Avslut. Igen.

Jag är nog ganska trög av naturen. Trög som i att det tar ett jädra tag innan jag verkligen landar i mina tankar och beslut. Som i att jag sitter kvar på tåget och åker framåt men i hjärnan är ändå ett ben kvar på perrongen ett bra tag. Till slut drar jag in det. Då blir det komplett. Fast det kan ändå glida ut igen, tillfälligt. Fast jag är nog kanske inte jätteannorlunda när det kommer till detta. Det är bara det att jag blir liksom lika förvånad varje gång jag upptäcker detta hos mig själv. Å DET är kanske trögt! :)

Nu har jag iaf dragit in benet igen. Förhoppningsvis en sista gång. Men man vet aldrig :) Det känns skönt iaf. Jag känner mig lättad. Det är gött att han sina kroppsdelar samlade, allt på samma plats, i fokus. Framåt.

Murar

Tänk hur det är. Hur man ställer om från en stund till en annan beroende på vad som sker runt omkring en. Inget förändras EGENTLIGEN inuti. Det är samma känsla men förutsättningarna förändras och då slår olika mekanismer på för att försöka skydda, hjälpa, fixa. Murar tornar upp sig. Allt sker per automatik. För att man är van. Jag skriver "man" men egentligen är det väl jag. Så enkelt. Jag. Murarna är en bekant syn. Här bakom känner jag mig trygg. Vet att dom håller det obehagliga utanför. Men det är inte speciellt kul här bakom egentligen. Effektivt. Men inte så givande i långa loppet. Jag har sänkt dom nån gång. Plockat bort bit för bit så att jag till slut står helt blottad. Det har funkat. Men det tar längre tid att riva en mur än att bygga upp den igen. Det sistnämnda går fort, fort. Men det som sker att den inte blir lika stark när det väl rivits några gånger. Så det är mindre tryggt ändå. Men det är ett försvar som finns tillgängligt. Inuti. Så den får duga. En tunn, lite ranglig mur är bättre än ingen mur. Eller?

Tågresan

Det var svårt att hoppa på tåget. Det gick så fort. Jag sprang å sprang. Så där som i en film, när dom hoppar på genom en öppen dörr i farten. Jag var beredd att ge upp så många gånger, funderade där jag sprang om jag ens ville med. Men du var på tåget. Du ville åka långt och länge. Väntade bara på att ta min hand.

Å till slut kastade jag mig på. Det var skönt att känna tågets skakningar i kroppen. Vi satte oss i salongen. Pratade. Du gick iväg ibland men kom alltid tillbaka. Vi hade det bra. Såg landskapet flyga förbi.

Vi förflyttade oss sen till en egen liten kupé. Där var så mysigt. Bara du och jag, jag och du. Vi började planera vart vi skulle åka härnäst, vad nästa mål var, vilka stopp vi skulle göra. Vilken resa! Tåget körde fort och jag njöt. Jag har aldrig rest så snabbt, och så lätt.

Sen helt plötsligt ville du hoppa av. Sa att det var dags för avstigning för dig nu. Och kvar satt jag. I kupén som nu blivit kall, obekväm och främmande. Och jag vinkade farväl. Med klumpen i halsen. Tänkte att nu kommer tåget spåra ur, jag kommer aldrig komma fram.

Men tåget rullar på. Sätet blir varmare. Skönare. Jag åker vidare. Ser vart tåget för mig. Jag lämnar dig bakom mig.

This is my wintersong to you

Det är snart jul. Lucia idag. Fick se Luciatåg på jobbet och började nästan gråta. Vad är det med denna blödighet egentligen?! Ja jöss. Återigen: det var nu lääängesen jag uppdaterade bloggen. Drygt två månader sen. Då var det början på oktober och jag hade precis kommit ned till Göteborg för jobb där. Men vad hände?? På dessa två månader har livet gjort en tvärvändning. För drygt en månad sen planerades barn, hus och familj. En framtid tillsammans. Och nu. Nu bor jag i stugan och jobbar inne i stan. Jag håller på för fullt att landa i allt. Det går... Sådär. Ofta bra. Ofta mindre bra. Det känns som att mitt liv de sista två åren har varit en berg-och-dalbana. På två år har jag bott (kortare eller längre perioder) på typ 10 olika ställen, jag har jobbat på 9 olika arbetsplatser, varit skriven på 4 olika adresser, gjort slut med en kompis, fått många nya bekantskaper, fått två syskonbarn, köpt en stuga, varit utomlands 9 gånger, varit förälskad 3 gånger och riktigt kär en gång. Det är kanske inte så konstigt att jag nu nått en punkt där luften gått ur mig lite... De flesta av alla dessa turer och händelser har varit positiva, inget annat sagt än det. Jag är tacksam för så otroligt mycket! Men just just nu är det tomt på luft. Vissa saker har gått så fort och varit så omtumlande att jag liksom inte hunnit med. Nu är det dags för det. Att hinna med. Stanna upp och tänka till, känna efter, njuta, reflektera, omvärdera, komma ikapp. Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, vad jag vill få fram. Bara kanske få ned det på pränt. Som ett avslut och samtidigt en början.

Ja. Kanske precis så.

Livet just nu

Nu var det längesen jag uppdaterade. Varför? För att livet har hållt på med mig. På många bra sätt. Jag har fixat och donat i stugan, fått massor med hjälp av bl.a fina pappa. Jag trivs väldigt bra i mitt lilla krypin, fast helt hemmastadd har jag nog inte blivit ännu. Jag har under denna 1,5 månad som jag ägt stugan inte varit där mer än hälften av tiden känns det som. Å ensam i stugan har jag inte varit speciellt många nätter. Men ingen brådska, jag har tid på mig. Den är ju min å ska så vara i låååång tid framöver. Älskar att jag nu fått mitt projekt att pyssla med, min fristad som alltid finns där och jag har fått närhet igen till familj å gamla vänner. Mycket gött! Just nu har jag dock lämnat stugan för en månad nere i Göteborg. En månad på HIA i Mölndal väntar. Börjar inskolning imorrn. Känner mig supertaggad och spänd och förväntansfull inför detta. Nytt företag, ny stad, nya utmaningar. Något som jag blivit van vid men nu sker det i Sverige vilket är en ny erfarenhet, men ack så bra. Jag älskar ju Norge men just nu passar det så otroooligt bra att slippa sätta livet på on hold som man ändå tvingas göra när man är i Norge. När jag kom fram idag med tåget så mötte min jobbkontakt upp mig, vi tog en fika och fick prata ordentligt å sen blev jag körd till boendet. Bor inneboende hos en kvinna som inte kommer hem förrän på fredag. Så nu får jag bo in mig i lugn å ro och får "härja fritt" på de 90 kvm som lägenheten är på. Det blir bra. Jättebra. :-)

I övrigt så känner jag mig oerhört tacksam över vännerna i mitt liv, över min familj å över möjligheten för att få leva som jag gör just nu. Jag känner mig säker på att jag vet vad jag vill. En känsla jag vanligtvis är ganska bekant med men nu gäller det på ett område jag normalt inte brukar vara säker på. Det är en fantastisk känsla, trots all rädsla och alla spöken som tyvärr kommer med det. Men jag ska kämpa på. Jag vet vad jag vill. Gött.

Ingen walk in the park

Idag klättrade jag upp på Preikestolen! Å klättring var fasen vad det handlade om. Hela vägen upp består av sten. BARA sten. Det är att hålla tungan rätt i mun hela tiden så man inte kliver fel å stupar eller bryter nån kroppsdel. För då vette fasen hur man skulle bli räddad. Det var verkligen ett träningspass alltså! Men ALLA går där. Ja, inte rullstolsburna men typ alla andra. Det är pensionärer, hundar, små barn, folk med barn på ryggen och fan å hans moster. Det är en fantastisk vandring för viiilken utdelning man får när man kommer upp! Bilder kan jag inte få till här, men det ligger ute några på min FB. Det är alltså drygt 600 meter ned och inte ett skyddsstängsel så långt ögat kan nå. Galningar sitter å viftar med benen utöver kanten... Barn springer omkring... En del folk har inget vett. Jag hade vett nog att hålla mig ganska långt från kanten. Benen var lite för skakiga för någon krypningmotkanten-bild. En bild har jag där det ser ut som att jag ligger över kanten och tittar ned. Men då gömmer jag mig bakom en gräsmur och håller ut kameran bara. Sen kom jag på vad en brukare sagt, att det finns sprickor i stenarna och att det kan rasa ned när som helst (visst, han skämtade lite) och det gjorde att jag fick lite livet-passerar-revy-känsla så jag kröp snabbt inåt stigen igen. Jag hade även sjukt tur med vädret. Precis när jag kommit ned igen, efter ganska exakt 3,5 timmar, så kom regnet. Man ska ha tur! Å jag känner mig stolt. Stolt över att jag tog höjdskräcken vid hornen och gjorde det. Å överlevde! :-)

Nu så!

Nu är handpenningen överförd och köpekontrakten påskrivna! WIHOOOO! Så jäkla spännande, men oxå lite läskigt. Har en sjuuukt lång lista med grejer att införskaffa, inspiration, idéer och kom ihåg-grejer. Jag LÄNGTAR hem nu! Hem till mig. Till mitt.