What doesn't kill you makes you stronger

Jag sitter och läser gamla chattar på g-talk... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det annat med än att jag blir ARG. Å ledsen. Att jag gjorde så mot mig själv. Att nån gjorde så mot mig. Att jag stod ut. Det jag befinner mig i nu är så TOTALT raka motsatsen till hur det var då. Jag kanske skriver kryptiskt men det känns liksom bättre det. Mitt ordspråk om att smaka spenat är verkligen sant. Nu käkar jag glass! Jag lovar härmed mig själv att jag aldrig ska hamna i nåt sånt där en gång till. Å jag ska säga till alla mina vänner och min familj att de måste säga till om de ser varningstecken. Å jag ska lyssna. Usch. En del av mig vill skälla och skrika och kräva förklaring och ursäkt. En annan del skiter i det där nu. Just nu känns skrik-å skälldelen som den dominerande... Jag läser även gamla inlägg på bloggen och på ett sätt så förstår jag inte vad jag själv skrivit. Att allt var så bra. Att jag var glad å lycklig å livet bestod av kärlek. Men visst, det fanns absolut stunder där det var bra. Då jag mådde bra och det var fint. Men det var liksom inte på mina villkor... Jag är glad för erfarenheten. Den har verkligen lärt mig att sätta högre pris på mig själv. Att jag oxå har rätt att må bra och få ha det bra. På samma villkor. Som sagt, det rör sig om ljusår i skillnad mellan det som var och det som är. På massor av sätt. Glädjen i ögonen som är uppriktig och så otroligt kärkeksfull. Det är den stora skillnaden. Och kanske det som gör hela skillnaden.