Orka

Jag har en sån där olustig känsla i kroppen. En sån där som liksom kan falla ut i nästan vad som helst. Fast jag vet inte om det brukar göra det egentligen. Men det känns som det. Jag har nog fortfarande lite utav en paus. Jag skriver "kanske" eftersom jag fortfarande inte får så mycket ordning på tankarna. Jag skulle vilja dra! Bort, bort, bort! Fast samtidigt vara kvar. Tänkte att jag ev skulle lösa det genom att fly in i en bok. Har lånat 2 John Ajvide-bäcker av Terran. Och in i dom kan man fly, sanna mina ord. Men för att fly behöver man tid. Och det har jag verkligen inte för tillfället. Blir superavis på de som går mot sommarlov. För mig blir den närmsta tiden bara som den senaste varit, med den skillnaden att jag ska skriva en tenta mittuppiallt. Hohojaja. Måste klura ut vad jag behöver förutom att fly. Hmmm. Det är lurigt det här. Semester kanske? Ska med största sannolikhet ta mig det nästa helg. I Hälsingland. Kan nog bli bra. Fram till dess. Ja. Vad?

Jaha

Jag sitter här och lurar och klurar och funderar och tänker (allt är ju samma sak egentligen oxå) på mycket och litet och allt och ingenting. Jag gör några korta konstateranden. För det första. Det känns som att inget händer samtidigt vittnar min kalender om annat. Det kanske är så att man vant sig vid ett någorlunda busy life så att en normalspäckad vecka nästan känns tom. Som att man inte har nåt att göra. Jag tänker på att jag är en periodare. Med mycket. Inte med sprit eller nåt annat allvarligt. Men med aktiviteter. Med humör. Med hur mycket jag läser. Vad jag läser. Vad jag äter för mat. Periodare helt enkelt. Iomd konstaterar jag än en gång att jag är sjukt väderberoende. Jag blir skadad när det är sånt här flängeliflängväder. När det är grått. När det BLÅSER. Jag ogillar blåst riktigt skarpt. Sommaren är verkligen snart här. Ett riktig kort konstaterande. Vips, snart är den över. Ännu kortare.

Från det ena till det andra. (Jag orkar inte fundera mer). Jag håller precis på att testa ut en tennisoutfit. Jag ska vara fälld dopad tennisspelare imorrn på BMC-stafetten. Kul. Sen ska jag fatta beslut. Inget stort men ack så svårt ändå. Beslutet gäller om jag ska åka till Grönan eller ej. Sjukt svårt! Kommer inte kunna sova i natt.

Alltså. När jag tänker på det så har det hänt massor sen sist jag skrev. Men jag får liksom ingen fason på allt. Jag kan inte ens sortera allt i mitt eget huvud. Jag tror faktiskt att jag håller på att ta en paus. En paus från allt egentligen. Jag läste nånstans att man måste göra det ibland. Jag trodde bara att det skulle vara ett eget aktivt val. Men nej. Det verkar som att pausen är tagen, utan mitt medgivande. Och det är kanske så en paus egentligen ska vara. Komma och smyga sig på. Som en hungrig katt. I och med detta konstaterande tror jag att katten är på väg att få mat. Vad nu det betyder.

Nostalgi. Typ.

Säg det inte till nån. Men det verkar faktiskt inte bättre än att jag sitter och bloggar. På arbetstid! Det är ju galen icke-existerande arbetsmoral. Men ändå. Det kom ett så starkt minne till mig. Från en fest när jag gick på gymnasiet. Mia, min kompis, var tillsammans med en kille, Peter. Peter hade ganska många snygga och roliga killkompisar. Och det är en fest som jag speciellt minns och det var den som kom till mig idag. Det var en hemma-hos-fest i en av killarnas färäldrars hus i Ljusdal. Hemma-hos-fester har alltid varit mitt bästa och när den är fylld med najsiga killar så gör det ju inte saken värre... :) Hur som helst. Festen liksom slutade med att jag och två killar spårade ur totalt. Vi hittade en gräsklippare som vi lekte med, gjorde "inbrott" på en uteservering bara för att och sjukade oss något totalt typ hela natten. Jag skrattade så jag grät och livet kunde liksom inte bli bättre. Som alltid så passar uttrycket "ni skulle varit där" bra in här, dels för att jag inte minns allt och därför vore det bra om ni hade varit med så kunde ni nu påminna mig och dels för att sånt där sjukt är svårt att återge. Det blir oftast bara "jaha, sen då?". Jag tänker tillbaka på den där festen och frågar mig om det skulle kunna hända idag?
Nu kom jag på en annan gång! Oxå med Peter. Vi sket i att gå ut, gick på Statoil och kissade på stora toaletten där med två toaletter, en för vuxna och en för barn. Peter fick ta den lilla. Oxå helt sjukt. Ni skulle varit där! Sen köpte vi folköl, samlade in gigantiska löv (för eventuella vidare kisspauser utan tillgång till spolbar toalett) och satte oss på väl utvalt ställe och snackade skit, och pimplade folköl. Skulle det ha kunnat hända idag? Jag frågar mig det för ibland känns det så sjukt trist att vara så här gammal och ha så mycket att fundera på som hör till vuxentråkiga saker. Livet var mycket enklare då, eller...? Alltid samma fråga. Och alltid lika menlöst att fundera på det. Man gör livet till vad man vill att det ska vara, men ibland så är det faktiskt så att it takes two to tango liksom. För att få till en najs husfest, tex, så måste man ha fler som vill göra festen till en sån som dessa fetser kan vara. Man kan inte fylla ett hus med finvinssippande backslicks och piffpiffpryda hoppetossor. Nej. Det går inte då.
Det närmsta man kommer "ungdomens" galna upptåg är Valborg i nutid. Då löper hjärnan amok och man tror man är 15 igen. Och det är galet. Men kanske bara just det, galet. Ibland är det nästan så att man själv önskar att man inte varit där...
Jag vet egentligen inte varför jag valsar på om detta nu. Festen kom till mig och nostalgikänslorna forsade fram. Det är fint med nostalgi tycker jag, men, det är ju ändå så att det är alltid bäst att leva i nuet och kanske ska man bara vårda sina minnen, glädjas åt att man upplevt det man gjort men inse att allt förändras, och att man ska vara glad över det. Vad vet jag.

Äh

Hade skrivit ett välformulerat inlägg om mellanmålssnacks och gett er Dagens Tips. Sen krånglade systemet, jag blev sur så nu blir det den kortkorta varianten:

Dagens Tips: Risentas rostade solroskärnor (osaltade). Yummi!

Möten

Jag är tillbaka i stan. Kom tebax i fredags efter att jag bestämt mig för att en långhelg i skogen fick räcka. Hade först tänkt stanna i Svågadalen hela den här helgen oxå efter att jag kommit tillbaka från Umeå. Men ångrade mig alltså. Det är lite konstigt det där. Förr, för några år sen, så tyckte jag det var lite ångestfyllt att åka tillbaka till Uppsala efter att ha varit hemma i skogen ett tag. Nu känns det faktiskt bara skönt. Det är bra att komma hem till mamma och pappa och den friska Hälsingeluften, men det är ju det här som är mitt hem nu. Här är det jag som bestämmer och här är mina grejer, mina saker i kylskåpet och min dusch. Jag är hemma här nu. Lika som jag fortfarande känner mig hemma i Hälsingland. Det känns väl ändå på nåt vis som det är en större skillnad nu. Sen är det väl så att storhelger som påsk och jul inte riktigt blir representativa för det lugn och den avslappning som hemfärd normalt brukar innebära. Alla vi ungar är hemma, slåss om liten yta, kommer från egna liv där vi själva bestämmer allt och vi trillar in i gamla roller som käglorna vid en klockren strike. Det är påfrestande. Blir lite tjafsigt. Lite tungt. Men när vi hittat balansen, då är det superhärligt. Men det blir, som sagt, påfrestande och avslappningen blir inte så total som man tänkt sig.

Nåväl. Det jag skulle skriva om handlar om tågresan tillbaka. Knökfullt på tåget. Det finns bara obokade platser i en sån där sovkupé för sex personer. Där hamnar jag, en kvinna och en man med hans två små frågvisa men glada flickor. Jag hittar ingen skön sovposition och hade ingen bra musik i lurarna så jag sitter och lyssnar på deras samtal (pappan och barnen, kvinnan hörde inte dit). Jag börjar efter ett tag misstänka att han är nån typ av kyrkans man. Barnen ska till sin mormor i Gävle och mannen ska åka vidare. Han lämnar av ungarna och när han kommer tillbaka så har en tanke om ett samtal väckts hos mig. Jag tar upp boken "Finn din livsuppgift" som ett lockbete. Se om han tar initiativ till en konversation. Normalt brukar jag inte gilla att snacka med främlingar sådär men det finns nåt i situationen som lockar mig lite. Jag är väl upplagd helt enkelt. Efter ett tag tar han upp Bibeln. En liten stund senare, efter att jag demonstrativt hållit upp boken framför mig, nappar han på betet. "Är boken intressant? Den har ju en väldigt intressant titel." Sen följer ett samtal om Gud och religion, att hitta styrkan och kraften inom sig själv eller förlita sig på Gud, om samhällets likgiltighet och materialism. Om uppenbarelser och mening med livet. Om religioners olika gudar, om sammanknytning. Om kärlek. Om sanning. Om tro. Om ifrågasättande. Ja, om allt mellan himmel och jord kan man säga. I drygt en timme pratar vi. När vi ska hoppa av (han skulle oxå av i U-a) först då presenterar vi oss och när vi kommit av tåget så ger vi varandra en stor kram och han säger att han ska be för mig. Och han avslutar med att säga "Gud välsigne dig". Sedan skiljs vi, jag och Rikard, pastor i Betelkyrkan i Östersund, efter ett spontant otroligt intressant samtal. Jag går därifrån med ett leende på läpparna. Det är fantastiskt med möten. Att bli berörd och beröra. Att inse att vi aldrig är längre ifrån varandra än ett hej på nåt vis.

Sanningens tid

Det är på nåt vis mycket som händer nu och på samma gång är det ingenting. Det är väl mest i huvudet. Några beslut att ta som kan vara relativt avgörande för min ekonomiska framtid och en del inställnings-issues som jag behöver klura på och komma fram till hur jag ska förhålla mig till. Märker väldigt lätt på mina drömmar nattetid hur mycket jag har i skallen. Vilka drömmar jag drömmer. Inatt har jag varit hudvårdskonsult med rätt att döda om man säger så. Blev jagad av psykopat med automatgevär och sprang sprang sprang för att inte bli träffad. Jag är ganska snabb i dom drömmarna. Kan hoppa och gömma mig och allt sånt. Jag simmande även bland krokodiler, vilket var rätt stressande. Vaknade ett antal gånger och tankarna bara snurrade i 120. Mer trött när jag vaknade än när jag gick och la mig...

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Nej, jag tänkte anta utmaningen jag fick av Lena för typ asmånga veckor sen och berätta sju sanningar om mig själv.

• Jag pratar jätteofta för mig själv. Nu börjar det även gå så pass långt att jag inte ens tänker på om nån hör det. Men mest handlar det om att jag kommenterar saker, som jag skulle gjort om nån annan var med, högt och ibland skrattar jag åt mina egna kommentarer.
• Jag tycker att snor och slem är de äckligaste normalt förekommande kroppsutsöndringarna hos människor, rent generellt sett. Bajs och kiss i all ära, men snor och slem är äckligare. Jag har därför svårt för folk som snyter sig bland folk när man märker att snoret är väldigt typ segt och äckligt. Jag hatar även spottloskor på trottoaren och kan kvälja när jag ser, eller tänker på, en riktigt dallrig spottbobba. *kväljer*. Jag skriver "normalt förekommande" därför att kräk tar alla priser men det är ju, tack och lov, inte sååå ofta man stöter på det.
• En av de mest ångestframkallande grejerna jag kan komma på är att tappa bort viktiga saker på fyllan.
  
• Jag har ett stort behov av att få ensamtid. Jag tycker nog faktiskt lite synd om dom som inte tycker om att vara själv med sig själv.
• Jag dagdrömmer enormt mycket i perioder. I andra perioder är det inte lika farligt. Jag kan gå in så hårt för en dagdröm att jag blir helt bortkopplad från verkligheten och uppriktigt upprörd när jag tvingas lämna drömvärlden. Många av mina dagdrömmar är otroligt välregisserade och funkar som en film, dvs jag mer eller mindre "slår på den" och kan låta den rulla. Det enda jag behöver göra är små korrigeringar gällande innehållet, men bara ibland. Kan tillägga att de flesta är fantastiskt orealistiska.
  
• En av mina största drömmar är att få bosätta sig i Afrika för en tid. Helst för att hjälpa kvinnor och barn, på nåt sätt.
  
• Jag tror att jag kommit på meningen med livet.

Så. Klart. Sju sanningar. Är det någon som förvånar?

Oskuld förlorad

Ja, nu vet ju jag att alla ni som läser denna blogg förstår att det inte är Den oskulden jag menar. Den blev jag av med för ett tag sen. Nej, jag snackar om en kanske lika så stor Händelse. Jag har nämligen blivit av med min Finlands-färja-oskuld. Japp. Jag vet. Stooort.
Ok. Det var en dagskryssning. Till Åland. Och jag drack ett knappt glas öl på hela dagen. Men ändå! Jag och Becka bestämde iaf att vi varit i Finland och att detta räknas. Så det så. Men hur var det då? Gjorde det ont? Var det läskigt? Är jag kär?! Njae. Jag måste faktiskt bekänna en sak. Jag har aldrig gillat finnar. Jag typ hatar finska. Usch, vi har precis avslutat ett arbete om en fördomfri vård och jag hade just diskrimineringsgrunden etnicitet, men jag känner mig sällan så fördomsfull som idag. Finnar pratar fult. Dom är bleka. Och dom är ganska fula. FÖRLÅT nu för alla som eventuellt kanske har en finskt påbrå, jag menar såklart inte er. Jag generaliserar och jag gör det hejvilt. Men när dom är fulla och sjunger karaokee då är dom inte på topp tio på min lista iaf. Alla var iofs inte fulla, och det var nog mest svenskar som sjöng. Men ändå. Det är nåt med grannen i öst alltså. I löööv grannen i väst, men öst. Nej, vi hittar inte harmonin helt enkelt.
Dagen var trots den finska touchen trevlig! Den var ganska precis så som det brukar bli med mig och Becka. En hel massa prat, och en hel massa göra ingenting, som vi klarar utomordentligt bra, och en del sova. Jag vet. Vi gillar att sova och nu var det så att båda hade sovit sjukt dåligt inatt så vi tog oss en tupplur. Taxfree var väl kanske inte så väldans mycket att hänga i julgranen, kanske mest för att det inte var nåt direkt jag ville/behövde ha. Men en Toblerone (standard), en Kahlua och ett syetui (!) med Viking Line-loggan fick ändå följa med hem.
Så, till frågan alla ställer sig efter en sådan stor upplevelse. Kommer det ske igen?! Pratade med min kära mor på vägen hem och kom på mig själv att sitta och planera en eventuell längre tripp med båten i maj, så tydligen. Det kanske är med Finlands-färjor som med en bakfylla. När man upplever det så tänker man att aldrig mer igen, men när man får lite distans så känns det som att va fan, det var väl inte så farligt...