Nattuggla

Sitter på avdelning 16 på Sollefteå sjukhus. Jag jobbar natt 2 av 4. Det är för tillfället mycket lugnt på avdelningen och det tackar jag för. Thanks! I detta landsting är facebook blockerat vilket innebär att när det finns tid över finns det inte mycket att surfa på... :) Jodå, det finns ett liv utanför FB. Det finns det. Men iaf. Då har man tid att blogga. Och egentligen har jag inget revolutionerande att skriva, förutom att jag trivs så otroligt bra med NK här uppe! Vi har verkligen skapat oss en idyll här i Sollefteå och det känns som att vi tycker mer och mer om varandra för varje dag som går. Han är verkligen en pärla. Baksidan av att känna allt detta är ju att jag tusan saknar och längtar ihjäl mig efter han bara nu när jag jobbar natt... :)

Å det snöar här. Det är verkligen vinter här och det verkar bli en vit jul. En jul fylld med kärlek. Lycka!

Hemresa och kramar

Den kom till slut. Hemresedagen. När jag stod där på färjekajen med väskor och allt så kändes det som att 5 v hade gått så fort så fort. Där var jag liksom vid slutet av en inte alltför lång resa. Konstigt hur tiden fungerar liksom. Sen tog det över ett dygn innan jag klev innanför dörren hemma i Tjäll, men det gjorde liksom inget när resan hela tiden innebär ett steg närmare Kramen. Å det där med kramar. Fysisk närhet. Det är inte ofta jag varit utan helhjärtade kramar under så lång tid. Man blir liksom oxytocin-urlakad. Jag märkte att sista veckan i Kinsarvik så hittade jag nästan på olika anledningar för att få kramas lite med gamlingarna, bara för att känna lite närhet... Haha! "Är du lite orolig? Ja, men då ska du få en kraaaaam!" "Klev du upp från stolen alldeles själv?! Ja, men då ska du få en kraaaaam!" osv. En dag ledde jag en tant ut i matsalen och hon strök mig över armen medan vi gick. Då trodde jag att jag skulle svimma av en oxytocin-chock! Haha! Så när jag stannade till i Uppsala i måndags å fick kramas HJÄRTLIGT med Hanna, Therese och Håkan, då kände jag hur batterierna laddades igen! För att sedan bli mött av NK i Sundsvall... Ojoj! Den kramen går till världshistorien!

Nu efter hemkomst har det varit födelsedagsfirande (NK fyllde halvvägs till 70), julgransknyckning, pyntning, en sväng till Norrfällsviken, shopping av vinterkängor i Ö-vik, china-mat och massa mys som stått på schemat. En riktigt härlig dag att komma hem till! Idag blir det jobb...

Jag är så himla glad att vara hemma. Jag har det så bra. Lycka.

Strandsatt?

Det slår mig att jag på fem veckor bara kommer att ha rört mig geografiskt ca 7 km från denna punkt jag sitter just nu. Det blev aldrig Odda eller Voss eftersom Berit kom och förstörde mina planer. Det betyder att jag inte gått på café, käkat ute, kollat i affärer, shoppat, druckit alkohol eller sett fler personer än typ 20 st samtidigt på fem veckor. Det har aaaaaldrig hänt förut kan jag lova! Och det händer nog bara typ här. Och det kommer hända igen, i 3 veckor, ifrån mitten av januari. Men det är en bra bantningsmetod detta att vara i Norge! Synd bara att det är en riktigt usel bantningsmetod att vara nybliven sambo... Hehe!

Klagan å längtan

Wihooo! För 40 min sedan var det precis en vecka tills jag ska stå på perrongen i Sundsvall kl 22 (ok, jag vet att just DET är lite önsketänkande att tro att tåget är i tid, men men, jag lever på hoppet) och se NK komma mot mig för att kraaaamas! Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en kram som jag gör nu. Jag har sneakat till mig nån kram då och då av nån gamling, men det är ju liksom inte riktigt på riktigt det. Om en vecka då är det på riktigt riktigt! Jag känner mig väääldigt sliten... Kroppen värker och mentalt känner jag mig lite slutkörd kan man säga... Usch. 5 veckor är lång tid. Men de sista dagarna kommer gå fort, det känner jag på mig. Pilla i sig lite smärtstillande och så är det på´t igen bara!

Men det var egentligen inte slitenheten jag tänkte skriva om. Eller om kramar för den delen heller. Jag låg nämligen igår och tänkte på det här med vänner på facebook. Vilken jäkla fenomen i sig alltså! Facebook. Ingen jävel har kunnat undgå detta. Fascinerande. Men iaf. Jag har way to many vänner på FB alltså. Så lååångt fler än jag faktiskt har. Å jag tänker ofta på detta, vill rensa och "strama upp" listan liksom. Men hur rensar man? Jag får liksom lite panik när jag tänker på det. Vilka ska man ta bort? Dom som man knappt skulle heja på om man mötte dom på stan? De som man inte träffat på 1 år och därmed köra taktiken man har i garderoben "Det som jag inte haft på mig på ett år kan jag göra mig av med"? De som är tråkiga och aldrig uppdaterar något? Det som blir problemet i min hjärna är att jag kanske vill "behålla" nån som jag inte träffat på massor med år, som man knappt känner det minsta men ta bort nån som jag egentligen bara är helt ointresserad av men som jag kanske pluggat med. Med andra ord, det finns liksom ingen given taktik. Och jag ser och hör att det kanske låter riktigt illa det jag skriver: ta bort nån, radera, rensa osv. Jag menar inte så illa, men FB har gjort att det blir så här tror jag, för många alltså, inte bara för mig. Och varför bryr jag mig då, varför vill jag rensa? Jo, för att jag mer och mer ogillar tanken på att folk som inte egentligen känner mig har "tillgång" till så mycket av mitt liv. Det är därför längesen jag la upp fotoalbum, det blir bara nån bild då och då, jag statusuppdaterar ganska sällan ändå och det tog 8 månader innan jag ändrade relationsstatus. Det sista är något som verkligen spädde på allt det jag börjat störa mig på med FB. Jag ändrade relationsstatus och den första som tryckte gilla var en gammal gymnasiekompis som jag på sin höjd skulle heja på på köpingen i Ljusdal och som aldrig annars skulle få reda på att jag är i ett förhållande. Varför gillar han det kan man undra? Bryr han sig verkligen över huvud taget??? Och lägga ned FB känner jag ändå att jag inte vill. För så mycket är baserat på FB. Fasen alltså, jag gillar inte fenomenet på många sätt alltså!

Å så var det detta med I-landsproblem. Jag har ett jobb som tillåter att jag drar på äventyr till Norge, får massa erfarenheter och tjänar bättre än i Sverige. Å jag har massa människor på en sajt på nätet som uppenbarligen vill vara mina "vänner". Å så klagar jag på mental trötthet, längtan efter en kram och på att jag inte vet hur jag ska "rensa" bland mina "vänner"... Kanske får jag bara gå och kamma mig.

Slett

Jag har ju två telefoner igång. Min "smartphone" (skriver inom citattecken eftersom det är ett citat från någon annan, jag själv håller inte med...) å min gamla fina rosa. Blev ju pålurad en telenor-mobil (smaaaaartmobilfönen) å som alla vet (och som jag oxå borde ha vetat och tänkt på) så ljuger alla telefonförsäljare och det är VISST bara telia som har täckning i skogen. Men iaf. Jag fixade ett teliakort till min rosa. Nu i Norge så använder jag norska kortet i den. Å ja, nu har jag gjort en kort historia lång, men jag började iaf kolla igenom gamla sparade sms i telefonen... Jag har sparat fina sms från vänner som jag blir alldeles varm i kroppen av att läsa. Kollar datumet och minns tillbaka till en speciell tid å plats osv. De äldsta sparade sms-en är typ 3 år gamla. Men så har jag då sparat en drös med sms från mer tillfälliga relationer, relationer som var av annat slag kan man säga... Sms som jag då jag först tänkte radera dom, dvs för länge sen, kom på att jag ville spara ett tag, som minnen liksom. De flesta sms-en har jag raderat kontakten för men kommer ändå ihåg vad och vilken det rörde sig om. Men det lustiga är, eller olustiga egentligen, är den känslan i kroppen som uppstår när jag läser dessa. Som att det är sms från en annan värld, en helt annan tid, en annan mig. Jag kan inte nu sätta mig in helt i känslan som jag vet att jag hade då. Jag ser i meddelandena så många olika känslor och tankar, förhoppningar som grusas men oxå besannas. Löften som bryts, nyfikenhet, totalt ovetande. Jag får rysningar. För det känns som det är en ny tid. Har jag bara blivit äldre? Är det pga NK? Har livet förändrats för mycket? Har JAG förändrats? När O gjorde slut la jag honom till handlingarna på en enda gång. Raderade allt, plockade undan. Arkiverade endast i huvudet, ett litet hörn där ett minne får finnas kvar om det vill. Och det har funkat så bra. För det man är färdig med, det är liksom klart för arkivering. Jag tror att jag har varit rädd för att släppa många gånger, rädd att om jag glömmer så är det liksom ett tecken på att det inte var värt nåt. Så är det ju inte, det har jag kommit fram till. Det som är värt att komma ihåg, det håller sig kvar. Minnen finns där oavsett om man sparar ett sms eller ej. Och människor kommer och går. Ibland är man bara ett inslag på livets resa. Så vad gjorde jag? Jo. Jag tog ett "sista farväl" och tryckte "slett" (radera på norska...) för glatta livet.