I väntans tider

Nu är det inte långt kvar... Om 25 minuter så går jag till bussen här utanför, åker ned på stan, byter buss, åker vidare, byter buss igen och åker sedan hem. Eller ja. Detta är ju mitt hem, i Uppsala, men jag ska åka Hem. Till mamma och pappa. Undrar när man slutar kalla det för Hemma. När man får egen familj kanske. Jaja, det visar sig. Jag brukar säga "hem" till lägan i Uppis och "hemhem" till Hälsingland. Så nu vet ni vart jag ska nästa gång jag säger att jag ska hem! :)
Jo, annars så sitter jag här och tänker på hur man tänker på för vis. Vilka bilder man spelar upp i sitt huvud beroende på vad man tänker på eller pratar om. Jag och Rebecka pratade igår om hur det känns att leva i ett stökigt hem. Jag flummade fram en beskrivning hur det känns inuti när det är stökigt och rörigt runtomkring en. Och hon förstod! Vi tänkte känslan på samma sätt! Vilket inte är så konstigt när det kommer till oss, men icke desto mindre fascinerande. Jag har små snuttar, alltid likadana, som spelas upp i mitt huvud, igångtriggade av diverse tankar. Som t.ex. när nån säger att dom ska "dra hem", eller "åka hem", eller "sticka dit" eller nåt sånt. Då är det alltid samma bilder som spelas upp i mitt huvud. Jag ser en som sticker... Den är blond... Alltid i samma vinkel... Ja. Det är lurigt det där. Att försöka förklara alltså. Så jag tror jag nöjer mig med det där.
Nu är det bara en kvart tills jag ska gå. Dags att kolla över det sista. Är alla sju par skor med? Check. Alla klänningar och kjolar och linnen? Check. Linser? Check. Laddare av olika slag? Check. Ett glatt humör? Check! Det ska bli gött med S.E.M.E.S.T.E.R. Sanna mina ord.
Puss

Update!

Det händer inte så ofta nu. Att jag bloggar alltså. Men här kommer en liten uppdatering! Jag vet ju inte riktigt vilka som läser denna blogg, men ni som gör det, skriv en rad så jag vet vilka ni är. Ja, i alla fall. Det enda jag egentligen tänker ge update på är något som kommer påverka mitt liv på många sätt. Idag tackade jag nämligen ja till platsen på sjuksköterskeprogrammet här i Uppsala. Så i september "börjar jag om" och det känns otroligt spännande! Kändes jättepirrigt att trycka sig fram till antagningsbeskedet (fick det elektroniskt), fast jag visste att jag skulle komma in, och det tar jag som nåt positivt. Att jag blev nervös alltså. Det betyder ju att jag skulle bli väldigt besviken om jag ändå inte skulle komma in, just för att jag blev nervös, vilket i sin tur bara är ytterligare en bekräftelse på att jag valt rätt. Vilket jag redan visste, men det är ändå skönt när magen och hjärnan är på samma linje, vilket ibland inte riktigt händer... Framtiden får utvisa om mina tankar kring detta hela stora beslut kommer att överensstämma med verkligheten... Men å andra sidan är jag ju en stark förespråkare för att man skapar sin egen tillvaro och bara man ger sig tusan på det kan man nog få till i princip vad som helst. Plus att jag menar att allting ordnar sig. Med det i tanken och alla bakom så kommer det nog inte att kunna bli annat än bra!
Nåja. Nu kom jag på att jag måste uppdatera om mina semesterplaner. Jag reser på torsdag eftermiddag hem till Hälsingland och ska då ha två (!) veckors semester(!). Har ju aldrig haft det på sommaren förut och det ska bli så himla skönt! Planen är att komma tillrätta på torsdag och sedan gå ut hårt med heldag i L-dal m Becka och Anna på fredag, sen partaj på lördag (med Stämman), riktiga stämman på söndag och sen utgång m B och A på Järnvägs på söndag. Efter den helgen kommer jag verkligen behöva semester, vilket jag tänker ha sen, ända ut i fingerspetsarna! Bara slappa, sola, bada, rida, fika, påta, sortera, se på TV, läsa bok (åh, Stieg Larsson, snart är jag all din! :)), hälsa på, sitta still, springa runt, gå på Vallen och ja, allt annat som man gör på semestern. Semesterplanen är moa att inte ha så mycket planer. Ekonomin tillåter inte så stora utsvävningar precis, men det är det som ska bli skönt, att låta saker och ting bli lite som de blir.
Ja, det var senaste uppdateringen det!
Nu ska jag sova. Bara två dagar kvar...
Puss!

Ja

[se tidigare inlägg]

Behöver jag säga att det inte blev nån bil...
Inte en enda jävla rad fick jag heller! Skit-bingo.

Sommar

Jag har visst en tendens att låta det gå lite väl lång tid mellan mina blogg-inlägg. Jag vet inte hur jag ska åtgäda detta. Om inte genom att skärpa mig, ta mig i kragen helt enkelt och säga att nej, nu räcker det! Frågan är om det hjälper. Sen sist iaf:

• Jag fick vara modell för en dag i Stockholm. Becka överraskade oss flickor som strax skulle fylla 25 med en dag som modell. Superkul! Inte så kul var det dock att tanten som visade upp korten för oss i slutet av dagen såg till att jag köpte kort. För 1500... Men, jag skulle ju ha ångrat mig om jag inte köpt dom! Eller hur...?
• Jag har fyllt 25 år. Dagen blev sååå mycket bättre än jag vågat hoppas på! Tapetseringen av mitt rum blev klar på morgonen. När jag precis fixat till det sista i rummet på eftermiddagen så kom Nillas och Mea med min present. Nämligen pappa och Evy! Herre gud vad chockad jag blev! Tårarna bara rann och rann och det tog ett bra tag innan jag fick fram nåt vettigt. Helt fantastisk överraskning! Middag sen på Tzatziki, totalt 18 pers. Så god mat och trevligt sällskap! Vilka vänner man har alltså. Fina presenter och ja, allt var bara så bra.
• Ja, Valborg ja. Valborg kom ju före födelsedag. Ja, vad ska man säga. Champagne-galoppen knäckte som vanligt. Men ack så kul jag hade! Tror jag... Haha!
• Skriva, skriva, skriva. Uppsatser. Inte en, utan två har jag lyckats samla på mig. Och ja, hur lyckas man egentligen med det?

Jag vet inte nu på rak arm just så mycket mer som hänt. Har varit hemma i Hälsingland en långhelg vilket var både välbehövligt och trevligt. Nu ska jag ju vara kvar i Uppsala i sommar så jag får se när nästa tripp till skogen blir.
Jag har egentligen ganska mycket tankar och så att skriva om, men vissa kan jag inte skriva om och andra har jag inte lust att skriva om nu. Men det som kännetecknat den senaste perioden i mitt liv är nog faktiskt vänskap. Gammal vänskap, ny vänskap, utvecklad vänskap och till viss del stagnerad vänskap. Jag är lyckligt lottad, så mycket kan jag säga. Men det finns mer att säga, men inte nu. JAg spelar nämligen Bingolotto nu. Ja, jag veet! Men jag gillar faktiskt Bingolotto. Fick en så stark känsla av att jag skulle vinna en bil om jag spelade ikväll. Men. Ja. Inte än i alla fall. Men guld-bingon är kvar. Kanske får jag ringa då. Den som lever få se.
Imorrn blir det skriva, beachvolleyboll och fotboll. Och sol! Det är verkligen sommar nu. Nu ska jag sluta svamla.
Puss

Så mycket

Jaa, jag har så mycket att skriva om, så många funderingar som måste få komma ut och bara så många grejer att informera om. Men, just nu är jag sjukt trött! Kom precis innanför dörren efter en kväll i Stockholm. Annas 25-årskalas har just blivit avklarat. Trevlig tillställning med goda drinkar och mycket folk. Det som tog knäcken på mig dock var att jag behövde kuta (och jag menar verkligen kuta! Tack gode gud att ballerinaskor är inne...) för att hinna med sista tåget till Uppsala. Hann med (tre minuter till godo faktiskt!) men hann inte lösa biljett så resan blev dubbelt så dyr... Gjorde "sällskap" med en kille från bussen till huset som påminde så sjukt mycket om Lillen till sättet! Mamma, du förstår... Jag sa att jag skulle hem, ringa till min pojkvän och sen sova. Allt för att han inte skulle tro att jag blev charmad av hans "jag vill till USA för där finns det jobb/jag har ju varit i militären och därför kan jag inte sluta röka/jag ska byta min tyska identitet mot en amerikansk (han var svensk btw...)... Ja, ni fattar. Han vek av och fattade vinken. Så, nu sitter jag här och skriver bara goja och ska nu ta mig en nattamacka och sen sova, i min säng, i min lägenhet i Uppsala. Gött!
Jaja, puss och sov gott!

Deklaration

Nu skulle jag vilja skriva lite om deklaration och vuxenhet. Jag har visst fastnat i tugget om att vara vuxen. Vissa av er vet att jag surrat en hel del om min försenade deklaration. Jag har fått den från Norge men inte den svenska. Tycker inte om att inte veta om man ska få tillbaka, betala eller inget av det. Så, har man inte fått deklarationen den 18:e så fick man ringa skatteverket. Eftersom det inte hade dimpit (hehe, roligt ord!) ned nån deklaration i min låda nu idag så ringde jag till Skatteverket. Måste bara få säga att dom är effektiv på den upplysningen alltså! Efter att fått i uppgift att jag stod som 157:a i kön så kände jag mig ganska nedslagen och tänkte, jaha, det är det här jag får göra i eftermiddag. Men, med 204 handläggare som servar en (eller ja, inte alla servar mig på en gång, men ni fattar) så tog det nog inte mer än ett par minuter innan jag blev framkopplad! Vad skulle sägas om det CSN?! Whatever. Fick snacka med en så trevlig tjej/kvinna, hon tog mitt personnummer, tryckte bort mig och jag fick vänta. När hon kommer tillbaka till luren låter hon nästan lite skamsen på nåt vis när hon meddelar att "du är nolltaxerad" för 2006. Bam. Det är väl eg inte så farligt och absolut inte så konstigt eftersom jag jobbade bara fyra veckor förra sommaren. Jag tjänade ju mina pengar i Norge då. Men iaf. På nåt vis känner jag: Vad har jag bidragit med?! Allt jag skattade bort förra året kommer jag nu få tillbaka i september. Jag har på nåt vis bara snyltat på samhället känns det som. Inte ens det lilla jag skattat får staten behålla. Men jag tackar ju samtidigt och tar emot. Men det känns inte så VUXET!

Ska jag känna skuld och må lite dåligt eller får jag bara vara glad åt de penningarna jag kommer att få tillbaka?

Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Just nu är jag mest sur över att jag inte får tillbaka nåt till midsommar. Å DET känns ju moget...

Vuxen

Var ju inne en sväng på det här med att vara vuxen i ett tidigare inlägg. Nu, alldeles nyss, läste jag Silverfiskens blogg och började fundera lite mer på det här. Jag fyller ju 25 om typ tre veckor. 25 är ju på nåt sätt en milstolpe. Jag har tänkt på varför det egentligen är så och det enda jag kommit fram till är för att man är halvvägs till 50, som jag förmodar är halvvägs till döden. Jaja, whatever. 25 iaf. Jag har faktiskt ingen åldersnoja. Tvärtom, jag välkomnar åldrandet. Jag anser att man aldrig går bakåt, utan alltid framåt, man blir lite visare för var dag som går och det ger mig ett lugn. Man får erfarenheter och lär sig saker, allra helst om sig själv. Jag gillar det. Jag gillar att lära känna mig själv.
Jag tror inte att jag på nåt vis kommer att bli mer vuxen per automatik den 3:e maj detta år bara för att jag passerar denna milstolpe (om det nu är det). Jag tror att jag befinner mig i den bästa åldern nu faktiskt. Just för att man inte blir vuxen per automatik men man kan välja att bli det om man vill. 25 år, då är man tillräckligt vuxen för att faktiskt kunna vara chef och två-barns mamma och villa-ägare och pensions-sparare. Men oxå tillräckligt ung för att ta sig en ordentlig bläcka en fredags kväll, att kunna se helt lost ut och bara skaka på huvudet när det orange kuvertet kommer med posten, att tycka att ungar bara snorar och skriker, att bränna hela lönen på ett par snuskigt dyra skor. Man kommer liksom undan om man vill, men samtidigt kan man kräva att bli behandlad som en vuxen. Grymt läge tycker jag. Men balansgången kan ibland vara svår. Jag tycker att det finns för lite lek i min vardag. Jag vill vara lite mer som ett barn ibland. Jag cyklar förbi en lekplats typ varje dag till och från skolan.Då brukar jag fantisera om att jag ska bygga en lekplats. Fast för "vuxna". Alla lek-attraktioner ska vara anpassade för en snittlängd på 170 cm. Värsta största gungbrädan... En superstor rutchkana... Gungor med bamse-traktordäck... En sån där snurr-grej som man liksom cyklar igång! Åh, vad kul det skulle vara! Barn skulle ej få tillträde till denna lekplats. Men den skulle heller inte vara reglerad med nåt inträde eller så. Nej, den skulle bara vara där för de som blev leksugna. Jag tror absolut att folk skulle leka där. Människor som dagarna i ända måste spruta ut viktiga saker, som måste ha koll, som har ansvar och dräkt. Dom skulle få chansen att slänga av sig kavajen och bara få leka. Få vara. Få gapskratta. Jag tror på det här. Sånt här kan man absolut komma undan med när man är 25. Jag har planer på att komma undan med sånt här när jag är 30 oxå. Och 35... Det är gött att vara 25!
Puss