Avslut. Igen.

Jag är nog ganska trög av naturen. Trög som i att det tar ett jädra tag innan jag verkligen landar i mina tankar och beslut. Som i att jag sitter kvar på tåget och åker framåt men i hjärnan är ändå ett ben kvar på perrongen ett bra tag. Till slut drar jag in det. Då blir det komplett. Fast det kan ändå glida ut igen, tillfälligt. Fast jag är nog kanske inte jätteannorlunda när det kommer till detta. Det är bara det att jag blir liksom lika förvånad varje gång jag upptäcker detta hos mig själv. Å DET är kanske trögt! :)

Nu har jag iaf dragit in benet igen. Förhoppningsvis en sista gång. Men man vet aldrig :) Det känns skönt iaf. Jag känner mig lättad. Det är gött att han sina kroppsdelar samlade, allt på samma plats, i fokus. Framåt.

Murar

Tänk hur det är. Hur man ställer om från en stund till en annan beroende på vad som sker runt omkring en. Inget förändras EGENTLIGEN inuti. Det är samma känsla men förutsättningarna förändras och då slår olika mekanismer på för att försöka skydda, hjälpa, fixa. Murar tornar upp sig. Allt sker per automatik. För att man är van. Jag skriver "man" men egentligen är det väl jag. Så enkelt. Jag. Murarna är en bekant syn. Här bakom känner jag mig trygg. Vet att dom håller det obehagliga utanför. Men det är inte speciellt kul här bakom egentligen. Effektivt. Men inte så givande i långa loppet. Jag har sänkt dom nån gång. Plockat bort bit för bit så att jag till slut står helt blottad. Det har funkat. Men det tar längre tid att riva en mur än att bygga upp den igen. Det sistnämnda går fort, fort. Men det som sker att den inte blir lika stark när det väl rivits några gånger. Så det är mindre tryggt ändå. Men det är ett försvar som finns tillgängligt. Inuti. Så den får duga. En tunn, lite ranglig mur är bättre än ingen mur. Eller?

Tågresan

Det var svårt att hoppa på tåget. Det gick så fort. Jag sprang å sprang. Så där som i en film, när dom hoppar på genom en öppen dörr i farten. Jag var beredd att ge upp så många gånger, funderade där jag sprang om jag ens ville med. Men du var på tåget. Du ville åka långt och länge. Väntade bara på att ta min hand.

Å till slut kastade jag mig på. Det var skönt att känna tågets skakningar i kroppen. Vi satte oss i salongen. Pratade. Du gick iväg ibland men kom alltid tillbaka. Vi hade det bra. Såg landskapet flyga förbi.

Vi förflyttade oss sen till en egen liten kupé. Där var så mysigt. Bara du och jag, jag och du. Vi började planera vart vi skulle åka härnäst, vad nästa mål var, vilka stopp vi skulle göra. Vilken resa! Tåget körde fort och jag njöt. Jag har aldrig rest så snabbt, och så lätt.

Sen helt plötsligt ville du hoppa av. Sa att det var dags för avstigning för dig nu. Och kvar satt jag. I kupén som nu blivit kall, obekväm och främmande. Och jag vinkade farväl. Med klumpen i halsen. Tänkte att nu kommer tåget spåra ur, jag kommer aldrig komma fram.

Men tåget rullar på. Sätet blir varmare. Skönare. Jag åker vidare. Ser vart tåget för mig. Jag lämnar dig bakom mig.