Möten

Jag är tillbaka i stan. Kom tebax i fredags efter att jag bestämt mig för att en långhelg i skogen fick räcka. Hade först tänkt stanna i Svågadalen hela den här helgen oxå efter att jag kommit tillbaka från Umeå. Men ångrade mig alltså. Det är lite konstigt det där. Förr, för några år sen, så tyckte jag det var lite ångestfyllt att åka tillbaka till Uppsala efter att ha varit hemma i skogen ett tag. Nu känns det faktiskt bara skönt. Det är bra att komma hem till mamma och pappa och den friska Hälsingeluften, men det är ju det här som är mitt hem nu. Här är det jag som bestämmer och här är mina grejer, mina saker i kylskåpet och min dusch. Jag är hemma här nu. Lika som jag fortfarande känner mig hemma i Hälsingland. Det känns väl ändå på nåt vis som det är en större skillnad nu. Sen är det väl så att storhelger som påsk och jul inte riktigt blir representativa för det lugn och den avslappning som hemfärd normalt brukar innebära. Alla vi ungar är hemma, slåss om liten yta, kommer från egna liv där vi själva bestämmer allt och vi trillar in i gamla roller som käglorna vid en klockren strike. Det är påfrestande. Blir lite tjafsigt. Lite tungt. Men när vi hittat balansen, då är det superhärligt. Men det blir, som sagt, påfrestande och avslappningen blir inte så total som man tänkt sig.

Nåväl. Det jag skulle skriva om handlar om tågresan tillbaka. Knökfullt på tåget. Det finns bara obokade platser i en sån där sovkupé för sex personer. Där hamnar jag, en kvinna och en man med hans två små frågvisa men glada flickor. Jag hittar ingen skön sovposition och hade ingen bra musik i lurarna så jag sitter och lyssnar på deras samtal (pappan och barnen, kvinnan hörde inte dit). Jag börjar efter ett tag misstänka att han är nån typ av kyrkans man. Barnen ska till sin mormor i Gävle och mannen ska åka vidare. Han lämnar av ungarna och när han kommer tillbaka så har en tanke om ett samtal väckts hos mig. Jag tar upp boken "Finn din livsuppgift" som ett lockbete. Se om han tar initiativ till en konversation. Normalt brukar jag inte gilla att snacka med främlingar sådär men det finns nåt i situationen som lockar mig lite. Jag är väl upplagd helt enkelt. Efter ett tag tar han upp Bibeln. En liten stund senare, efter att jag demonstrativt hållit upp boken framför mig, nappar han på betet. "Är boken intressant? Den har ju en väldigt intressant titel." Sen följer ett samtal om Gud och religion, att hitta styrkan och kraften inom sig själv eller förlita sig på Gud, om samhällets likgiltighet och materialism. Om uppenbarelser och mening med livet. Om religioners olika gudar, om sammanknytning. Om kärlek. Om sanning. Om tro. Om ifrågasättande. Ja, om allt mellan himmel och jord kan man säga. I drygt en timme pratar vi. När vi ska hoppa av (han skulle oxå av i U-a) först då presenterar vi oss och när vi kommit av tåget så ger vi varandra en stor kram och han säger att han ska be för mig. Och han avslutar med att säga "Gud välsigne dig". Sedan skiljs vi, jag och Rikard, pastor i Betelkyrkan i Östersund, efter ett spontant otroligt intressant samtal. Jag går därifrån med ett leende på läpparna. Det är fantastiskt med möten. Att bli berörd och beröra. Att inse att vi aldrig är längre ifrån varandra än ett hej på nåt vis.