Jag sitter här och funderar lite på vad alla dessa år på universitetet gjort med mig. Ok. Nu är det inte riktigt så att jag kommer ge er alla tankar kring detta, det får jag ta en annan gång, men jag försöker koppla känslan i kroppen till åren på universitetet. Det är nämligen så att jag ska skriva ett PM på 5-7 sidor som ska vara klart på söndag. Jag vet på ett ganska så bra ungefär vad jag ska skriva men man kan väl inte säga att jag kommit igång. Men är jag stressad? Nej... Och det är där tankarna kommer in. Många av mina klassisar på ssk-programmet gnäller om att dom går snart på knäääna av allllla stoooora uppgifter som dom prackar på oss. Vi ska visst haft TUSEN grejer att göra under praktiken och det bara fortsätter i 120 nu efter oxå. Och jag kan liksom inte förstå. Ok. PMet måste göras och det kommer ta tid, men det är på FEM-SJU sidor, på svenska, med 1,5 radavstånd. Min C-uppsats är på engelska, typ 30 sidor lång och handlar om bra mycket krångligare grejer. Och det är väl kanske det som är grejen. Jag har gjort värre. Jag har plöjt feta engelska kursböcker som man fattar nada av men som man ändå måste ta sig genom. Jag menar inte att detta PM skulle vara en fjärt i rymden och att man inte får tycka att det är jobbigt eller så, det jag menar är att jag har ett annat perspektiv, som gör att jag inte stressar ihjäl mig. Vilket är jävligt skönt för att uttrycka det så! Jag vet att det kommer att gå liksom. Det kanske inte blir det bästa men jag kommer hinna. Och alla dessa uppgifter, som inte är såå himla många, dom tar tid, fine, men dom är inte svåra. Och där är oxå en skillnad. Jag har gjort SVÅRA uppgifter som i att "What?! Jag fattar ingenting!". Dom här uppgifterna vi har nu blir utmaningar på andra sätt, de kräver att jag ska tänka själv, koppla samman och förstå utifrån ett större perspektiv. Detta är lite annorlunda mot det strikta vetenskapliga "det är så här"-tänket på biomedicin. Även om dom hoppades att vi skulle göa så där oxå... Jag gillar det här! Jag har törstat efter det här.
Tid på universitetet ger perspektiv. På mycket. På kunskap. På sig själv. På andra. På tid. Ja. Det var väl ungefär dit jag ville komma.
1 kommentar:
Du är klok du Marran.
Skicka en kommentar