Killer-Marleeen

Jag har blivit invaderad. Och det är inte nådigt heller. Minns att det hände en gång förra sommaren oxå. Trodde det var en gång och aldrig mer. Men tusan bananers vad tji jag fick! För nu är dom här igen... Jag kallar det hela för The Return of the Killer Drosophilas! På svenska och utan nördspråk så kan man säga att de förbannade Bananflugorna är tillbaka. Det har varit några få som flugit runt här hemma som jag inte lagt så mycket vikt vid. Men igår. Då sa det bara kabooom! En hel jävla armé! Först fick jag helpanik. Jag ogillar sånt som flyger och är smått. Jag försökte slå dom jävlarna men dom satte sig på svåråtkomliga ställen såsom hörn och annat skit. Kände hur hela jag fylldes av en bottenlös ilska. Men då! Mitt i den värsta striden och då jag precis kände att nu var det dags att vifta med vita flaggan så tornade den upp sig. Fönsterputsen! Där stod den i all sin prakt. Och jag slängde mig över mitt nyfunna vapen, mitt sista hopp. Jag riktade pipen och tryckte av. Och PANG! Dom föll som furor! Jag sprutade, dom fastnade och jag kunde svepa med papper fort som fan, spola ned och vips så var dom borta. Ja, åtminstone de jävlarna jag fick. För nu ska jag berätta en sak. Bananflugor används flitigt i genetikforskningen och nu tror jag att dom kommit på ett sätt att skynda på evolutionen och hela grejen med Survival of the fittest. För dom kommer undan. Nästan hela tiden. Trots mitt effektiva vapen. Och dom är tusenmiljontals! Ja. Jag vet då inte jag. Hela kvällen igår gillrade jag fällor med vapnet ständigt redo och idag har jag testat nya recept. Men det går segt. Kampen är tröttsam och idag rök den sista blomman jag har. Ett väl beprövat krigsknep är ju just att förstöra fiendens trygga hem. Det fina i kråksången är att de delar av mitt rum som är sprutbara aldrig varit renare och finare! Men det känns som att kampen mellan det Goda och det Onda kommer att fortgå ett tag till. Håll tummarna för att det Goda kommer att segra.

Jag överlevde!

Jag gjorde faktiskt det. Dock kändes det på söndagen som att jag var mer död än levande... Men oj vilken dag lördagen var! Sol från klarblå himmel, över 20 grader i vattnet, kall folköl, en hel drös med trevliga grabbar och så jag. Lilla jag. Jag blev ensam tjej ändå. Som yngst i gänget och den enda med bröststorlek större än A-kupa (vissa av dessa killar har sett sina glansdagar och har nu intagit en mer bekväm "småbarnspappeapparel" med tillhörande småbröst) så äntrade jag kanoten och tog ett djupt andetag. Insåg ganska fort att här var det bara att åka med, både rent bokstavligt då vi var tre i min kanot och jag fick platsen i mitten där det är svårt att paddla, men även åka med i form av att anpassa sig till grabbarnas snack och jargong. Fast ni som känner mig vet att jag inte har sådana problem med att hålla en ganska låg nivå om man säger så... Vi stannade på massor av ställen för bad och urtömning och grillning och bara vila under solen. Heeelt underbart! Väl framme, efter ett antal timmar, så tändes grillen och fotbollsmålen riggades. Jag korades till Förste Lekledare. En roll som jag i vanliga fall både gillar och klarar bra, men jag kan väl säga som så att detta gäng inte var det mest leksugna jag varit med om. Vi spelade dock lite fotboll och när ena finallaget lämnade WO pga fylla och avhopp av annan orsak så vann faktiskt mitt lag. Sweet! En väldans ärofylld seger. Kvällen fortskred och som blixtar från klarblå himmel damp det ned än det ena än det andra i mitt knä som jag var tvungen att smaka på. Och i takt med att diskussionerna blev mer och mer intressanta försämrades synen till följd av alkoholdimma och solens nedgång. När skjutsen senare kom för färd mot sängens sköna omfamning så ville jag hellre skrika könsord och prata med pojkar än åka hem. Resten är historia och eventuella minnesvärda detaljer lämnas vid förfrågan. Söndagen spenderades i gående fosterställning alternerat med horisontellt läge vid stranden i Sandvik med Mia. Och sen väntade bussen tillbaka till verkligheten. Vissa dagar innebär en total flykt från vardagen och ger en en extra energiboost samtidigt som dom tar musten ur en. Lördagen var helt klart en sån dag och jag är glad att jag nästlade mig in. Nästa gång får vi se om jag kommer ligga på lika mycket. Fast vem vet, jag kanske slipper tjata, jag kanske blir medbjuden med all min kvinnliga flärd. Fast jag tvivlar ändå på det... ;)

Skräck eller förtjusning

I morgon ska jag paddla kanot. Har nästlat mig in i en sen länge återkommande årlig tradition som innefattar kanot, öl, grill och fram tills nu endast killar. Nu är traditionen "Boys only" utbytt till förmån för "One girl only" typ. Hade inte riktigt tänkt att det skulle bli så när jag för nån månad sen bestämde mig för att Stennes lilla pojktripp var ett perfekt tillfälle för mig att visa paddlingsmucklerna. Då tänkte jag att det skulle bli lite fler fina flickor i båten om man säger så. Så här dagen innan kan jag konstatera att det gått sådär. Facit: 33 st anmälda. 3 flickor. Varav en vet jag är 16 år. Den andra är en flickvän och kompis med hon som är 16. Och den tredje är jag. Egentligen kan man nog kalla detta för lyxproblem. Men jag känner mig ändå lite nervös faktiskt. Jag frågade Stenne idag om han trodde att de andra skulle bli sura nu när det är brudar med. Han sa "Nej, efter några bira och lite sol så kommer åtminstone hälften att vilja ligga med dig och då är det glömt att traditionen är bruten". Det känns ju betryggande! Eller så inte.

Hahaha! Ja, jag måste skratta lite. För det är ju eg sjukt kul...

To be continued.

Tillbaka

Satt för ett tag sen och kollade igenom gamla inlägg. Det slog mig då att mitt liv ser rätt likadant ut denna sommar som förra sommaren. Denna sommar så som den förra handlar i stora drag om betonglumpen, semester i Hälsingland, vänner, beach och en del utgång. En del människor har kommit till och en del mer el mindre fallit bort, men känslan är liksom densamma. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag har nämligen inte kommit på riktigt än hur pass rastlös jag är. Hur pass frustrerad jag blir av att det verkar rulla på precis likadant. Eller hur mycket jag gillar när allt är som det brukar vara liksom. Jag är helt klart nöjd med stora delar av mitt liv, men det är ändå mycket som saknas. Jag går och väntar utan att helt och hållet veta vad jag väntar på.

Jag har iaf kommit tillbaka från semestern idag. Åkte i morse från skogen och kom till jobbet för min mjukstart rätt sent i eftermiddags. Det är ok att vara tillbaka. Känner mig väl kanske inte sådär superinspirerad och motiverad att ta tag i jobbet på allvar men det kommer gå. Det är ju inte så långt kvar. Plus att återstående helger är rätt uppbokade, vilket bidrar till att det känns som att tiden går fortare. Semetsern iaf har gått fort den med. Jag har varit till Beckas barndomsminnen och fått mig en välbehövlig och uppskattad dos av Norge (förhoppningsvis får jag mig en tripp dit igen i slutet av september, för att möta en del av mitt förflutna...), jag har gått på stämmor och träffat folk från förr. Jag har fått rida mycket. Pratat skit. Blivit arg och irriterad. Känt mig ledsen och JÄTTEglad. Spelat beach! Grillat. Sovit. Badat, faktiskt. Ja. Jag har väl haft semester helt enkelt.

Nu ska jag ta och cykla hem från jobbet. Kanske slå en pling till M för att se om Maxi låter lockande. Annars blir det Västan och matlådegrejsande. Slut på mammas mat nu...

Börjar redan kännas som att jag inte haft semester...

Mission

Visste ni att en tredjedel av världens befolkning har inte tillgång till den medicin de behöver. Brist på forskning och utveckling av läkemedel mot sjukdomar som främst drabbar fattiga och rsukigt höga läkemedelspriser till följd av monopol är två av de främsta anledningarna till denna situation. Det bor idag 6,5 miljarder männsikor på vår jord. En tredjedel blir då ca 2 miljarder människor. Ca 222 gånger så många som det bor i hela Sverige.

Visste ni att ca 8000 människor dör VARJE DAG i hiv/AIDS! De flesta söder om Sahara. Det är som att alla invånare i Maltas huvudstad Valletta skulle dö. En gång om dagen. Varje dag. Hela tiden. (Ok, jag vet att människor inte kan dö flera gånger om, men ni fattar...) Och det är "bara" av AIDS!

Enbart i maj behandlade Läkare utan gränser 2500 barn för akut undernäring. Dett bara i Mogadishus förorter (Somalia). I södra Etioptien behandlades under samma månad 4000 gravt akut undernärda barn.

Jag tror jag har ett mission.

Crash boom bang

Ja, det var det det. Där tog det slut. Spöade av ryssarna. Typiskt. Eftersom jag såg matchen själv hemma är jag dock inte ens bråkdelen av så upprörd som jag skulle varit om jag satt ute på lokal. Så funkar jag. Imorrn kommer det vara glömt. Ser fram emot finalen mellan Portugal och Holland. Vilken tur att jag kommer kunna säga att det inte spelar nån roll vem som vinner, jag blir glad ändå! Sånt är bra. Så. Då var det bestämt.

Men detta ska inte bli ett av tusentals blogginlägg som kommer handla om svenska landslaget ikväll. Nej. Sånt överlämnar jag åt andra, jag nöjer mig med ett "bajs" angående det. Nej, jag ska ägna mig åt att hissa! Nämligen mitt nattlinne! Har nu skrivit två inlägg ganska tätt inpå varandra som handlar om detaljer i vardagen som gör livet lite bättre att leva. Det förra handlade om diskhandskar, detta handlar om mitt blå Triumph-nattlinne. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska skriva om mitt nattlinne, förutom att det tar sömnen och tiden innan sömnen till en högre nivå. Hur ser det ut då? Som en stor T-shirt. Fantastiskt. Igår när jag drog på mig det och kröp ned i min härliga säng så fick jag ett glädjerus. Över mitt nattlinne. Det är de små sakerna i vardagen som ger livet det lilla extra. De som gör, om man uppmärksammar dom, att det tråkiga, stressiga och inte så roliga alls känns lite lättare. Små saker som nattlinnen. Och diskhandskar.

"skak på huvudet"

Jag kommer ingenstans.

Och heja Sverige friskt humör.