Nu...

...är det slut på jobb och skolan har börjat! Jag känner mig supertaggad! Kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad som gör det, det är nog bara mycket som bidrar. Och inte minst då det faktum att man får in rutiner igen. Efter sommarens flängande så känns spridda föreläsningar, basgruppsarbeten som man aldrig vet hur länge dom tar som fasta rutiner. Det säger kanske mer om sommaren som varit än hösten som kommer... Jag har alltid gillat hösten. Jag älskar när löven slår om och luften blir sådär frisk och härlig och solen skiner. Och nu kanske nån utav er tänker att jaja, så där är det i ungefär två veckor, resten av hösten är vind och regn och kyla och grått. Men nej. Jag vill tänka på det fina. It keeps me going. För det jag inte kan värja mig från när det kommer till hösten är att det egentligen handlar om en balansgång. Balansgång på tunn lina. Ena stunden kan jag nämligen känna att wow, livet är verkligen FANTASTISKT för att i nästa vilja bokstavligen gräva ned mig. Jag styr liksom inte så mycket själv känns det som. De gånger jag mått riktigt piss har varit på hösten. Men de gånger jag mått som bäst har nog tusan varit på hösten det med! En ambivalent känsla helt klart. Men jag känner att jag lever.