Det var svårt att hoppa på tåget. Det gick så fort. Jag sprang å sprang. Så där som i en film, när dom hoppar på genom en öppen dörr i farten. Jag var beredd att ge upp så många gånger, funderade där jag sprang om jag ens ville med. Men du var på tåget. Du ville åka långt och länge. Väntade bara på att ta min hand.
Å till slut kastade jag mig på. Det var skönt att känna tågets skakningar i kroppen. Vi satte oss i salongen. Pratade. Du gick iväg ibland men kom alltid tillbaka. Vi hade det bra. Såg landskapet flyga förbi.
Vi förflyttade oss sen till en egen liten kupé. Där var så mysigt. Bara du och jag, jag och du. Vi började planera vart vi skulle åka härnäst, vad nästa mål var, vilka stopp vi skulle göra. Vilken resa! Tåget körde fort och jag njöt. Jag har aldrig rest så snabbt, och så lätt.
Sen helt plötsligt ville du hoppa av. Sa att det var dags för avstigning för dig nu. Och kvar satt jag. I kupén som nu blivit kall, obekväm och främmande. Och jag vinkade farväl. Med klumpen i halsen. Tänkte att nu kommer tåget spåra ur, jag kommer aldrig komma fram.
Men tåget rullar på. Sätet blir varmare. Skönare. Jag åker vidare. Ser vart tåget för mig. Jag lämnar dig bakom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar