Murar

Tänk hur det är. Hur man ställer om från en stund till en annan beroende på vad som sker runt omkring en. Inget förändras EGENTLIGEN inuti. Det är samma känsla men förutsättningarna förändras och då slår olika mekanismer på för att försöka skydda, hjälpa, fixa. Murar tornar upp sig. Allt sker per automatik. För att man är van. Jag skriver "man" men egentligen är det väl jag. Så enkelt. Jag. Murarna är en bekant syn. Här bakom känner jag mig trygg. Vet att dom håller det obehagliga utanför. Men det är inte speciellt kul här bakom egentligen. Effektivt. Men inte så givande i långa loppet. Jag har sänkt dom nån gång. Plockat bort bit för bit så att jag till slut står helt blottad. Det har funkat. Men det tar längre tid att riva en mur än att bygga upp den igen. Det sistnämnda går fort, fort. Men det som sker att den inte blir lika stark när det väl rivits några gånger. Så det är mindre tryggt ändå. Men det är ett försvar som finns tillgängligt. Inuti. Så den får duga. En tunn, lite ranglig mur är bättre än ingen mur. Eller?