Jag är tillbaka i Kinsarvik. Jag delar rum med en kollega från Sverige, hon har jobbat här fleeera gånger. Hon är väldigt gullig och trevlig så det ska nog gå bra. Idag fick hon ta det första "kom ut jag måste bara berätta en sak som hände på jobbet, det var sjukt å jag är arg!" som en äkta kombo. Men det tar vi snart. Vad det var jag var arg på. Jag har tänkt på en annan sak nämligen. Att det blivit så tydligt att SHIT vad alla har så olika uppfattningar om folk! Jag å Annika (som kombon heter) satt nämligen igår och pratade om folk på jobbet och om andra vikarier (hey, vi är kvinnor, vi MÅSTE prata om sånt!) å då visade det sig att vi uppfattat flera stycken heeeelt olika! Hon kanske har uppfattat dessa som besserwissrar och jag som sympatiska och ödmjuka och tvärtom. Vi har sett olika och andra sidor än den andre osv. Och egentligen är det inget konstigt alls med det, men när det skiljer sig på så grundläggande saker, egenskaper som jag tycker är självklara att alla andra också ser så blir jag ändå liksom lite förvånad. Det är ju riktigt spännande också. Jag vet egentligen inte om jag ville komma någonstans med detta. Det var nog mer bara en reflektion över något som händer varje dag, men då man inte är medveten om det, men då man blir medveten så överraskar det ibland ändå.
Det där med att jag blev arg. Ojoj. Jag kan ta en del, det kan jag. Men det jag INTE kan ta det är när människor är helt fel ute men ändå beter sig som att dom inte är det, då det går ut över mig på ett helt inte-ett-jävla-dugg ok sätt. DET hände idag. Kort. En avdelningssjuksköterska, norsk. Vääääldigt illa omtyckt av alla. Ruskigt okompetent. Suttit på posten hela sitt liv å köpte ssk-examen på Buttericks några år innan pension. Har NOLL KOLL. Hon var ute och cyklade så galet så det stod härliga till. Jag sa ifrån. Sånt där accepterar inte jag. Lägg ned. Hon som en barnrumpa. Jag bara; lägg av. "Jeg beklager Marlene, jeg beklager" med ingen som helst uns av att mena det i rösten. Efteråt kom så mååånga fram, viskandes och leendes och hurrandes: bra att du sa ifrån, du är inte rädd för hon du inte, helt rätt, jag tycker att du är så duktig osv. INGEN vågar stå upp för sig där gentemot henne. Men dom klappar väldigt fint på axeln när jag gjorde det och de slapp.Jävla skata! Hon hade till och med mage att påpeka att jag inte tagit vikt på en gubbe igår och att jag inte velat ta en urinsticka på en tant när hon kom med kisset i en coca cola-flaska. Det hon tex inte visste var att jag såg till att en boende antagligen inte kissat på flera dagar visade sig ha 1,5 liter urin i blåsan. Eller att jag bäddade alla sängar. Eller att jag tog sårstell på en pat på andra gruppen. Eller att jag skrivit ut ett schema för KAden. Eller... Nej. Det spelar ingen roll faktiskt. JAG vet. Och JAG VET att jag är en kompetent sjuksköterska som hon ALDRIG kommer kunna mäta sig med. Hon är en liten människa. Liiiiten. Och nu skiter jag i detta. Hon är inte värd någon mer energi. Men det var gött att skriva av sig! Nu ska jag ta mig nåt att äta och kura ned under filten med en film. DET blir bra det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar