I väntan på klimax

Jag har tappat rösten! Typ iaf. Jag väser som en orm och när jag hostar så bara piper det. Jag vet att jag sagt det till vissa, jag gillar faktiskt att vara hes. Tycker att det är roligt! Rösten beter sig inte alls, det spricker och det väser och det är ibland... Lite sexigt. Ja jag vet. Det kanske inte låter så genomtänkt och klokt. Man blir ju faktiskt hes för att man har nån typ av skit (inte bokstavligen) på stämbanden, eller nåt. Jag borde ju veta exakt varför... Men iaf. Denna gång är det inte lika kul. Och definitivt inte sexigt alls eftersom jag kombinerar min halvdana whiskeyröst med att snora ut halva Makedonien var tredje minut. Not hot. Not hot at all om jag får säga. Plus att jag ringde till Ingela-Plingela i min basgrupp för att säga att jag inte kommer på föreläsningen och då hostade jag till precis innan hon svarade och då fick jag tusan inte fram ett ord. Hur mycket jag än tog i. Hon började skratta och jag började skratta och då insåg jag oxå att man låter som ett kruppbarn när man skrattar och är såhär hes. Och det, det är verkligen inte hot. Har druckit två koppar the med massor av honung, men det verkar som att det eskalerar ist för går tillbaka. Jag har inte, med andra ord, nått klimax på detta än. Det kommer väl vara det mest spännande som händer mig på ett tag. Att vänta på klimax. Det brukar ju iofs vara spännande. Ja, jag får väl ta och traska ned till Västan och botanisera bland halstabletter och mirakelmedicin för att se om jag kan påskynda eller motverka klimaxpunkten. Så här kan jag iaf inte hålla på.

Recept på dunderkurer mottages tacksamt.

Puss (fast jag tror verkligen inte att någon vill göra det med mig just nu...)

P.S. Och PM-skrivningen går bra. D.S.

Plugghästen tänker till

Jag sitter här och funderar lite på vad alla dessa år på universitetet gjort med mig. Ok. Nu är det inte riktigt så att jag kommer ge er alla tankar kring detta, det får jag ta en annan gång, men jag försöker koppla känslan i kroppen till åren på universitetet. Det är nämligen så att jag ska skriva ett PM på 5-7 sidor som ska vara klart på söndag. Jag vet på ett ganska så bra ungefär vad jag ska skriva men man kan väl inte säga att jag kommit igång. Men är jag stressad? Nej... Och det är där tankarna kommer in. Många av mina klassisar på ssk-programmet gnäller om att dom går snart på knäääna av allllla stoooora uppgifter som dom prackar på oss. Vi ska visst haft TUSEN grejer att göra under praktiken och det bara fortsätter i 120 nu efter oxå. Och jag kan liksom inte förstå. Ok. PMet måste göras och det kommer ta tid, men det är på FEM-SJU sidor, på svenska, med 1,5 radavstånd. Min C-uppsats är på engelska, typ 30 sidor lång och handlar om bra mycket krångligare grejer. Och det är väl kanske det som är grejen. Jag har gjort värre. Jag har plöjt feta engelska kursböcker som man fattar nada av men som man ändå måste ta sig genom. Jag menar inte att detta PM skulle vara en fjärt i rymden och att man inte får tycka att det är jobbigt eller så, det jag menar är att jag har ett annat perspektiv, som gör att jag inte stressar ihjäl mig. Vilket är jävligt skönt för att uttrycka det så! Jag vet att det kommer att gå liksom. Det kanske inte blir det bästa men jag kommer hinna. Och alla dessa uppgifter, som inte är såå himla många, dom tar tid, fine, men dom är inte svåra. Och där är oxå en skillnad. Jag har gjort SVÅRA uppgifter som i att "What?! Jag fattar ingenting!". Dom här uppgifterna vi har nu blir utmaningar på andra sätt, de kräver att jag ska tänka själv, koppla samman och förstå utifrån ett större perspektiv. Detta är lite annorlunda mot det strikta vetenskapliga "det är så här"-tänket på biomedicin. Även om dom hoppades att vi skulle göa så där oxå... Jag gillar det här! Jag har törstat efter det här.

Tid på universitetet ger perspektiv. På mycket. På kunskap. På sig själv. På andra. På tid. Ja. Det var väl ungefär dit jag ville komma.

Hallå

Jag har ju faktiskt skrivit 33 inlägg på lite drygt ett år. Det är ju fler än ett per månad om man slår ut det. Ojoj!

Nu ni...

... kommer det ett inlägg! Wohooo! Det kommer bli kort. Det kommer bli ointressant. Det kommer handla om den rosa färgen på mig blogg. Ja. Det kommer det att handla om. Jag vill nämligen säga att jag tycker att den är väldigt fin!

Ok. Jag skriver det här för att jag försöker hitta inspirationen till att blogga lite igen. Och då tänkte jag att en ansiktslyftning av bloggen vore ett smart knep. Hmm. Jag vet inte jag. Känner mig ju ganska nöjd med färgen helt klart. Men känner ingen direkt inspiration just nu. Kan ju oxå vara för att jag ska iväg på seminarie typ nu så jag har egentligen inte ens tid med ansiktslyftningar.

Ett inlägg blev det iaf!

Tjipp

Jag lever

Jo, jag gör faktiskt det. Trots att det verkar som att jag dog där i samband med semestern. Men jag är alltså i allra största grad levande. Å andra sidan. Ni få själar som läser denna blogg vet det ju redan. Det är ju inte som att jag har tusentals läsare som sitter och undrar och är oroliga vad som hänt. Ni som läser, ni vet.

Min intention är inte att ge en fullständig update på vad som hänt sen sist. Vi alla vet i stora drag. Jag hade som sagt semester, vilket var otroligt skönt, välbehövligt, överraskande, roligt och relativt soligt. Kom tillbaka till U-a och BMC och jobbade på tills det var dags att börja skolan igen. Sjuksköterska. Nollning igen. "Nej, jag ska nog bara vara med på det viktigaste" Ha, pyttsan! Fyra dagar i rad. Oh my god. Kväll nummer fyra insåg min mage att jag är för gammal för sånt här OCH att jag faktiskt gjort detta en gång förut och sa åt mig att gå hem. Så det gjorde jag. Klokt beslut. Sen började det. Jag försöker fortfarande klura ut hur jag på ett enkelt sätt ska svara på allas "Oj, sjuksköterska! Varför då? Varför vill du inte jobba som biomedicinare?" Vet fortfarade inte hur jag ska svara kort och enkelt. Kanske för att det inte finns nåt kort och enkelt svar. Det är ju inte precis som att jag följt ett infall. Många kanske tror det eftersom jag ville låta beslutet mogna fram inom mig innan jag berättade för alla andra. Innan jag fick "Men nej, det kan du ju inte göra" kastat i ansiktet på mig. Jag behövde känna att beslutet var rätt, för mig, innan jag lät någon annan ha en åsikt och försökt påverka. Någon annan än de jag har gett mandat att ha åsikter vill säga. Och beslutet har visat sig vara helt rätt. På vilket vis är även det svårt även det att förklara. Jag känner nog helt enkelt bara att jag kommer att kunna leva mer autentiskt på detta vis, om jag får låta lite pretto och djupsinnig. Och det skönaste är att jag inte ångrar en sekund att jag gått biomedicin innan! Jag känner att för mig är det på nåt vis en förutsättning för att lyckas inom detta. Jag tror på mig själv och min förmåga, även om jag såååå många gånger under bara denna korta tid känt att shit, jag trodde jag visste men ack så fel det var. Eller rättare sagt, ack så mycket mer det finns. Det är som att en ny värld öppnats för mig och att det ska bli helt otroligt att få kliva in och utmana mig själv och lära och växa och ja, allt. Oj. Nu blev det ganska djupt och lite flummigt, men det är mycket så jag känner. Jag vet hur jag tänker, men det är svårt att förmedla det för orden ger inte känslan rättvisa. Det känns rätt iaf. Rakt av. Påminn mig gärna om det här när jag sitter där och har tentaångest, eller kommer från praktiken och aldrig vill sätta min fot på ett sjukhus igen, eller när jag bara känner att varför i hela helvete skulle jag hoppa på det här för?! Då. Påminn mig då om att det känns rätt, egentligen, och att det kommer att löna sig. På ett vis kommer ju denna blogg att fungera som en påminnelse oxå. Det är bra att komma ihåg.

Annars då? Ja. Vad ska man säga. Mycket är sig likt. Ibland känns det som att jag står still och stampar och får lite smått panik och ibland känns det som att allt rullar på, i en behaglig takt till tonerna av soft musik. Har tvingats att ändra uppfattning om en del saker. Människor och situationer. Vuxit en del. Varit otroligt barnslig. Tänkt på framtiden. Undrat. Ja. Som sagt. Det är som det brukar, till stor del.

Det är tusan ganska skönt att blogga! :)

Puss

I väntans tider

Nu är det inte långt kvar... Om 25 minuter så går jag till bussen här utanför, åker ned på stan, byter buss, åker vidare, byter buss igen och åker sedan hem. Eller ja. Detta är ju mitt hem, i Uppsala, men jag ska åka Hem. Till mamma och pappa. Undrar när man slutar kalla det för Hemma. När man får egen familj kanske. Jaja, det visar sig. Jag brukar säga "hem" till lägan i Uppis och "hemhem" till Hälsingland. Så nu vet ni vart jag ska nästa gång jag säger att jag ska hem! :)
Jo, annars så sitter jag här och tänker på hur man tänker på för vis. Vilka bilder man spelar upp i sitt huvud beroende på vad man tänker på eller pratar om. Jag och Rebecka pratade igår om hur det känns att leva i ett stökigt hem. Jag flummade fram en beskrivning hur det känns inuti när det är stökigt och rörigt runtomkring en. Och hon förstod! Vi tänkte känslan på samma sätt! Vilket inte är så konstigt när det kommer till oss, men icke desto mindre fascinerande. Jag har små snuttar, alltid likadana, som spelas upp i mitt huvud, igångtriggade av diverse tankar. Som t.ex. när nån säger att dom ska "dra hem", eller "åka hem", eller "sticka dit" eller nåt sånt. Då är det alltid samma bilder som spelas upp i mitt huvud. Jag ser en som sticker... Den är blond... Alltid i samma vinkel... Ja. Det är lurigt det där. Att försöka förklara alltså. Så jag tror jag nöjer mig med det där.
Nu är det bara en kvart tills jag ska gå. Dags att kolla över det sista. Är alla sju par skor med? Check. Alla klänningar och kjolar och linnen? Check. Linser? Check. Laddare av olika slag? Check. Ett glatt humör? Check! Det ska bli gött med S.E.M.E.S.T.E.R. Sanna mina ord.
Puss

Update!

Det händer inte så ofta nu. Att jag bloggar alltså. Men här kommer en liten uppdatering! Jag vet ju inte riktigt vilka som läser denna blogg, men ni som gör det, skriv en rad så jag vet vilka ni är. Ja, i alla fall. Det enda jag egentligen tänker ge update på är något som kommer påverka mitt liv på många sätt. Idag tackade jag nämligen ja till platsen på sjuksköterskeprogrammet här i Uppsala. Så i september "börjar jag om" och det känns otroligt spännande! Kändes jättepirrigt att trycka sig fram till antagningsbeskedet (fick det elektroniskt), fast jag visste att jag skulle komma in, och det tar jag som nåt positivt. Att jag blev nervös alltså. Det betyder ju att jag skulle bli väldigt besviken om jag ändå inte skulle komma in, just för att jag blev nervös, vilket i sin tur bara är ytterligare en bekräftelse på att jag valt rätt. Vilket jag redan visste, men det är ändå skönt när magen och hjärnan är på samma linje, vilket ibland inte riktigt händer... Framtiden får utvisa om mina tankar kring detta hela stora beslut kommer att överensstämma med verkligheten... Men å andra sidan är jag ju en stark förespråkare för att man skapar sin egen tillvaro och bara man ger sig tusan på det kan man nog få till i princip vad som helst. Plus att jag menar att allting ordnar sig. Med det i tanken och alla bakom så kommer det nog inte att kunna bli annat än bra!
Nåja. Nu kom jag på att jag måste uppdatera om mina semesterplaner. Jag reser på torsdag eftermiddag hem till Hälsingland och ska då ha två (!) veckors semester(!). Har ju aldrig haft det på sommaren förut och det ska bli så himla skönt! Planen är att komma tillrätta på torsdag och sedan gå ut hårt med heldag i L-dal m Becka och Anna på fredag, sen partaj på lördag (med Stämman), riktiga stämman på söndag och sen utgång m B och A på Järnvägs på söndag. Efter den helgen kommer jag verkligen behöva semester, vilket jag tänker ha sen, ända ut i fingerspetsarna! Bara slappa, sola, bada, rida, fika, påta, sortera, se på TV, läsa bok (åh, Stieg Larsson, snart är jag all din! :)), hälsa på, sitta still, springa runt, gå på Vallen och ja, allt annat som man gör på semestern. Semesterplanen är moa att inte ha så mycket planer. Ekonomin tillåter inte så stora utsvävningar precis, men det är det som ska bli skönt, att låta saker och ting bli lite som de blir.
Ja, det var senaste uppdateringen det!
Nu ska jag sova. Bara två dagar kvar...
Puss!