Slett

Jag har ju två telefoner igång. Min "smartphone" (skriver inom citattecken eftersom det är ett citat från någon annan, jag själv håller inte med...) å min gamla fina rosa. Blev ju pålurad en telenor-mobil (smaaaaartmobilfönen) å som alla vet (och som jag oxå borde ha vetat och tänkt på) så ljuger alla telefonförsäljare och det är VISST bara telia som har täckning i skogen. Men iaf. Jag fixade ett teliakort till min rosa. Nu i Norge så använder jag norska kortet i den. Å ja, nu har jag gjort en kort historia lång, men jag började iaf kolla igenom gamla sparade sms i telefonen... Jag har sparat fina sms från vänner som jag blir alldeles varm i kroppen av att läsa. Kollar datumet och minns tillbaka till en speciell tid å plats osv. De äldsta sparade sms-en är typ 3 år gamla. Men så har jag då sparat en drös med sms från mer tillfälliga relationer, relationer som var av annat slag kan man säga... Sms som jag då jag först tänkte radera dom, dvs för länge sen, kom på att jag ville spara ett tag, som minnen liksom. De flesta sms-en har jag raderat kontakten för men kommer ändå ihåg vad och vilken det rörde sig om. Men det lustiga är, eller olustiga egentligen, är den känslan i kroppen som uppstår när jag läser dessa. Som att det är sms från en annan värld, en helt annan tid, en annan mig. Jag kan inte nu sätta mig in helt i känslan som jag vet att jag hade då. Jag ser i meddelandena så många olika känslor och tankar, förhoppningar som grusas men oxå besannas. Löften som bryts, nyfikenhet, totalt ovetande. Jag får rysningar. För det känns som det är en ny tid. Har jag bara blivit äldre? Är det pga NK? Har livet förändrats för mycket? Har JAG förändrats? När O gjorde slut la jag honom till handlingarna på en enda gång. Raderade allt, plockade undan. Arkiverade endast i huvudet, ett litet hörn där ett minne får finnas kvar om det vill. Och det har funkat så bra. För det man är färdig med, det är liksom klart för arkivering. Jag tror att jag har varit rädd för att släppa många gånger, rädd att om jag glömmer så är det liksom ett tecken på att det inte var värt nåt. Så är det ju inte, det har jag kommit fram till. Det som är värt att komma ihåg, det håller sig kvar. Minnen finns där oavsett om man sparar ett sms eller ej. Och människor kommer och går. Ibland är man bara ett inslag på livets resa. Så vad gjorde jag? Jo. Jag tog ett "sista farväl" och tryckte "slett" (radera på norska...) för glatta livet.