Möten

Jag är tillbaka i stan. Kom tebax i fredags efter att jag bestämt mig för att en långhelg i skogen fick räcka. Hade först tänkt stanna i Svågadalen hela den här helgen oxå efter att jag kommit tillbaka från Umeå. Men ångrade mig alltså. Det är lite konstigt det där. Förr, för några år sen, så tyckte jag det var lite ångestfyllt att åka tillbaka till Uppsala efter att ha varit hemma i skogen ett tag. Nu känns det faktiskt bara skönt. Det är bra att komma hem till mamma och pappa och den friska Hälsingeluften, men det är ju det här som är mitt hem nu. Här är det jag som bestämmer och här är mina grejer, mina saker i kylskåpet och min dusch. Jag är hemma här nu. Lika som jag fortfarande känner mig hemma i Hälsingland. Det känns väl ändå på nåt vis som det är en större skillnad nu. Sen är det väl så att storhelger som påsk och jul inte riktigt blir representativa för det lugn och den avslappning som hemfärd normalt brukar innebära. Alla vi ungar är hemma, slåss om liten yta, kommer från egna liv där vi själva bestämmer allt och vi trillar in i gamla roller som käglorna vid en klockren strike. Det är påfrestande. Blir lite tjafsigt. Lite tungt. Men när vi hittat balansen, då är det superhärligt. Men det blir, som sagt, påfrestande och avslappningen blir inte så total som man tänkt sig.

Nåväl. Det jag skulle skriva om handlar om tågresan tillbaka. Knökfullt på tåget. Det finns bara obokade platser i en sån där sovkupé för sex personer. Där hamnar jag, en kvinna och en man med hans två små frågvisa men glada flickor. Jag hittar ingen skön sovposition och hade ingen bra musik i lurarna så jag sitter och lyssnar på deras samtal (pappan och barnen, kvinnan hörde inte dit). Jag börjar efter ett tag misstänka att han är nån typ av kyrkans man. Barnen ska till sin mormor i Gävle och mannen ska åka vidare. Han lämnar av ungarna och när han kommer tillbaka så har en tanke om ett samtal väckts hos mig. Jag tar upp boken "Finn din livsuppgift" som ett lockbete. Se om han tar initiativ till en konversation. Normalt brukar jag inte gilla att snacka med främlingar sådär men det finns nåt i situationen som lockar mig lite. Jag är väl upplagd helt enkelt. Efter ett tag tar han upp Bibeln. En liten stund senare, efter att jag demonstrativt hållit upp boken framför mig, nappar han på betet. "Är boken intressant? Den har ju en väldigt intressant titel." Sen följer ett samtal om Gud och religion, att hitta styrkan och kraften inom sig själv eller förlita sig på Gud, om samhällets likgiltighet och materialism. Om uppenbarelser och mening med livet. Om religioners olika gudar, om sammanknytning. Om kärlek. Om sanning. Om tro. Om ifrågasättande. Ja, om allt mellan himmel och jord kan man säga. I drygt en timme pratar vi. När vi ska hoppa av (han skulle oxå av i U-a) först då presenterar vi oss och när vi kommit av tåget så ger vi varandra en stor kram och han säger att han ska be för mig. Och han avslutar med att säga "Gud välsigne dig". Sedan skiljs vi, jag och Rikard, pastor i Betelkyrkan i Östersund, efter ett spontant otroligt intressant samtal. Jag går därifrån med ett leende på läpparna. Det är fantastiskt med möten. Att bli berörd och beröra. Att inse att vi aldrig är längre ifrån varandra än ett hej på nåt vis.

Sanningens tid

Det är på nåt vis mycket som händer nu och på samma gång är det ingenting. Det är väl mest i huvudet. Några beslut att ta som kan vara relativt avgörande för min ekonomiska framtid och en del inställnings-issues som jag behöver klura på och komma fram till hur jag ska förhålla mig till. Märker väldigt lätt på mina drömmar nattetid hur mycket jag har i skallen. Vilka drömmar jag drömmer. Inatt har jag varit hudvårdskonsult med rätt att döda om man säger så. Blev jagad av psykopat med automatgevär och sprang sprang sprang för att inte bli träffad. Jag är ganska snabb i dom drömmarna. Kan hoppa och gömma mig och allt sånt. Jag simmande även bland krokodiler, vilket var rätt stressande. Vaknade ett antal gånger och tankarna bara snurrade i 120. Mer trött när jag vaknade än när jag gick och la mig...

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Nej, jag tänkte anta utmaningen jag fick av Lena för typ asmånga veckor sen och berätta sju sanningar om mig själv.

• Jag pratar jätteofta för mig själv. Nu börjar det även gå så pass långt att jag inte ens tänker på om nån hör det. Men mest handlar det om att jag kommenterar saker, som jag skulle gjort om nån annan var med, högt och ibland skrattar jag åt mina egna kommentarer.
• Jag tycker att snor och slem är de äckligaste normalt förekommande kroppsutsöndringarna hos människor, rent generellt sett. Bajs och kiss i all ära, men snor och slem är äckligare. Jag har därför svårt för folk som snyter sig bland folk när man märker att snoret är väldigt typ segt och äckligt. Jag hatar även spottloskor på trottoaren och kan kvälja när jag ser, eller tänker på, en riktigt dallrig spottbobba. *kväljer*. Jag skriver "normalt förekommande" därför att kräk tar alla priser men det är ju, tack och lov, inte sååå ofta man stöter på det.
• En av de mest ångestframkallande grejerna jag kan komma på är att tappa bort viktiga saker på fyllan.
  
• Jag har ett stort behov av att få ensamtid. Jag tycker nog faktiskt lite synd om dom som inte tycker om att vara själv med sig själv.
• Jag dagdrömmer enormt mycket i perioder. I andra perioder är det inte lika farligt. Jag kan gå in så hårt för en dagdröm att jag blir helt bortkopplad från verkligheten och uppriktigt upprörd när jag tvingas lämna drömvärlden. Många av mina dagdrömmar är otroligt välregisserade och funkar som en film, dvs jag mer eller mindre "slår på den" och kan låta den rulla. Det enda jag behöver göra är små korrigeringar gällande innehållet, men bara ibland. Kan tillägga att de flesta är fantastiskt orealistiska.
  
• En av mina största drömmar är att få bosätta sig i Afrika för en tid. Helst för att hjälpa kvinnor och barn, på nåt sätt.
  
• Jag tror att jag kommit på meningen med livet.

Så. Klart. Sju sanningar. Är det någon som förvånar?

Oskuld förlorad

Ja, nu vet ju jag att alla ni som läser denna blogg förstår att det inte är Den oskulden jag menar. Den blev jag av med för ett tag sen. Nej, jag snackar om en kanske lika så stor Händelse. Jag har nämligen blivit av med min Finlands-färja-oskuld. Japp. Jag vet. Stooort.
Ok. Det var en dagskryssning. Till Åland. Och jag drack ett knappt glas öl på hela dagen. Men ändå! Jag och Becka bestämde iaf att vi varit i Finland och att detta räknas. Så det så. Men hur var det då? Gjorde det ont? Var det läskigt? Är jag kär?! Njae. Jag måste faktiskt bekänna en sak. Jag har aldrig gillat finnar. Jag typ hatar finska. Usch, vi har precis avslutat ett arbete om en fördomfri vård och jag hade just diskrimineringsgrunden etnicitet, men jag känner mig sällan så fördomsfull som idag. Finnar pratar fult. Dom är bleka. Och dom är ganska fula. FÖRLÅT nu för alla som eventuellt kanske har en finskt påbrå, jag menar såklart inte er. Jag generaliserar och jag gör det hejvilt. Men när dom är fulla och sjunger karaokee då är dom inte på topp tio på min lista iaf. Alla var iofs inte fulla, och det var nog mest svenskar som sjöng. Men ändå. Det är nåt med grannen i öst alltså. I löööv grannen i väst, men öst. Nej, vi hittar inte harmonin helt enkelt.
Dagen var trots den finska touchen trevlig! Den var ganska precis så som det brukar bli med mig och Becka. En hel massa prat, och en hel massa göra ingenting, som vi klarar utomordentligt bra, och en del sova. Jag vet. Vi gillar att sova och nu var det så att båda hade sovit sjukt dåligt inatt så vi tog oss en tupplur. Taxfree var väl kanske inte så väldans mycket att hänga i julgranen, kanske mest för att det inte var nåt direkt jag ville/behövde ha. Men en Toblerone (standard), en Kahlua och ett syetui (!) med Viking Line-loggan fick ändå följa med hem.
Så, till frågan alla ställer sig efter en sådan stor upplevelse. Kommer det ske igen?! Pratade med min kära mor på vägen hem och kom på mig själv att sitta och planera en eventuell längre tripp med båten i maj, så tydligen. Det kanske är med Finlands-färjor som med en bakfylla. När man upplever det så tänker man att aldrig mer igen, men när man får lite distans så känns det som att va fan, det var väl inte så farligt...

Häng på Golden gym

Min kompis Stenne och jag hade mer el mindre storslagna planer på att börja boxas. Eller rättare sagt, jag skulle börja boxas och han skulle följa med som moraliskt stöd. Stenne boxas och brottas och sparkas redan jättemycket så att säga att vi skulle börja boxas tillsammans vore samma sak som att säga att jag skulle typ dö. Men det har inte riktigt blivit av. Men idag ville han inviga mig litegrann i denna värld av machomän, suspensoarer och munskydd. Så vi gick på thai-boxning här nere i Flogsta. Åtta matcher tror jag bestämt det blev och jag kan sammanfatta dagen med orden "märklig upplevelse". Jag har väl egentligen inga direkta moraliska betänkligheter när det kommer till människor som vill slå varandra, iaf inte när folk gör det under städade former och det finns regler och domare och så. Men jag har ju aldrig sett det i verkligheten. Igår frågade någon om man slår varandra för man vill göra illa den andre, och jag svarade att jag egentligen inte vet vad som driver dom. Och efter idag vet jag fortfarande inte och det är väl därför det blev så märkligt. Thai-boxning känns lite "andligt" på nåt sätt. Innan matchen så går de tävlande runt med nåt slags band runt huvudet, stannar vid varje ringhörna och typ ber för att tillkalla fighting-andarna. Töntigt säger Stenne. Jag kan nästan hålla med. Och sen ryker dom ihop. Knäas, sparkas, snurrar, slår, hoppar och gud vet allt. Efteråt kramas dom. Och skyddsutrustningen åker av till förmån för nästa tävlande. Bara suspensoaren behåller de själva. Ingen spritning av nåt. Smittorisk säger jag. Lägg av med ssk-dravlet säger Stenne.
Jag vet inte om jag har tillräckliga kunskaper i ämnet för att på ett korrekt sätt kunna recensera matcherna. Tre ronder i varje match (ingen knockout mao), inte så mycket blod, galna supportrar i ringhörnor och på bänkar, en del najsiga hopp men mest testosteron (typ 5% tjejer i lokalen). Stället flödade av det manliga könshormonet! Och jag säger Oh. My. God. Skit i matcherna, svettlukten och det faktumet att man kanske inte fattar så mycket av poängställningar och medaljer. This is the shit vad gäller span! Såg min blivande man. Han såg dock inte mig. Nästa gång tycker jag vi går dit i grupp och bar matar in. Sanna mina ord. Pust!
Gick därifrån ganska medveten om att thai inte är min grej om det inte handlar om mat, men väl medveten om vart jag ska hålla hus om jag vill bada i testosteron, på både gott och ont.

Nu ska jag sova. Imorrn drar jag med färja till Mariehamn. God morgon säger jag vid halv fem...

Vuxen eller vad man nu ska kalla det

Jag läser mitt förra inlägg och inser att jag glömt bort vad jag tänkte att jag skulle blogga om den kvällen. Med andra ord så kommer detta inlägg handla om nåt annat än det som jag tänkte på då.

Jag kan ju berätta lite om vad som hänt den senaste tiden. Helgen var... Intensiv skulle man kunna säga. I fredags så letade jag mig till Ymergatan på förfest med mina glada ssk:are. MYCKET trevlig förfest där temat var "Välj mellan...". Det visade sig vara svårt att välja mellan att ha sex med Leif Loket Olsson och Uffe Larsson... Det var heller inte helt lätt att välja på om man skulle äta mitt snor eller Annas öronvax... Uch, jävligt äckligt när man tänker efter men då, på festen, var det sjukt kul! Festen fortsatte sen ut på Flurran, men eftersom några i sällskapet är födda på 80-talets slutspurt så kom bara några av oss in. Och kvällen slutade med en kebab och en promenad till Flogsta. Det som hände däremellan är lite... Dimmigt är nog rätt ord.
Lördagen spenderades i horisontalt läge fram till dess att det var dags att skutta på tåget och dra till Sthlm på hudvårdsparty. Kvällen slutade med att jag var X antal hundralappar fattigare. Däremellan var det skvaller, mat, schlager och vin som dominerade.
Söndagen sen då. Ja. FIKA. En lång och mycket trevlig sådan. Med Sophia, Lena, Umpen och Åsa. Vandring på stan efteråt och sedan hem för att spendera söndagskvällen i lugnt tempo.

Hmm. Jag brukar inte skriva så mycket om vad som hänt och ska hända. Inte såhär i kronologisk ordning. Jag vet inte varför jag reflekterar över det.

Men ja. Iaf. Det jag hade tänkt komma fram till var gårdagens bestyr faktiskt. PM-skrivning heeela dagen hos Frida. Jag, Pling, Frida och Jannica har skrivit ett eminent arbete om diskriminering i vården pga etnisk tillhörighet. När klockan blev fyra igår så var vi klara, sket i att läsa igenom arbetet innan vi tryckte på sänd-knappen och lämnade det bakom oss. För att sedan fokusera på fest. Ojoj, ja, ni läste rätt. Gammelstudenten letade fram partypjucksen och följde med ut på Snerkan! Pling oxå (hon är ju rätt många år äldre än mig). Men. Klockan gick och Pling säger efter nån timme att hon känner sig för onykter så hon vill gå hem. Precis det jag väntat på eftersom det då är legitimt att gå hem för mig med. I garderoben säger hon sen: Alltså Marlene, jag känner att jag skiter i om klockan är två (är man van vid civila ställen så är det tidigt att gå klockan två eftersom allt ju stänger tre) jag vill bara hem. Jag vet ju att nationer stänger ett sådär i veckorna så jag vet ju att den inte är två. Jag tar då upp min mobil. Klockan är då... FEM ÖVER ELVA! Så nu är det offentligt. Jag är nog rätt klar med veckodagsupandet på nation och jag är gammal nu. Inte så gammal så att jag inte kan gå ut, det kan man alltid, men det är väldigt mycket annorlunda jämfört med för fem år sedan. Inatt var jag i säng vid tolv.

Vuxenpoäng: Jag har köpt produkter med anti-age funktion. Man ska börja med det när man är 25. Jag är alltså ett år försenad. Inte konstigt att jag går hem från krogen kl elva. Synd bara att jag inte kom på det i fredags... Hmm. Hur vuxet är det?

Jag skulle...

...egentligen vilja blogga ett riktigt inlägg. Men på nåt vis är jag alldeles för rastlös i kroppen för att göra det. Jag är sugen på att lägga hit lite kort, men känner att om jag provar på (har ju iofs gjort det förr och det gick bra...) och det skulle krångla finns det risk att datorn far i golvet... Jag har inte råd att köpa en ny dator så jag hoppar bloggandet ikväll.

Men nu vet ni att det är på gång. Imorrn kommer det ske.

Studentens klagan

Tänk vilken skillnad det är på dagar. En del dagar vaknar man med ett leende på läpparna och allt känns så lätt, så lätt. Andra dagar kommer men aldrig igång. Man vaknar mitt i en mardröm som liksom hänger med hela dagen. En del dagar passerar väldigt obemärkt förbi. De flesta dagar i mitt liv är faktiskt rätt bra. Jag känner att jag gör det jag vill göra i en tillvaro som är på min sida liksom. Jag ska inte klaga. Och det är väl därför såna dagar som idag, då det bara är så där grått och trist, som sticker ut. Och tur är det väl att det inte är tvärtom! Jag har ju varit väldigt hes och nu har det gått över men det har nu satt sig med kraft i luftvägarna istället. Jag hostar hela tiden, och är det nåt som jag ogillar nästan så mycket som blåst, skoskav och spruckna planer så är det att hosta. Jag får nästan smått panik. Kombinerar man hosta med rusk och regn, en kroppsammansättningsrapport i negativ bemärkelse (nutritionslaboration idag... Fråga inget mer.), ilsket provhyttsljus, en inställd tripp till IKEA och en touch av PMS så får man vad jag kallar för en dålig dag. Att jag sedan har lite annan huvudbry, rent generellt, gör ju inte saken lättare...

Men!

Jag har ju lite att se fram emot oxå! Och det ska jag lista här och nu:

• jag hittade faktiskt två billiga T-shirtar på H&M idag, trots provhyttsbelysningen
• imorrn är det torsdag vilket betyder att det snart är fredag!
• fredag innebär skoljobb på dagen, liten shoppingrunda på em och sen partaj med ssk-tjejerna och utgång på Flurran!
• lördag kväll ska jag till Stockholm på hudvårdsparty med ett gäng glada tjejer och lite vin
• en generell plan för helgen är att försöka få till en sen länge planerad fika...
• nästa helg är det inflyttningsparty hos Helén och Arvid på fredagen och sen på söndagen ska nog jag och Becka få åka lite båt. En dagstripp till Åland ska det bli! Längtar verkligen till det!

Så egentligen ska jag inte klaga. Men klaga måste man få göra och nu har jag gjort det så nu får jag gå och lägga mig!

Puss