Ingen walk in the park

Idag klättrade jag upp på Preikestolen! Å klättring var fasen vad det handlade om. Hela vägen upp består av sten. BARA sten. Det är att hålla tungan rätt i mun hela tiden så man inte kliver fel å stupar eller bryter nån kroppsdel. För då vette fasen hur man skulle bli räddad. Det var verkligen ett träningspass alltså! Men ALLA går där. Ja, inte rullstolsburna men typ alla andra. Det är pensionärer, hundar, små barn, folk med barn på ryggen och fan å hans moster. Det är en fantastisk vandring för viiilken utdelning man får när man kommer upp! Bilder kan jag inte få till här, men det ligger ute några på min FB. Det är alltså drygt 600 meter ned och inte ett skyddsstängsel så långt ögat kan nå. Galningar sitter å viftar med benen utöver kanten... Barn springer omkring... En del folk har inget vett. Jag hade vett nog att hålla mig ganska långt från kanten. Benen var lite för skakiga för någon krypningmotkanten-bild. En bild har jag där det ser ut som att jag ligger över kanten och tittar ned. Men då gömmer jag mig bakom en gräsmur och håller ut kameran bara. Sen kom jag på vad en brukare sagt, att det finns sprickor i stenarna och att det kan rasa ned när som helst (visst, han skämtade lite) och det gjorde att jag fick lite livet-passerar-revy-känsla så jag kröp snabbt inåt stigen igen. Jag hade även sjukt tur med vädret. Precis när jag kommit ned igen, efter ganska exakt 3,5 timmar, så kom regnet. Man ska ha tur! Å jag känner mig stolt. Stolt över att jag tog höjdskräcken vid hornen och gjorde det. Å överlevde! :-)