Jo, jag gör faktiskt det. Trots att det verkar som att jag dog där i samband med semestern. Men jag är alltså i allra största grad levande. Å andra sidan. Ni få själar som läser denna blogg vet det ju redan. Det är ju inte som att jag har tusentals läsare som sitter och undrar och är oroliga vad som hänt. Ni som läser, ni vet.
Min intention är inte att ge en fullständig update på vad som hänt sen sist. Vi alla vet i stora drag. Jag hade som sagt semester, vilket var otroligt skönt, välbehövligt, överraskande, roligt och relativt soligt. Kom tillbaka till U-a och BMC och jobbade på tills det var dags att börja skolan igen. Sjuksköterska. Nollning igen. "Nej, jag ska nog bara vara med på det viktigaste" Ha, pyttsan! Fyra dagar i rad. Oh my god. Kväll nummer fyra insåg min mage att jag är för gammal för sånt här OCH att jag faktiskt gjort detta en gång förut och sa åt mig att gå hem. Så det gjorde jag. Klokt beslut. Sen började det. Jag försöker fortfarande klura ut hur jag på ett enkelt sätt ska svara på allas "Oj, sjuksköterska! Varför då? Varför vill du inte jobba som biomedicinare?" Vet fortfarade inte hur jag ska svara kort och enkelt. Kanske för att det inte finns nåt kort och enkelt svar. Det är ju inte precis som att jag följt ett infall. Många kanske tror det eftersom jag ville låta beslutet mogna fram inom mig innan jag berättade för alla andra. Innan jag fick "Men nej, det kan du ju inte göra" kastat i ansiktet på mig. Jag behövde känna att beslutet var rätt, för mig, innan jag lät någon annan ha en åsikt och försökt påverka. Någon annan än de jag har gett mandat att ha åsikter vill säga. Och beslutet har visat sig vara helt rätt. På vilket vis är även det svårt även det att förklara. Jag känner nog helt enkelt bara att jag kommer att kunna leva mer autentiskt på detta vis, om jag får låta lite pretto och djupsinnig. Och det skönaste är att jag inte ångrar en sekund att jag gått biomedicin innan! Jag känner att för mig är det på nåt vis en förutsättning för att lyckas inom detta. Jag tror på mig själv och min förmåga, även om jag såååå många gånger under bara denna korta tid känt att shit, jag trodde jag visste men ack så fel det var. Eller rättare sagt, ack så mycket mer det finns. Det är som att en ny värld öppnats för mig och att det ska bli helt otroligt att få kliva in och utmana mig själv och lära och växa och ja, allt. Oj. Nu blev det ganska djupt och lite flummigt, men det är mycket så jag känner. Jag vet hur jag tänker, men det är svårt att förmedla det för orden ger inte känslan rättvisa. Det känns rätt iaf. Rakt av. Påminn mig gärna om det här när jag sitter där och har tentaångest, eller kommer från praktiken och aldrig vill sätta min fot på ett sjukhus igen, eller när jag bara känner att varför i hela helvete skulle jag hoppa på det här för?! Då. Påminn mig då om att det känns rätt, egentligen, och att det kommer att löna sig. På ett vis kommer ju denna blogg att fungera som en påminnelse oxå. Det är bra att komma ihåg.
Annars då? Ja. Vad ska man säga. Mycket är sig likt. Ibland känns det som att jag står still och stampar och får lite smått panik och ibland känns det som att allt rullar på, i en behaglig takt till tonerna av soft musik. Har tvingats att ändra uppfattning om en del saker. Människor och situationer. Vuxit en del. Varit otroligt barnslig. Tänkt på framtiden. Undrat. Ja. Som sagt. Det är som det brukar, till stor del.
Det är tusan ganska skönt att blogga! :)
Puss
