Bloggen!

Jag älskar att jag har en blogg! Även om jag inte skriver så rysligt ofta (har ju dock blivit lite oftare på senare tid!) så har jag ju skrivit i nåt år nu. Det är så roligt att knappa sig bakåt å läsa vad som rörde sig i huvudet för, vad som känns som en, evighet sedan. Så kul att ha kvar! Dock får jag lite ångest... Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det. Som att jag blir less och bara sååå trött på mig själv när jag läser vissa inlägg. Att där jag står nu gör att jag liksom inte riktigt klarar av att läsa allt. Som att det kryper inuti. Som att jag vill att allt ska vara som det står. Inget annat. Bara det. Enkelt, svart på vitt. Och samtidigt så undrar jag, var det så? Vad är då isf detta? Jag blir liksom inte klok på det. En klok man sa en gång att jag är en Drottning som behöver en Magiker. Jag tror verkligen på det nu...

Prövning

Ibland ser man verkligen inte prövningen förrän den är över sedan länge. Det sista året har varit Prövningarnas år. Det sista halvåret har varit extremt. Märker jag nu. När man är mitt uppi det så syns den inte alls så tydligt. Finns det även en tendens till att vifta bort, trycka undan och vägra inse så drabbar den en till slut med full kraft när man inte kan stå mot mer. Vad skulle då ha varit annorlunda om allt hade varit annorlunda? Ingenting. Varför? Jo, för inget är annorlunda. Det är som det är. Och det gäller nu att fylla på verktygslådan med de nyförvärvade redskapen. Och att blicka framåt.

Kommer att tänka på två grejer, ett citat och ett egentillverkat ordspråk! Citatet låter:
When life puts you in tough situations, don't say why me? Just say try me!
Ett riktigt bra pepp-citat som är bara helt klockrent.

Det andra, ordspråket, lyder:
Man måste smaka spenat för att inse att glass är gott.
Det är mitt helt egna. Man måste kanske smaka på det (haha, vitsigt) för att det ska riktigt smälta in (haha igen, I'm on fire!), men när det satt sig ordentligt så sitter det verkligen som en smäck. Och shit så det passar bra i mitt liv nu...

Dags igen

Detta kan bli en aningens kryptiskt inlägg, men bloggen är ju min och jag gör som jag vill. Det har blivit mitt nya motto; Göra. Som. Jag. Vill. Känna att jag får det. Känna att det jag vill, tycker, känner är rätt. För mig. Inget mer göra våld på mig själv. Ta mig själv på allvar. Det har varit dåligt med sånt på sista tiden... Nu är det andra bullar.

Jag åker tillbaka till Norge. INTE till Kinsarvik, hell noooo. Nu blir det Oslo-regionen, normal norska, nära till pulsen, tonårskompishäng, nytt och spännande. 3 veckor blir det. Sen. Hem. Packa ur. Flytta. Jobba HIA. Semester. Jobba Stavanger. Flytta till Umeå. Det rör på sig kan man säga. 2012 har hittills bjudit på mycket och än en gång står jag i början av ett år och inte har en aning om vart det kommer sluta. Det är spännande. Ett äventyr.

Guld som glimmar

Jag har guldkorn runt omkring mig. Såna som glimmar och glittrar och förgyller. Jag är rik. Jag är det. Jag måste bara komma ihåg det när jag känner mig som världens fattigaste, metaforiskt sett...

Slutspurten!

Nu är det verkligen bara nååågra få dagar kvar här. Beslutet att inte åka tillbaka just hit är redan taget. På söndag lämnar jag Kinsarvik, mest troligtvis for ever. Vi har pratat mycket, jag å Annika, om just detta med att resa till Norge och jobba och vad det gör med en och varför man väljer att göra det. Att det är för att man tjänar så sjuuukt mycket pengar stämmer inte. Visst, jag tjänar bättre här än i Sverige men mycket är det ju för att jag lever snålare och jobbar mer. Jag jobbar inte 6 dagar i veckan hemma. Å bemanningsföretagen är egentligen riktiga tjuvar. Vi får inte så bra betalt som man tror, dom roffar åt sig rätt mycket och avtalen är inte alltid sååå fördelaktiga. Jag menar, hur många norska sjuksköterskor jobbar för bemanningsföretag? Inte många... Men. Varför åker man då? Jo, för att tjäna tid. På kortare tid kan du spara ihop mer pengar än du kan göra hemma. Du har ett startdatum, ett slutdatum och en inställning om att jobba. Pengarna du tjänar kan du sen lägga på det du vill när du kommer hem, tex ledighet. Annika åker två-tre veckor och är sedan ledig två veckor hemma. Å hon verkar gå runt. Och kan lägga på hög. Hon tjänar tid att spendera med barnbarnen. Å det är så jag tror man måste se på det för att förstå varför man gör detta. Det är ett snabbare sätt att spara mer pengar, men pengarna du tjänar är inte femdubbelt så mycket som hemma. Jag kommer åka i sommar. Antagligen 7-8 veckor. Jag ska vara noga med stället jag väljer. Själva jobbet kommer vara som det alltid är; lata norrmän, sjuuuka gamlingar, halvdålig organisation och så, så det spelar kanske mindre roll. Men själva stället. I sommar får det bli en stad. En sommarstad. Med möjlighet att ha lite liv utanför jobbet. Så får det bli. Så måste det bli för att jag måste komma ur svackan jag befinner mig i just nu. Ska jag köra på med planen till hösten så gäller det att jobba på inställningen. Så är det bara.

Träden...

Let there be spaces in your togetherness, And let the winds of the heavens dance between you. Love one another but make not a bond of love: Let it rather be a moving sea between the shores of your souls. Fill each other's cup but drink not from one cup. Give one another of your bread but eat not from the same loaf. Sing and dance together and be joyous, but let each one of you be alone, Even as the strings of a lute are alone though they quiver with the same music. Give your hearts, but not into each other's keeping. For only the hand of Life can contain your hearts. And stand together, yet not too near together: For the pillars of the temple stand apart, And the oak tree and the cypress grow not in each other's shadow.

Repeat

Känns som att jag går på någon form av repeat. Allt upprepar sig på nåt vis. Tankar. Känslor. Resonemang. Funderingar. Det blir ju oxå väääldigt påspätt när jag befinner mig där jag är. Här ser liksom dagarna rysligt lika ut, det enda som skiljer sig är om jag jobbar dag, kväll eller dubbel. "Fritiden" ägnas åt läsning och beklagande tillsammans med rumskompisen. Beklagan som alltid avslutas med "men snart åker vi hem så nu är vi positiva!". Nåja. Sånn er det bare. Det går runt här.

Men annars oxå. Det går liksom för runt. Å gud så svårt det är vissa gånger och veta vad man egentligen vill. Hua. Svårt svårt. Ibland är det bara att blunda och köra. Hoppas på det bästa. Jag har behövt se mig själv i vitögat många gånger det senaste året. Ibland är det helt enkelt inte så jäfla trevligt.

Kan inte bara nån tala om för mig vad det är jag vill. På riktigt. Bara hoppa in i skallen, gräv fram det och spotta ut det. Nu.