Slett

Jag har ju två telefoner igång. Min "smartphone" (skriver inom citattecken eftersom det är ett citat från någon annan, jag själv håller inte med...) å min gamla fina rosa. Blev ju pålurad en telenor-mobil (smaaaaartmobilfönen) å som alla vet (och som jag oxå borde ha vetat och tänkt på) så ljuger alla telefonförsäljare och det är VISST bara telia som har täckning i skogen. Men iaf. Jag fixade ett teliakort till min rosa. Nu i Norge så använder jag norska kortet i den. Å ja, nu har jag gjort en kort historia lång, men jag började iaf kolla igenom gamla sparade sms i telefonen... Jag har sparat fina sms från vänner som jag blir alldeles varm i kroppen av att läsa. Kollar datumet och minns tillbaka till en speciell tid å plats osv. De äldsta sparade sms-en är typ 3 år gamla. Men så har jag då sparat en drös med sms från mer tillfälliga relationer, relationer som var av annat slag kan man säga... Sms som jag då jag först tänkte radera dom, dvs för länge sen, kom på att jag ville spara ett tag, som minnen liksom. De flesta sms-en har jag raderat kontakten för men kommer ändå ihåg vad och vilken det rörde sig om. Men det lustiga är, eller olustiga egentligen, är den känslan i kroppen som uppstår när jag läser dessa. Som att det är sms från en annan värld, en helt annan tid, en annan mig. Jag kan inte nu sätta mig in helt i känslan som jag vet att jag hade då. Jag ser i meddelandena så många olika känslor och tankar, förhoppningar som grusas men oxå besannas. Löften som bryts, nyfikenhet, totalt ovetande. Jag får rysningar. För det känns som det är en ny tid. Har jag bara blivit äldre? Är det pga NK? Har livet förändrats för mycket? Har JAG förändrats? När O gjorde slut la jag honom till handlingarna på en enda gång. Raderade allt, plockade undan. Arkiverade endast i huvudet, ett litet hörn där ett minne får finnas kvar om det vill. Och det har funkat så bra. För det man är färdig med, det är liksom klart för arkivering. Jag tror att jag har varit rädd för att släppa många gånger, rädd att om jag glömmer så är det liksom ett tecken på att det inte var värt nåt. Så är det ju inte, det har jag kommit fram till. Det som är värt att komma ihåg, det håller sig kvar. Minnen finns där oavsett om man sparar ett sms eller ej. Och människor kommer och går. Ibland är man bara ett inslag på livets resa. Så vad gjorde jag? Jo. Jag tog ett "sista farväl" och tryckte "slett" (radera på norska...) för glatta livet.

Den som lever får se

Alltså. Det här med framtiden. Jag tänkte att jag skulle ta en paus från framtidsplanerna när jag var här. Men idag knackade det på igen. Det är svårt det där. Eftersom man faktiskt inte vet nåt. Men nåt jag vet är, för att göra en låååång historia kort, att NK är mitt Hjärta. Och ojoj, vad jag är glad för det! :)

Irritation, men sen paket!

Dom är speciella här i Norge. Dom saknar helt arbetsmoral, tror att dom kan och vet allt och gillar inte svensk arbetskraft. Ok, jag kanske generaliserar liiite, men fasen inte mycket. Jag kommer ju på varje gång jag kommer på detta att jag redan visste det men bara glömt bort det medan jag var i Sverige. Som att dom inte har någon karensdag... FÖRÖDANDE för arbetsmoralen. Förödande. Å när dom väl är på jobb... Ja. Inte gör dom många knop. Vi svenskar däremot sliter som djur, vill göra ett bra jobb. Om inte annat så vet vi iaf att när man är på jobbet, då jobbar man. Å sen blir dom sur när dom ser att vi jobbar på. Det blir ju som en påminnelse om att ja just ja, det var jobba vi skulle göra. Å ser ska de hävda sig själv heeeela tiden! Som i lördags. Då var det en tant som fick stroke. jag var ensam sjuksyrra på bygget, förstod på en gång att det var en stroke men hade ju ingen aaaaning om vad jag skulle göra. Ska jag ringa ambulans? Lägga in henne? Vilka papper ska jag skicka med? Vad är numret till jourläkaren? Sånt man inte har fått koll på än. Så jag ringde "bakjouren", en syrra i hemmet. Hon berättade vilket nummer jag skulle ringa för att få dit läkare och så kom hon in sen. hon var väl inne hos patienten i sammanlagt 10 min. Jag tog emot läkaren, ambulansen, såg till att hon kom iväg. Bakjouren ringde anhöriga och kopierade 3 papper. Men i morse på rapporten, då minsann sitter hon där och berättar hur tanten segnat ned, hur hon fått en stroke och hur de la in henne. Inte ett ord om att hon typ inte ens träffat tanten. Nej då. Det var hon som styrt upp, jada jada. Sånt där stör ihjäl mig! Ingen behöver veta att det var jag som var ssk på plats men hon ska fasen inte få det att låta som hon byggde Rom! *försöker låta det rinna av och inte irritera mig* Men så där är dom. Å så tror dom att man är inkompetent. Men vet ni, Norge är ett U-LAND när det gäller mycket alltså. Pengar fördummar... Ok. Nu vet jag att jag drar alla över en och samma kam (oh vad jag älskar denna kam ibland!), det finns många som inte är så här, men det finns oxå MÅNGA som är som beskrivningen ovan, det är inte min första iakttagelse på norsk mark. Men jag gillar liksom ändå Norge, jag gör ju det.

Men sen. Sen när jag irriterat ihjäl mig ett bra tag så fick jag paket till jobbet! Vistte att det var på g från NK å idag kom det alltså. lycka å glädje å spritt i benen! Kom hem, duschade och käkade så jag skulle vara i fiiin form när jag öppnade paketet. Där låg min bikini (det var den han eg skulle skicka) men även magasinet Rocky, 2 filmer, godis, badskum å en finfin mössa!!! Wihoooo! Det roligaste är att jag bara för någon dag sen tänkte att fasen, jag skulle plockat med en annan mössa som andas när man är ute och springer, att jag skulle ha sagt åt NK att skicka en. Å så får jag en! Jättefin! Ny, vit å alldeles perfekt. Behöver jag säga att tårarna inte var långt borta? Ikväll ska jag nog fira med gröt å trycka igång en av rullarna. Imorrn ska jag inviga mössan i löpspåret innan kvällsjobb. Å på fredag ska jag till Odda! Känna storstadspulsen (nåja, stället är väl i klass med Sollefteå, men i jämförelse med Kinsarvik så...), kanske shoppa lite, gå på café och äta mat på restaurang!!! Ska bli sååå gött. Så den här veckan har jag nåt att se fram emot. Det är viktigt. Men när vi kommer till söndag, då är det bara 2 v kvar, nedräkningen börjar då på riktigt! Resan hem är betald och klar. Jag längtar så.

Hej från Kinsarvik (å allt annat nytt)

Ja herre gud ja. Här sitter jag i Kinsarvik och skriver. Å egentligen vet jag inte vart jag ska börja. Januari i år var sista gången i bloggen. Sedan dess har det hänt så mycket nytt så jag har ingen aning om i vilket hörn det är bäst att börja. Men att få ned det i skrift, det vill jag. Sitter samtidigt nu och chattar med NK. Bara det i sig är ju ett antal blogginlägg... :) 8 månader har vi hängt tillsammans nu. På ett sätt känns det som igår på ett annat inte. Men det är väl så det brukar vara när det känns rätt. För nu är det rätt. Punkt. Å sambo har vi blitt oxå. Ojoj. Livet i sketen studentlya i Floggan är över (eller ja, man ska aldrig säga aldrig, jag har ju sadlat om förut...) och livet på landet i stuga med kamin och fågelbord har tagit vid. Tänk. Jag älskar att planera. Kan planera år i förväg. Det ger mig tillfredsställelse. Trygghet. Och om någon sagt i början av året att jag skulle spendera slutet av året i Sollefteå tillsammans med en kille som jag träffat på Blocket, är tjänstledig och jobbar om vartannat i Norge så skulle jag fnyst "Haha, nej det går inte, för det har jag inte planerat". Men det är nog så. Att de stora grejerna kan man inte planera för. Det som bara är meningen att det ska ske. Livet tror jag det kallas. Det går inte att planera allt och tack för det, annars hade jag aldrig träffat NK.

Det är mycket nytt nu. Nytt boende, nya jobb, ny stad (om man nu kan kalla Sollefteå stad...), ny levnadssituation (från ursingel till sambo), ny bil, nya människor, nya äventyr. Det tar på krafterna att allt hela tiden är nytt. Samtidigt som det är otroligt spännande och berikande och utmanande och roligt! Så är det tufft många gånger. Jag slits ofta mellan att känna att jag vill tillbaka till nåt vant och hemtamt och känslan av att vara så fri, att kunna göra det jag vill, ta dessa chanser och bara njuta! Jag vill bli bättre på att dras mot det sistnämnda även i tuffare tider...

Sammanfattningen av allt är Nytt. Och Kärlek. Det är inte illa det.

Skräll!

Det är över ett halvår sedan jag bloggade sist. Då handlade inlägget om min sista stund som sjuksköterskestudent, nu har jag jobbat i snart sju månader. Det är, å det sägs ofta nu för tiden (!), galet vad tiden går fort! Detta halvår har varit... Omtumlande? Lärorikt? Tröttsamt? Spännande? Fyllt med kärlek? Förvirring? Hjärtesorg? Det är nästan så att man kan säga "You name it!". Det har varit ett Omställningens halvår. Det är inte helt okomplicerat att gå från 100% student till 100% vikariat. Fast det är inte så svårt heller. Det som inte alls är svårt är att vänja sig vid lönen. Det går lätt. Jättelätt. Det är heller inte svårt att komma upp på morgonen. Eller få skitbra arbetskamrater. Att få arbetskamrater över huvud taget! Det som däremot är lite mer komplicerat är att ställa om i skallen. Att nu är det jag som väljer. Nu är det liksom på det viset att jag bestämmer om tex Uppsala ska vara min hemstad. Om HIA är min arbetsplats. Jag bestämmer liksom allt nu. Typ. Jag är inte styrd av en studieplan och tentaångest och seminarier och akademiska kvartar.

Jag tror jag ska ta upp bloggandet. Lite grann iaf. Det här var ju trevligt!

Idag!

När jag kliver in i universitetsaulan kl 15 idag gör jag det som sjuksköterskestudent. När jag tågar ut ca två timmar senare gör jag det som sjuksköterska! Hurra för mig och mina blivande kollegor!!!

The end of an era...

Ja herre gud. Idag hade jag min sista redovisning på obestämd tid. Känns helt superkonstigt, och samtidigt alldeles naturligt. Som att jag är redo trots allt. Idag fick jag mitt fina lila stetoskop. Och på det har jag fått en j-vla förkylning! Kanske är det kroppens sätt att säga tagga ned, det är liksom inte allt som står och faller och börjar och slutar här. På nåt vis. Kroppen brukar försöka säga saker. Magen allra helst. Och den har pratat rätt rejält sista dagarna. Dock är jag lite för fokuserad på annat för att lyssna på den. Men imorrn ska jag göra det, samtidigt som jag köper alkohol till festen och fixar högtalare. Det blir bra. Bra bra. Nu. Snyta ut hjärnan.
Natti!