Ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Snälla. Det vore bra.

Idag

Idag var det fantastiskt väder! Jag trodde de skulle snöa och blåsa så när jag slog upp mina grönbruna i morse och såg solen sippra in genom persiennen så kändes det bara så fantastiskt skönt att jag trott fel, att det var lördag och att jag inte hade dagen planerad. Efter lite telfonsnack och tvättning så tog jag på mig ytterkläderna och förvarnade lillebror att det snart var dags att sätta på kaffe och så gick jag. Ut i det underbara vädret. Ut i snön och de 2 minusgraderna som termometern visat. I lurarna sorlade norsk musik. Jag använder musik för att komma i stämning eller förstärka en stämning jag redan är i. Och nåt konstigt med såna här dagar är det. För det som händer dessa dagar är att jag förflyttas tillbaka till Norge-tiden. Mycket är det nog snön som gör det. Första snön gör detta med mig. Jag minns och skrattar åt minnen. Tänker på allt som hände där och på Jon Anders... Och när jag går där och drömmer mig tillbaka och solen skiner på mig så kommer det över mig. Vilken skatt det är att ha massa fina minnen. Att minnas och känna sig glad. När man ser fram emot nåt som ska ske, nåt man ska göra, då vet man ju aldrig hur det minnet ska bli sen liksom. Men de minnen man har. De riskerar man aldrig. Dom finns där och man kan plocka fram dom när som helst och bara må bra. Och det är kanske det livet går ut på. Att skaffa sig massor av fantastiska minnen som man sen kan återuppleva om och om igen... För att visa resten av världen (eller ja, åtminstone de som valde samma stig över Flogsta-ängarna som mig) att jag kände mig så lyckligt skattad så skrev jag ett stort "Hej!" i snön och ritade ett fint hjärta. Detta med förhoppning att någon annan också blir glad och känner kärlek...

Typ update

Jag kan ju inte direkt påstå att jag är bra på att uppdatera. Fast vänta! Det har jag ju heller ALDRIG påstått så det borde väl stå sig liksom... :)
Myckt och lite har hänt sen sist. Heeeelt fantastiskt var det ju när Arvid tittade ut. Precis så magiskt som jag trodde innan att det skulle vara var det oxå. Och som pricken över i, grädden på moset fick jag ju den ofantligt stora äran att få bli gudmor åt miraklet. Jag gick runt hela helgen och var som alldeles nyförälskad... Sjukt härlig känsla... Tänk att jag får vara en del av hans liv. Fantastiskt! Jag får väl lägga upp en bild här nåt tag framöver så ni som läser får skåda underverket.

Det som annars stått på schemat, bokstavligt, är praktik. På HIA. Väldigt bra och intressant och lärorikt och... Alldeles utmattande. Fem veckor är ganska lång tid ändå, att ta in och bearbeta information och intryck. Det kommer lite såhär efteråt oxå känner jag. Nu är det teori som gäller och med tanke på hur fort de senaste veckorna gått så kommer det väl bara säga svischswosh så är det jul! Ska blir riktigt najs med jul, även fast det inte känns lika speciellt längre ändå...

Det jag egentligen hade tänkt skriva här just nu inser jag nu att jag inte riktigt kan få ned svart på vitt... Det är den där malande känslan av att man kanske inte riktigt gör som man skulle gjort om man tänkte på ett annat sätt. Men sättet man tänker på är det som man går på och tänker är det enda rätta. Känslan av att lura sig själv men inte kunna avslöja bluffen... Känslan av att vara ensam i något som man kanske måste vara ensam i men inte vill och inte vet hur man ska bjuda in. Och vem som ska bjudas in... Det är inte första gången jag tänker allt det här och en del utav mig väntar bara på att det ska gå över och en annan del säger att nu är det dags... Dags att bestämma sig och köra på. Och den delen skrämmer mig lite.

Å nån slags jävla spänningshuvudvärk har jag oxå. Bajs.
:)

För övrigt

Jag skriver det här så kommer jag ihåg det. Jag ska komma på massa saker. Sätta mål och formulera drömmar. Tänka annorlunda. Ta reda på saker. Om mig. Jobba. Hårt. Och leva. Och komma på allt vad det innebär.

Så. Nu glömmer jag nog inte bort detta.

I morgon

Klockan är över tolv och jag borde sova. Men jag måste vänta på min tvätt. Jag måste nämligen ha rena kläder imorrn. I morgon kommer kanske bli en av de konstigaste dagarna hittills i mitt liv. En dag som jag vetat om skulle komma i några månader nu och som kom lite väl mer planerat än det var tänkt från början. I morgon nån gång (kan oxå hända natten till lördag...) kommer en ny liten människa få se dagens (eller nattens...) ljus. En liiiiiten människa. Och jag kommer vara där. Fantastiskt. Magiskt. Tänk att det funkar så. Vi föds och vi dör och därimellan lever vi. Lever helt olika liv. Men vi kommer alla till på samma sätt. Spermie möter ägg. Hej! Barn kommer ut. Genom snippan eller genom ett hål på magen. Men det kommer ut. Aldrig hittills i historien har någon bebis bestämt sig för att stanna kvar och lyckats iaf. Folk dör på massa olika vis men till syvene och sist handlar det ändå om att allt stannar. Hjärtat. Står still. Aldrig någonsin har någon levande varelse klarat sig från detta. Ingen lever för evigt. Jag har varit med då människor dragit sitt sista andetag. På flera sätt har det varit... Mäktigt. Det har känts så levande. Hur konstigt det än låter. I morgon kommer jag bevittna motsatsen. Cirkeln sluts. Magiskt.

Tycker om

Shit vad det är härligt med människor man tycker om! Som man pratar öde öar, bajs, pruttar, ältning, död, skvaller, sorg och glädje med. Jag känner mig så lyckligt lottad sådana här stunder. Stunder då man bara inser vad man har och att det man har är så bra. Då man filtrerar bort alla grubblerier och skit som snurrar i huvudet annars. Då man bara låter sig uppfyllas i det fantastiska med vänskap och skratt. Avslutade gårdagen med att riktigt gråta ur mig (P.S I love you triggade igång), fortsatte dagen idag med att bli rörd till tårar igen och avslutade denna dag med att skratta mig till tårar. Är det inte så man säger "Om man får skratta så här mycket tidigt på dagen så ser du nog att man får gråta innan kvällen". Eller nåt. Och tvärtom för mig då.

God natt!

P.S. Gavin Degraw funkar asbra som filmmusik till mitt liv just i denna stund! D.S.

Nu...

...är det slut på jobb och skolan har börjat! Jag känner mig supertaggad! Kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad som gör det, det är nog bara mycket som bidrar. Och inte minst då det faktum att man får in rutiner igen. Efter sommarens flängande så känns spridda föreläsningar, basgruppsarbeten som man aldrig vet hur länge dom tar som fasta rutiner. Det säger kanske mer om sommaren som varit än hösten som kommer... Jag har alltid gillat hösten. Jag älskar när löven slår om och luften blir sådär frisk och härlig och solen skiner. Och nu kanske nån utav er tänker att jaja, så där är det i ungefär två veckor, resten av hösten är vind och regn och kyla och grått. Men nej. Jag vill tänka på det fina. It keeps me going. För det jag inte kan värja mig från när det kommer till hösten är att det egentligen handlar om en balansgång. Balansgång på tunn lina. Ena stunden kan jag nämligen känna att wow, livet är verkligen FANTASTISKT för att i nästa vilja bokstavligen gräva ned mig. Jag styr liksom inte så mycket själv känns det som. De gånger jag mått riktigt piss har varit på hösten. Men de gånger jag mått som bäst har nog tusan varit på hösten det med! En ambivalent känsla helt klart. Men jag känner att jag lever.