Snart är jag klar. Fyra års slit börjar lida mot sitt slut. Känns lite overkligt på många sätt och vis. Bara det faktum att det var snart FEM år sedan jag flyttade ned hit till Uppsala känns som ett skämt. Var det inte igår? Att summera hela min tid här i Uppsala är alldeles för tidigt för att göra och detta inlägg skall heller inte handla om det, utan om att lära sig.
Jag har ju lärt mig massor, det vet jag ju, bara det att det känns som att jag inte vet mer om mitt område än någon annan. Det fenomenet tror jag att många känner igen sig i när man pluggat flera år på universitet el på högskola, man tappar på ett vis perspektivet och glömmer bort att det fanns en tid när man inte visste det man vet idag. Jaja, jag tror ni förstår.
Men det som är mer fascinerande än allt det jag lärt mig är det jag INTE har lärt mig. Och när jag sitter här och sliter mitt hår över denna C-uppsats så blir detta så extra tydligt för mig. Jag VET att jag skjuter upp saker och ting tills jag har kniven på strupen och då tvingas jobba dag och natt (eller ja...) för att få klart allt i tid eller hinna läsa igenom allt innan en tenta, men jag har fortfarande INTE lärt mig att jag inte mår bra av det här, att jag lär mig bättre om jag tar saker och ting lite pö om pö och att i alla dessa situationer så ifrågasätter jag mitt studieval och får en liten livskris. Det borde vara så enkelt. Det finns ett problem, lösningen är tydlig, arbeta efter det. Men nej. Icke. Jag vet att det finns massor av människor som fungerar exakt på samma sätt, men det hjälper liksom inte mig, nu. Det är fantastiskt vad man kan låta bli att lära sig vissa saker alltså...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar