Dags igen

Detta kan bli en aningens kryptiskt inlägg, men bloggen är ju min och jag gör som jag vill. Det har blivit mitt nya motto; Göra. Som. Jag. Vill. Känna att jag får det. Känna att det jag vill, tycker, känner är rätt. För mig. Inget mer göra våld på mig själv. Ta mig själv på allvar. Det har varit dåligt med sånt på sista tiden... Nu är det andra bullar.

Jag åker tillbaka till Norge. INTE till Kinsarvik, hell noooo. Nu blir det Oslo-regionen, normal norska, nära till pulsen, tonårskompishäng, nytt och spännande. 3 veckor blir det. Sen. Hem. Packa ur. Flytta. Jobba HIA. Semester. Jobba Stavanger. Flytta till Umeå. Det rör på sig kan man säga. 2012 har hittills bjudit på mycket och än en gång står jag i början av ett år och inte har en aning om vart det kommer sluta. Det är spännande. Ett äventyr.

Guld som glimmar

Jag har guldkorn runt omkring mig. Såna som glimmar och glittrar och förgyller. Jag är rik. Jag är det. Jag måste bara komma ihåg det när jag känner mig som världens fattigaste, metaforiskt sett...

Slutspurten!

Nu är det verkligen bara nååågra få dagar kvar här. Beslutet att inte åka tillbaka just hit är redan taget. På söndag lämnar jag Kinsarvik, mest troligtvis for ever. Vi har pratat mycket, jag å Annika, om just detta med att resa till Norge och jobba och vad det gör med en och varför man väljer att göra det. Att det är för att man tjänar så sjuuukt mycket pengar stämmer inte. Visst, jag tjänar bättre här än i Sverige men mycket är det ju för att jag lever snålare och jobbar mer. Jag jobbar inte 6 dagar i veckan hemma. Å bemanningsföretagen är egentligen riktiga tjuvar. Vi får inte så bra betalt som man tror, dom roffar åt sig rätt mycket och avtalen är inte alltid sååå fördelaktiga. Jag menar, hur många norska sjuksköterskor jobbar för bemanningsföretag? Inte många... Men. Varför åker man då? Jo, för att tjäna tid. På kortare tid kan du spara ihop mer pengar än du kan göra hemma. Du har ett startdatum, ett slutdatum och en inställning om att jobba. Pengarna du tjänar kan du sen lägga på det du vill när du kommer hem, tex ledighet. Annika åker två-tre veckor och är sedan ledig två veckor hemma. Å hon verkar gå runt. Och kan lägga på hög. Hon tjänar tid att spendera med barnbarnen. Å det är så jag tror man måste se på det för att förstå varför man gör detta. Det är ett snabbare sätt att spara mer pengar, men pengarna du tjänar är inte femdubbelt så mycket som hemma. Jag kommer åka i sommar. Antagligen 7-8 veckor. Jag ska vara noga med stället jag väljer. Själva jobbet kommer vara som det alltid är; lata norrmän, sjuuuka gamlingar, halvdålig organisation och så, så det spelar kanske mindre roll. Men själva stället. I sommar får det bli en stad. En sommarstad. Med möjlighet att ha lite liv utanför jobbet. Så får det bli. Så måste det bli för att jag måste komma ur svackan jag befinner mig i just nu. Ska jag köra på med planen till hösten så gäller det att jobba på inställningen. Så är det bara.

Träden...

Let there be spaces in your togetherness, And let the winds of the heavens dance between you. Love one another but make not a bond of love: Let it rather be a moving sea between the shores of your souls. Fill each other's cup but drink not from one cup. Give one another of your bread but eat not from the same loaf. Sing and dance together and be joyous, but let each one of you be alone, Even as the strings of a lute are alone though they quiver with the same music. Give your hearts, but not into each other's keeping. For only the hand of Life can contain your hearts. And stand together, yet not too near together: For the pillars of the temple stand apart, And the oak tree and the cypress grow not in each other's shadow.

Repeat

Känns som att jag går på någon form av repeat. Allt upprepar sig på nåt vis. Tankar. Känslor. Resonemang. Funderingar. Det blir ju oxå väääldigt påspätt när jag befinner mig där jag är. Här ser liksom dagarna rysligt lika ut, det enda som skiljer sig är om jag jobbar dag, kväll eller dubbel. "Fritiden" ägnas åt läsning och beklagande tillsammans med rumskompisen. Beklagan som alltid avslutas med "men snart åker vi hem så nu är vi positiva!". Nåja. Sånn er det bare. Det går runt här.

Men annars oxå. Det går liksom för runt. Å gud så svårt det är vissa gånger och veta vad man egentligen vill. Hua. Svårt svårt. Ibland är det bara att blunda och köra. Hoppas på det bästa. Jag har behövt se mig själv i vitögat många gånger det senaste året. Ibland är det helt enkelt inte så jäfla trevligt.

Kan inte bara nån tala om för mig vad det är jag vill. På riktigt. Bara hoppa in i skallen, gräv fram det och spotta ut det. Nu.

2012

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag om ett år skulle leva det liv jag gör just nu skulle jag ha haft väääldigt svårt att tro att det kunde inträffa. Jag kanske har skrivit detta förut men jag tänker på det ofta, att jag liksom aldrig hade kunnat planera för hur det blev. Att jag liksom fått det rätt klart för mig att livet tar en med på de mest oväntade turerna utan att man bokat biljett. Dock tror jag att en undermedveten förutsättning är att man liksom ändå lyckats packa rätt inför resan man ska ut på, som sagt utan att riktigt veta om det. Så som jag har det idag, så hade jag liksom inte kunnat haft det för ett år sedan. Då var inte kappsäcken packad med det som var nödvändigt att ha med sig. Man möter det man ska när man är redo att möta det... Det är verkligen så sant.

2011 blev ett riktigt bra år. Ett händelserikt år. Främst inuti. Ojoj. Inuti ja. Så mycket som jag känt under föregående år kan jag inte minnas att jag känt nån gång. Eller ja, det blev ju liksom självskriven den meningen på nåt vis... Men det jag menar är bara det att det var känslornas år. 2012 då? Ja, bara så där på papperet så ser det ju inte ut att bli ett mindre händelsefullt år... Jag satsar. Jag vågar. Jag kastar mig ut. Och förhoppningsvis så vinner jag, förhoppningsvis så får jag vind i seglen och bara kan köra på. Lillebror undrade varför jag aldrig är nöjd, varför jag hela tiden måste vidare. Och jag har funderat massor på det. Är det "bara" den allmänt kända 80-talistsjukan som drabbat mig (den att aldrig kunna vara stilla på en plats, hela tiden måsta iväg, göra nytt, testa på...) eller är det nåt annat? Tanken skrämmer mig lite faktiskt... Tänk om jag aldrig blir nöjd...? Tänk om jag alltid kommer vilja vidare till nåt annat, nåt helt nytt? Och tänk om jag kommer på att jag visst var nöjd förut...? Jag tror att detta år kommer bli fullt med prövningar. Vad är jag verkligen beredd att offra mig för. Vad är jag beredd att lägga in som insats. Prövningar personligt, privat och professionellt. Jag ser fram emot det, det gör jag verkligen. Jag känner mig ganska så säker på att ryggsäcken är packad med ruskigt mycket användbart. Det jag inte visste att jag behövde hoppas jag har sluntit med på vägen iaf. Eller att jag hittar det snabbt.

Lill-lörda? Nej visst, jag är ju fast här.

Jag är tillbaka i Kinsarvik. Jag delar rum med en kollega från Sverige, hon har jobbat här fleeera gånger. Hon är väldigt gullig och trevlig så det ska nog gå bra. Idag fick hon ta det första "kom ut jag måste bara berätta en sak som hände på jobbet, det var sjukt å jag är arg!" som en äkta kombo. Men det tar vi snart. Vad det var jag var arg på. Jag har tänkt på en annan sak nämligen. Att det blivit så tydligt att SHIT vad alla har så olika uppfattningar om folk! Jag å Annika (som kombon heter) satt nämligen igår och pratade om folk på jobbet och om andra vikarier (hey, vi är kvinnor, vi MÅSTE prata om sånt!) å då visade det sig att vi uppfattat flera stycken heeeelt olika! Hon kanske har uppfattat dessa som besserwissrar och jag som sympatiska och ödmjuka och tvärtom. Vi har sett olika och andra sidor än den andre osv. Och egentligen är det inget konstigt alls med det, men när det skiljer sig på så grundläggande saker, egenskaper som jag tycker är självklara att alla andra också ser så blir jag ändå liksom lite förvånad. Det är ju riktigt spännande också. Jag vet egentligen inte om jag ville komma någonstans med detta. Det var nog mer bara en reflektion över något som händer varje dag, men då man inte är medveten om det, men då man blir medveten så överraskar det ibland ändå.

Det där med att jag blev arg. Ojoj. Jag kan ta en del, det kan jag. Men det jag INTE kan ta det är när människor är helt fel ute men ändå beter sig som att dom inte är det, då det går ut över mig på ett helt inte-ett-jävla-dugg ok sätt. DET hände idag. Kort. En avdelningssjuksköterska, norsk. Vääääldigt illa omtyckt av alla. Ruskigt okompetent. Suttit på posten hela sitt liv å köpte ssk-examen på Buttericks några år innan pension. Har NOLL KOLL. Hon var ute och cyklade så galet så det stod härliga till. Jag sa ifrån. Sånt där accepterar inte jag. Lägg ned. Hon som en barnrumpa. Jag bara; lägg av. "Jeg beklager Marlene, jeg beklager" med ingen som helst uns av att mena det i rösten. Efteråt kom så mååånga fram, viskandes och leendes och hurrandes: bra att du sa ifrån, du är inte rädd för hon du inte, helt rätt, jag tycker att du är så duktig osv. INGEN vågar stå upp för sig där gentemot henne. Men dom klappar väldigt fint på axeln när jag gjorde det och de slapp.Jävla skata! Hon hade till och med mage att påpeka att jag inte tagit vikt på en gubbe igår och att jag inte velat ta en urinsticka på en tant när hon kom med kisset i en coca cola-flaska. Det hon tex inte visste var att jag såg till att en boende antagligen inte kissat på flera dagar visade sig ha 1,5 liter urin i blåsan. Eller att jag bäddade alla sängar. Eller att jag tog sårstell på en pat på andra gruppen. Eller att jag skrivit ut ett schema för KAden. Eller... Nej. Det spelar ingen roll faktiskt. JAG vet. Och JAG VET att jag är en kompetent sjuksköterska som hon ALDRIG kommer kunna mäta sig med. Hon är en liten människa. Liiiiten. Och nu skiter jag i detta. Hon är inte värd någon mer energi. Men det var gött att skriva av sig! Nu ska jag ta mig nåt att äta och kura ned under filten med en film. DET blir bra det!