Nya tider. Igen.

Jag jobbar nu min sista natt på HIA. Det känns konstigt. Det är sorgligt. Men oundvikligt. För att komma till nästa punkt måste man lämna den föregående. Det har varit två intensiva månader här nere i Uppsala. Spännande, slitsamma, omtumlande, härliga, kärleksfulla. You name it. Jag är glad över så mycket. Över stöd och värme främst. Tänk vilka fantastiska människor jag har runt mig! Jag har sagt det förut men det är helt klart värt att nämnas igen. Och igen. Och igen. Nu börjar en ny tid. Med mycket ovisshet, och det är nåt jag inte är van vid. Men det känns ändå bra på många sätt. Jag ska ge mig själv tid. Tid att läkas och tid att komma fram till vad jag vill. Egentligen. Det ser jag fram emot! Livet alltså. Livet.