ska hoppa av (han skulle oxå av i U-a) först då presenterar vi oss och när vi kommit av tåget så ger vi varandra en stor kram och han säger att han ska be för mig. Och han avslutar med att säga "Gud välsigne dig". Sedan skiljs vi, jag och Rikard, pastor i Betelkyrkan i Östersund, efter ett spontant otroligt intressant samtal. Jag går därifrån med ett leende på läpparna. Det är fantastiskt med möten. Att bli berörd och beröra. Att inse att vi aldrig är längre ifrån varandra än ett hej på nåt vis.

Sanningens tid

Det är på nåt vis mycket som händer nu och på samma gång är det ingenting. Det är väl mest i huvudet. Några beslut att ta som kan vara relativt avgörande för min ekonomiska framtid och en del inställnings-issues som jag behöver klura på och komma fram till hur jag ska förhålla mig till. Märker väldigt lätt på mina drömmar nattetid hur mycket jag har i skallen. Vilka drömmar jag drömmer. Inatt har jag varit hudvårdskonsult med rätt att döda om man säger så. Blev jagad av psykopat med automatgevär och sprang sprang sprang för att inte bli träffad. Jag är ganska snabb i dom drömmarna. Kan hoppa och gömma mig och allt sånt. Jag simmande även bland krokodiler, vilket var rätt stressande. Vaknade ett antal gånger och tankarna bara snurrade i 120. Mer trött när jag vaknade än när jag gick och la mig...

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Nej, jag tänkte anta utmaningen jag fick av Lena för typ asmånga veckor sen och berätta sju sanningar om mig själv.

• Jag pratar jätteofta för mig själv. Nu börjar det även gå så pass långt att jag inte ens tänker på om nån hör det. Men mest handlar det om att jag kommenterar saker, som jag skulle gjort om nån annan var med, högt och ibland skrattar jag åt mina egna kommentarer.
• Jag tycker att snor och slem är de äckligaste normalt förekommande kroppsutsöndringarna hos människor, rent generellt sett. Bajs och kiss i all ära, men snor och slem är äckligare. Jag har därför svårt för folk som snyter sig bland folk när man märker att snoret är väldigt typ segt och äckligt. Jag hatar även spottloskor på trottoaren och kan kvälja när jag ser, eller tänker på, en riktigt dallrig spottbobba. *kväljer*. Jag skriver "normalt förekommande" därför att kräk tar alla priser men det är ju, tack och lov, inte sååå ofta man stöter på det.
• En av de mest ångestframkallande grejerna jag kan komma på är att tappa bort viktiga saker på fyllan.
  
• Jag har ett stort behov av att få ensamtid. Jag tycker nog faktiskt lite synd om dom som inte tycker om att vara själv med sig själv.
• Jag dagdrömmer enormt mycket i perioder. I andra perioder är det inte lika farligt. Jag kan gå in så hårt för en dagdröm att jag blir helt bortkopplad från verkligheten och uppriktigt upprörd när jag tvingas lämna drömvärlden. Många av mina dagdrömmar är otroligt välregisserade och funkar som en film, dvs jag mer eller mindre "slår på den" och kan låta den rulla. Det enda jag behöver göra är små korrigeringar gällande innehållet, men bara ibland. Kan tillägga att de flesta är fantastiskt orealistiska.
  
• En av mina största drömmar är att få bosätta sig i Afrika för en tid. Helst för att hjälpa kvinnor och barn, på nåt sätt.
  
• Jag tror att jag kommit på meningen med livet.

Så. Klart. Sju sanningar. Är det någon som förvånar?

Oskuld förlorad

Ja, nu vet ju jag att alla ni som läser denna blogg förstår att det inte är Den oskulden jag menar. Den blev jag av med för ett tag sen. Nej, jag snackar om en kanske lika så stor Händelse. Jag har nämligen blivit av med min Finlands-färja-oskuld. Japp. Jag vet. Stooort.
Ok. Det var en dagskryssning. Till Åland. Och jag drack ett knappt glas öl på hela dagen. Men ändå! Jag och Becka bestämde iaf att vi varit i Finland och att detta räknas. Så det så. Men hur var det då? Gjorde det ont? Var det läskigt? Är jag kär?! Njae. Jag måste faktiskt bekänna en sak. Jag har aldrig gillat finnar. Jag typ hatar finska. Usch, vi har precis avslutat ett arbete om en fördomfri vård och jag hade just diskrimineringsgrunden etnicitet, men jag känner mig sällan så fördomsfull som idag. Finnar pratar fult. Dom är bleka. Och dom är ganska fula. FÖRLÅT nu för alla som eventuellt kanske har en finskt påbrå, jag menar såklart inte er. Jag generaliserar och jag gör det hejvilt. Men när dom är fulla och sjunger karaokee då är dom inte på topp tio på min lista iaf. Alla var iofs inte fulla, och det var nog mest svenskar som sjöng. Men ändå. Det är nåt med grannen i öst alltså. I löööv grannen i väst, men öst. Nej, vi hittar inte harmonin helt enkelt.
Dagen var trots den finska touchen trevlig! Den var ganska precis så som det brukar bli med mig och Becka. En hel massa prat, och en hel massa göra ingenting, som vi klarar utomordentligt bra, och en del sova. Jag vet. Vi gillar att sova och nu var det så att båda hade sovit sjukt dåligt inatt så vi tog oss en tupplur. Taxfree var väl kanske inte så väldans mycket att hänga i julgranen, kanske mest för att det inte var nåt direkt jag ville/behövde ha. Men en Toblerone (standard), en Kahlua och ett syetui (!) med Viking Line-loggan fick ändå följa med hem.
Så, till frågan alla ställer sig efter en sådan stor upplevelse. Kommer det ske igen?! Pratade med min kära mor på vägen hem och kom på mig själv att sitta och planera en eventuell längre tripp med båten i maj, så tydligen. Det kanske är med Finlands-färjor som med en bakfylla. När man upplever det så tänker man att aldrig mer igen, men när man får lite distans så känns det som att va fan, det var väl inte så farligt...

Häng på Golden gym

Min kompis Stenne och jag hade mer el mindre storslagna planer på att börja boxas. Eller rättare sagt, jag skulle börja boxas och han skulle följa med som moraliskt stöd. Stenne boxas och brottas och sparkas redan jättemycket så att säga att vi skulle börja boxas tillsammans vore samma sak som att säga att jag skulle typ dö. Men det har inte riktigt blivit av. Men idag ville han inviga mig litegrann i denna värld av machomän, suspensoarer och munskydd. Så vi gick på thai-boxning här nere i Flogsta. Åtta matcher tror jag bestämt det blev och jag kan sammanfatta dagen med orden "märklig upplevelse". Jag har väl egentligen inga direkta moraliska betänkligheter när det kommer till människor som vill slå varandra, iaf inte när folk gör det under städade former och det finns regler och domare och så. Men jag har ju aldrig sett det i verkligheten. Igår frågade någon om man slår varandra för man vill göra illa den andre, och jag svarade att jag egentligen inte vet vad som driver dom. Och efter idag vet jag fortfarande inte och det är väl därför det blev så märkligt. Thai-boxning känns lite "andligt" på nåt sätt. Innan matchen så går de tävlande runt med nåt slags band runt huvudet, stannar vid varje ringhörna och typ ber för att tillkalla fighting-andarna. Töntigt säger Stenne. Jag kan nästan hålla med. Och sen ryker dom ihop. Knäas, sparkas, snurrar, slår, hoppar och gud vet allt. Efteråt kramas dom. Och skyddsutrustningen åker av till förmån för nästa tävlande. Bara suspensoaren behåller de själva. Ingen spritning av nåt. Smittorisk säger jag. Lägg av med ssk-dravlet säger Stenne.
Jag vet inte om jag har tillräckliga kunskaper i ämnet för att på ett korrekt sätt kunna recensera matcherna. Tre ronder i varje match (ingen knockout mao), inte så mycket blod, galna supportrar i ringhörnor och på bänkar, en del najsiga hopp men mest testosteron (typ 5% tjejer i lokalen). Stället flödade av det manliga könshormonet! Och jag säger Oh. My. God. Skit i matcherna, svettlukten och det faktumet att man kanske inte fattar så mycket av poängställningar och medaljer. This is the shit vad gäller span! Såg min blivande man. Han såg dock inte mig. Nästa gång tycker jag vi går dit i grupp och bar matar in. Sanna mina ord. Pust!
Gick därifrån ganska medveten om att thai inte är min grej om det inte handlar om mat, men väl medveten om vart jag ska hålla hus om jag vill bada i testosteron, på både gott och ont.

Nu ska jag sova. Imorrn drar jag med färja till Mariehamn. God morgon säger jag vid halv fem...

Vuxen eller vad man nu ska kalla det

Jag läser mitt förra inlägg och inser att jag glömt bort vad jag tänkte att jag skulle blogga om den kvällen. Med andra ord så kommer detta inlägg handla om nåt annat än det som jag tänkte på då.

Jag kan ju berätta lite om vad som hänt den senaste tiden. Helgen var... Intensiv skulle man kunna säga. I fredags så letade jag mig till Ymergatan på förfest med mina glada ssk:are. MYCKET trevlig förfest där temat var "Välj mellan...". Det visade sig vara svårt att välja mellan att ha sex med Leif Loket Olsson och Uffe Larsson... Det var heller inte helt lätt att välja på om man skulle äta mitt snor eller Annas öronvax... Uch, jävligt äckligt när man tänker efter men då, på festen, var det sjukt kul! Festen fortsatte sen ut på Flurran, men eftersom några i sällskapet är födda på 80-talets slutspurt så kom bara några av oss in. Och kvällen slutade med en kebab och en promenad till Flogsta. Det som hände däremellan är lite... Dimmigt är nog rätt ord.
Lördagen spenderades i horisontalt läge fram till dess att det var dags att skutta på tåget och dra till Sthlm på hudvårdsparty. Kvällen slutade med att jag var X antal hundralappar fattigare. Däremellan var det skvaller, mat, schlager och vin som dominerade.
Söndagen sen då. Ja. FIKA. En lång och mycket trevlig sådan. Med Sophia, Lena, Umpen och Åsa. Vandring på stan efteråt och sedan hem för att spendera söndagskvällen i lugnt tempo.

Hmm. Jag brukar inte skriva så mycket om vad som hänt och ska hända. Inte såhär i kronologisk ordning. Jag vet inte varför jag reflekterar över det.

Men ja. Iaf. Det jag hade tänkt komma fram till var gårdagens bestyr faktiskt. PM-skrivning heeela dagen hos Frida. Jag, Pling, Frida och Jannica har skrivit ett eminent arbete om diskriminering i vården pga etnisk tillhörighet. När klockan blev fyra igår så var vi klara, sket i att läsa igenom arbetet innan vi tryckte på sänd-knappen och lämnade det bakom oss. För att sedan fokusera på fest. Ojoj, ja, ni läste rätt. Gammelstudenten letade fram partypjucksen och följde med ut på Snerkan! Pling oxå (hon är ju rätt många år äldre än mig). Men. Klockan gick och Pling säger efter nån timme att hon känner sig för onykter så hon vill gå hem. Precis det jag väntat på eftersom det då är legitimt att gå hem för mig med. I garderoben säger hon sen: Alltså Marlene, jag känner att jag skiter i om klockan är två (är man van vid civila ställen så är det tidigt att gå klockan två eftersom allt ju stänger tre) jag vill bara hem. Jag vet ju att nationer stänger ett sådär i veckorna så jag vet ju att den inte är två. Jag tar då upp min mobil. Klockan är då... FEM ÖVER ELVA! Så nu är det offentligt. Jag är nog rätt klar med veckodagsupandet på nation och jag är gammal nu. Inte så gammal så att jag inte kan gå ut, det kan man alltid, men det är väldigt mycket annorlunda jämfört med för fem år sedan. Inatt var jag i säng vid tolv.

Vuxenpoäng: Jag har köpt produkter med anti-age funktion. Man ska börja med det när man är 25. Jag är alltså ett år försenad. Inte konstigt att jag går hem från krogen kl elva. Synd bara att jag inte kom på det i fredags... Hmm. Hur vuxet är det?

Jag skulle...

...egentligen vilja blogga ett riktigt inlägg. Men på nåt vis är jag alldeles för rastlös i kroppen för att göra det. Jag är sugen på att lägga hit lite kort, men känner att om jag provar på (har ju iofs gjort det förr och det gick bra...) och det skulle krångla finns det risk att datorn far i golvet... Jag har inte råd att köpa en ny dator så jag hoppar bloggandet ikväll.

Men nu vet ni att det är på gång. Imorrn kommer det ske.

Studentens klagan

Tänk vilken skillnad det är på dagar. En del dagar vaknar man med ett leende på läpparna och allt känns så lätt, så lätt. Andra dagar kommer men aldrig igång. Man vaknar mitt i en mardröm som liksom hänger med hela dagen. En del dagar passerar väldigt obemärkt förbi. De flesta dagar i mitt liv är faktiskt rätt bra. Jag känner att jag gör det jag vill göra i en tillvaro som är på min sida liksom. Jag ska inte klaga. Och det är väl därför såna dagar som idag, då det bara är så där grått och trist, som sticker ut. Och tur är det väl att det inte är tvärtom! Jag har ju varit väldigt hes och nu har det gått över men det har nu satt sig med kraft i luftvägarna istället. Jag hostar hela tiden, och är det nåt som jag ogillar nästan så mycket som blåst, skoskav och spruckna planer så är det att hosta. Jag får nästan smått panik. Kombinerar man hosta med rusk och regn, en kroppsammansättningsrapport i negativ bemärkelse (nutritionslaboration idag... Fråga inget mer.), ilsket provhyttsljus, en inställd tripp till IKEA och en touch av PMS så får man vad jag kallar för en dålig dag. Att jag sedan har lite annan huvudbry, rent generellt, gör ju inte saken lättare...

Men!

Jag har ju lite att se fram emot oxå! Och det ska jag lista här och nu:

• jag hittade faktiskt två billiga T-shirtar på H&M idag, trots provhyttsbelysningen
• imorrn är det torsdag vilket betyder att det snart är fredag!
• fredag innebär skoljobb på dagen, liten shoppingrunda på em och sen partaj med ssk-tjejerna och utgång på Flurran!
• lördag kväll ska jag till Stockholm på hudvårdsparty med ett gäng glada tjejer och lite vin
• en generell plan för helgen är att försöka få till en sen länge planerad fika...
• nästa helg är det inflyttningsparty hos Helén och Arvid på fredagen och sen på söndagen ska nog jag och Becka få åka lite båt. En dagstripp till Åland ska det bli! Längtar verkligen till det!

Så egentligen ska jag inte klaga. Men klaga måste man få göra och nu har jag gjort det så nu får jag gå och lägga mig!

Puss

I väntan på klimax

Jag har tappat rösten! Typ iaf. Jag väser som en orm och när jag hostar så bara piper det. Jag vet att jag sagt det till vissa, jag gillar faktiskt att vara hes. Tycker att det är roligt! Rösten beter sig inte alls, det spricker och det väser och det är ibland... Lite sexigt. Ja jag vet. Det kanske inte låter så genomtänkt och klokt. Man blir ju faktiskt hes för att man har nån typ av skit (inte bokstavligen) på stämbanden, eller nåt. Jag borde ju veta exakt varför... Men iaf. Denna gång är det inte lika kul. Och definitivt inte sexigt alls eftersom jag kombinerar min halvdana whiskeyröst med att snora ut halva Makedonien var tredje minut. Not hot. Not hot at all om jag får säga. Plus att jag ringde till Ingela-Plingela i min basgrupp för att säga att jag inte kommer på föreläsningen och då hostade jag till precis innan hon svarade och då fick jag tusan inte fram ett ord. Hur mycket jag än tog i. Hon började skratta och jag började skratta och då insåg jag oxå att man låter som ett kruppbarn när man skrattar och är såhär hes. Och det, det är verkligen inte hot. Har druckit två koppar the med massor av honung, men det verkar som att det eskalerar ist för går tillbaka. Jag har inte, med andra ord, nått klimax på detta än. Det kommer väl vara det mest spännande som händer mig på ett tag. Att vänta på klimax. Det brukar ju iofs vara spännande. Ja, jag får väl ta och traska ned till Västan och botanisera bland halstabletter och mirakelmedicin för att se om jag kan påskynda eller motverka klimaxpunkten. Så här kan jag iaf inte hålla på.

Recept på dunderkurer mottages tacksamt.

Puss (fast jag tror verkligen inte att någon vill göra det med mig just nu...)

P.S. Och PM-skrivningen går bra. D.S.

Plugghästen tänker till

Jag sitter här och funderar lite på vad alla dessa år på universitetet gjort med mig. Ok. Nu är det inte riktigt så att jag kommer ge er alla tankar kring detta, det får jag ta en annan gång, men jag försöker koppla känslan i kroppen till åren på universitetet. Det är nämligen så att jag ska skriva ett PM på 5-7 sidor som ska vara klart på söndag. Jag vet på ett ganska så bra ungefär vad jag ska skriva men man kan väl inte säga att jag kommit igång. Men är jag stressad? Nej... Och det är där tankarna kommer in. Många av mina klassisar på ssk-programmet gnäller om att dom går snart på knäääna av allllla stoooora uppgifter som dom prackar på oss. Vi ska visst haft TUSEN grejer att göra under praktiken och det bara fortsätter i 120 nu efter oxå. Och jag kan liksom inte förstå. Ok. PMet måste göras och det kommer ta tid, men det är på FEM-SJU sidor, på svenska, med 1,5 radavstånd. Min C-uppsats är på engelska, typ 30 sidor lång och handlar om bra mycket krångligare grejer. Och det är väl kanske det som är grejen. Jag har gjort värre. Jag har plöjt feta engelska kursböcker som man fattar nada av men som man ändå måste ta sig genom. Jag menar inte att detta PM skulle vara en fjärt i rymden och att man inte får tycka att det är jobbigt eller så, det jag menar är att jag har ett annat perspektiv, som gör att jag inte stressar ihjäl mig. Vilket är jävligt skönt för att uttrycka det så! Jag vet att det kommer att gå liksom. Det kanske inte blir det bästa men jag kommer hinna. Och alla dessa uppgifter, som inte är såå himla många, dom tar tid, fine, men dom är inte svåra. Och där är oxå en skillnad. Jag har gjort SVÅRA uppgifter som i att "What?! Jag fattar ingenting!". Dom här uppgifterna vi har nu blir utmaningar på andra sätt, de kräver att jag ska tänka själv, koppla samman och förstå utifrån ett större perspektiv. Detta är lite annorlunda mot det strikta vetenskapliga "det är så här"-tänket på biomedicin. Även om dom hoppades att vi skulle göa så där oxå... Jag gillar det här! Jag har törstat efter det här.

Tid på universitetet ger perspektiv. På mycket. På kunskap. På sig själv. På andra. På tid. Ja. Det var väl ungefär dit jag ville komma.

Hallå

Jag har ju faktiskt skrivit 33 inlägg på lite drygt ett år. Det är ju fler än ett per månad om man slår ut det. Ojoj!

Nu ni...

... kommer det ett inlägg! Wohooo! Det kommer bli kort. Det kommer bli ointressant. Det kommer handla om den rosa färgen på mig blogg. Ja. Det kommer det att handla om. Jag vill nämligen säga att jag tycker att den är väldigt fin!

Ok. Jag skriver det här för att jag försöker hitta inspirationen till att blogga lite igen. Och då tänkte jag att en ansiktslyftning av bloggen vore ett smart knep. Hmm. Jag vet inte jag. Känner mig ju ganska nöjd med färgen helt klart. Men känner ingen direkt inspiration just nu. Kan ju oxå vara för att jag ska iväg på seminarie typ nu så jag har egentligen inte ens tid med ansiktslyftningar.

Ett inlägg blev det iaf!

Tjipp