Hemresa och kramar

Den kom till slut. Hemresedagen. När jag stod där på färjekajen med väskor och allt så kändes det som att 5 v hade gått så fort så fort. Där var jag liksom vid slutet av en inte alltför lång resa. Konstigt hur tiden fungerar liksom. Sen tog det över ett dygn innan jag klev innanför dörren hemma i Tjäll, men det gjorde liksom inget när resan hela tiden innebär ett steg närmare Kramen. Å det där med kramar. Fysisk närhet. Det är inte ofta jag varit utan helhjärtade kramar under så lång tid. Man blir liksom oxytocin-urlakad. Jag märkte att sista veckan i Kinsarvik så hittade jag nästan på olika anledningar för att få kramas lite med gamlingarna, bara för att känna lite närhet... Haha! "Är du lite orolig? Ja, men då ska du få en kraaaaam!" "Klev du upp från stolen alldeles själv?! Ja, men då ska du få en kraaaaam!" osv. En dag ledde jag en tant ut i matsalen och hon strök mig över armen medan vi gick. Då trodde jag att jag skulle svimma av en oxytocin-chock! Haha! Så när jag stannade till i Uppsala i måndags å fick kramas HJÄRTLIGT med Hanna, Therese och Håkan, då kände jag hur batterierna laddades igen! För att sedan bli mött av NK i Sundsvall... Ojoj! Den kramen går till världshistorien!

Nu efter hemkomst har det varit födelsedagsfirande (NK fyllde halvvägs till 70), julgransknyckning, pyntning, en sväng till Norrfällsviken, shopping av vinterkängor i Ö-vik, china-mat och massa mys som stått på schemat. En riktigt härlig dag att komma hem till! Idag blir det jobb...

Jag är så himla glad att vara hemma. Jag har det så bra. Lycka.