Nu så!

Nu är handpenningen överförd och köpekontrakten påskrivna! WIHOOOO! Så jäkla spännande, men oxå lite läskigt. Har en sjuuukt lång lista med grejer att införskaffa, inspiration, idéer och kom ihåg-grejer. Jag LÄNGTAR hem nu! Hem till mig. Till mitt.

Så. Himla. Bra

Jag har tagit ett beslut. Ett rätt stort beslut. Jag har bestämt mig för var jag ska lägga min bas. Jag har nämligen uppfyllt en av mina stora drömmar och har köpt mig en stuga! I Forsa. Det har gått jäkligt fort. För en vecka sen visste jag inte ens att stugan fanns, igår la jag bud, igår köpte jag den. Det är vääärldens gulligaste stuga! :-) Jag fattar det knappt själv, men gud så rätt det känns! Nära familj. Nära vänner. Nära naturen. Nära hemma. Nära mig själv. Den passar mig så himla bra just nu. Jag känner lugnet komma.

Förra hösten såg jag fram emot en tid med mys i stuga, öppen spis, nära vatten, gräsmatta och landet. Då med en person som jag tänkte allt skulle bli bra med. Det blev det inte. Men jag kände att stugan och allt som kom med den var bra. Det var ledsamt att flytta därifrån. Jag hade vant mig vid mitt egna lilla krypin. Denna höst ser jag fram emot precis samma saker! Men nu står och faller inget med vad jag känner för någon annan. Nu flyttar jag in i stugan med någon jag trivs med, någon jag gillar att hänga med. Nämligen mig själv. Å det är en skööön känsla! Det kommer bli så bra. Det ÄR så bra!

Hemligheten

Igår var jag på ett tilsynsbesök hos en tant jag aldrig varit hos förut. Hon mötte mig i dörren med ett stort leende på läpparna. En mycket stilig gammal dam i fina kläder och många rynkor. Hon bjöd in mig i vardagsrummet och vi satte oss för att prata. Ganska snart kom vi in på ålder. Hon fyllde 99 år i våras. 99 år! Hon kunde lika gärna varit 75. Helt klar i skallen, fortfarande uppegående utan hjälpmedel, fortfarnde körkort och bor i ett hus helt själv. Inte utan förundran i rösten frågade jag vad som var hemligheten till ett så långt liv med så gott som hälsan i behåll, förutom de vanliga slitaget på kroppen som man får räkna med. Hon skrattade och sa att jag inte var den första som frågat. Hon menade att hon inte riktigt visste vad det var, att hon inte tänkt så mycket på sånt. Men efter lite mer snack så kom det nog ändå fram. Hon har aldrig rökt eller snusat. Hållt sig aktiv och inte ätit onödigt mycket socker. "En gång fick jag nån form av starksprit å herre gud så hemskt det var! Nog det värsta. Nej förresten, det värsta var när jag fick sånt där som ungdomarna dricker; coca cola!" Å så har hon skrattat mycket, och gör så fortfarande. Tänkte på farfar då. Hur han alltid sa att han blivit så gammal för att han aldrig "tagit sig en sup, aldrig rökt en cigarett å aldrig målat naglarna!" Jag å min roomie Zandra har haft ett långt samtal om sånt nu ikväll. Om iofs mycket mer, om hur den yngre generationen blivit ihjälcurlade, hur vi haft det som unga, om tiden innan mobiltelefonerna och Ipadsen, om hur vi vet hur vi ska leva för att leva väl men ändå inte gör det. Och om just det. Det egentligen ganska enkla receptet på ett sunt liv. Rör på dig, ät lagom mycket, håll dig borta från gifter å skratta mycket! Det är inte mer komplicerat än så helt enkelt. Jag ska försöka leva mer så. Definitivt ska jag skratta mer. Se ljusglimtarna hela tiden och umgås med människor som gör mig glad. Livskvalité är individuellt, jag ska investera massor i min. Å jag känner att jag verkligen är på gång. Går allt som jag vill så kommer jag möta hösten på en altan, granne med hästar och lillbrorsan m familj, nära pappsen å gamla vänner, vid en sjö, i en skog, i en stuga. DET kallar jag livskvalité. Det kommer göra att jag lever länge. Konstigare än så är det inte.

Lite hemlängtan...

Ja, jag har fått det. Lite hemlängtan. Inte massor. Inte så att jag inte trivs, men jag gör just det, lääängtar tills jag är hemma. Njuter ändå av tiden här. Det är ju inte alltid man får bo gratis i en fin stad under en sommar. Det är vackert här. En bra stad. Men ändå. Borta bra men hemma bäst liksom. Jag längtar efter min fina brorson å hans fina föräldrar. Att få se deras nya ställe! Jag längar efter Hälsingland. Efter att få mysa i soffan. Efter min bil (!). Efter familjetid. Efter att få åka till Umeå å mysa med Bill. Jag längtar efter mina vänner. Men det som är så bra, så som det alltid är, är ju att tiden går framåt. Den stannar aldrig. Vilket betyder att för varje stund kommer jag närmare. Å tills dess är det bara att göra det bästa av situationen. Och det tycker jag ändå att jag gör.

Oh. En sak till. Efter 12 år utan några som helst händelser så har det nu hänt. I förra veckan krockade jag. Ingen skadad, bara bilen. Å den andres bil... Tur att jag är täckt av försäkringen genom jobbet... Å tuuuur att det enda chefen sa var "ta det luuugnt, du är inte det första och inte den sista! Å om inget hänt på tolv år var det väl nästan på tiden :)" En jefla tur att dom såg på det så.

Lägesrapport

Jag har börjat komma in ordentligt i jobbet nu. Det är roligt! Kör långa stunder mellan olika brukare utan att ens titta på kartan! Målet är att slippa använda karta alls i slutet, att jag ska hitta till även de som jag aldrig varit hos utan karta. 6 veckor kvar, det ska jag nog hinna på.

Tiden går faktiskt ganska så fort. Det är vissa kvällar jag tänkt att jag ska sätta mig å skriva mail å så men som inte blir av för vips så är det sängdags. Jag å Zandra, min lägenhetskompis, har suttit uppe några kvällar och pratat bort flera timmar. Hon har backpackat väääääldigt mycket hon, vilket är ju toppen för mig med alla tips som hon ger! Det är fascinerande det där, hur livet ser till att liksom låta en träffa folk som det liksom är meningen att man ska träffa... 

Idag, OM det nu spricker upp, ska jag å en tjej från jobbet ned till Stokkavattnet å bada och sola. Det finns hopp enligt yr.no, men eftersom vädret verkar lika svårt att förutspå som det är att dansa jitterbugg på spetsen av en synål så vet jag inte... Blir det inte sol å bad så blir det kanske en fika på stan. Det känns roligt iaf! Hon ska vara här hela sommaren å långt in i höst och verkar trevlig så det blir nog bra! Hon är svensk. Många svenskar är det på jobbet. En sportkille, läkarstudent, som skrattar såååå högt och forcerat, en annan läkarstudentkille som PRATAR HÅL I HUVUDET, men är trevlig, en några år äldre sjuksyrra som är supertrevlig å positiv, en lite äldre uska om är hjälpsam å gullig och så ett par yngre tjejer som är stabila och trevliga. Ida, som jag ska hänga med idag, är en av de sistnämnda. Så jag får min dos av svenskar på jobbet.

Det börjar även dra ihop sig till antagningsbesked... Nu snart ska jag bestömma mig vad det blir av mig 

Ett kvällsinlägg...

Jag kan bli sä jädra stressad av facebook alltså! Allra helst så här i semestertider. Aaaaalllaaaaa får det att låta som livet är heeeelt underbart och allt är sol å glädje å kärlek å lycka. Visst, det är väl helt fantastiskt om det är så men jag tror ju inte det... Livet är upp och ner, och hit och dit. Usch, nu låter det som att jag missunnar folk och vill ta ned dom på jorden, det vill jag inte. Men det blir liksom... Jag vet inte... Fånigt? Provocerande? På nåt sätt. Kanske är det så enkelt att det känns lite extra när jag befinner mig så långt borta från allt och alla och inte skapat mig så mycket förutsättningar än för att få till grillfester och lek på stranden. Och grejen är att egentligen är väl jag lika glad för det. Jaja. En reflektion iaf.

Jag har för övrigt haft mitt första kvällspass med egen lista. Och det gick bra! Jag blev klar i tid, hann ta matpaus och jag tro att jag ska vara nöjd då.

Och jag ser sjuuukt mycket fram emot att Fredrik kommer och hälsar på om 1,5 vecka!!! Att få visa någon Norge när jag är här, det betyder massor. Då ska vi gå på tur kan jag lova :) När han kommer är jag redan inne på tredje veckan! Wihooo!

What doesn't kill you makes you stronger

Jag sitter och läser gamla chattar på g-talk... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det annat med än att jag blir ARG. Å ledsen. Att jag gjorde så mot mig själv. Att nån gjorde så mot mig. Att jag stod ut. Det jag befinner mig i nu är så TOTALT raka motsatsen till hur det var då. Jag kanske skriver kryptiskt men det känns liksom bättre det. Mitt ordspråk om att smaka spenat är verkligen sant. Nu käkar jag glass! Jag lovar härmed mig själv att jag aldrig ska hamna i nåt sånt där en gång till. Å jag ska säga till alla mina vänner och min familj att de måste säga till om de ser varningstecken. Å jag ska lyssna. Usch. En del av mig vill skälla och skrika och kräva förklaring och ursäkt. En annan del skiter i det där nu. Just nu känns skrik-å skälldelen som den dominerande... Jag läser även gamla inlägg på bloggen och på ett sätt så förstår jag inte vad jag själv skrivit. Att allt var så bra. Att jag var glad å lycklig å livet bestod av kärlek. Men visst, det fanns absolut stunder där det var bra. Då jag mådde bra och det var fint. Men det var liksom inte på mina villkor... Jag är glad för erfarenheten. Den har verkligen lärt mig att sätta högre pris på mig själv. Att jag oxå har rätt att må bra och få ha det bra. På samma villkor. Som sagt, det rör sig om ljusår i skillnad mellan det som var och det som är. På massor av sätt. Glädjen i ögonen som är uppriktig och så otroligt kärkeksfull. Det är den stora skillnaden. Och kanske det som gör hela skillnaden.