Avslut. Igen.

Jag är nog ganska trög av naturen. Trög som i att det tar ett jädra tag innan jag verkligen landar i mina tankar och beslut. Som i att jag sitter kvar på tåget och åker framåt men i hjärnan är ändå ett ben kvar på perrongen ett bra tag. Till slut drar jag in det. Då blir det komplett. Fast det kan ändå glida ut igen, tillfälligt. Fast jag är nog kanske inte jätteannorlunda när det kommer till detta. Det är bara det att jag blir liksom lika förvånad varje gång jag upptäcker detta hos mig själv. Å DET är kanske trögt! :)

Nu har jag iaf dragit in benet igen. Förhoppningsvis en sista gång. Men man vet aldrig :) Det känns skönt iaf. Jag känner mig lättad. Det är gött att han sina kroppsdelar samlade, allt på samma plats, i fokus. Framåt.

Murar

Tänk hur det är. Hur man ställer om från en stund till en annan beroende på vad som sker runt omkring en. Inget förändras EGENTLIGEN inuti. Det är samma känsla men förutsättningarna förändras och då slår olika mekanismer på för att försöka skydda, hjälpa, fixa. Murar tornar upp sig. Allt sker per automatik. För att man är van. Jag skriver "man" men egentligen är det väl jag. Så enkelt. Jag. Murarna är en bekant syn. Här bakom känner jag mig trygg. Vet att dom håller det obehagliga utanför. Men det är inte speciellt kul här bakom egentligen. Effektivt. Men inte så givande i långa loppet. Jag har sänkt dom nån gång. Plockat bort bit för bit så att jag till slut står helt blottad. Det har funkat. Men det tar längre tid att riva en mur än att bygga upp den igen. Det sistnämnda går fort, fort. Men det som sker att den inte blir lika stark när det väl rivits några gånger. Så det är mindre tryggt ändå. Men det är ett försvar som finns tillgängligt. Inuti. Så den får duga. En tunn, lite ranglig mur är bättre än ingen mur. Eller?

Tågresan

Det var svårt att hoppa på tåget. Det gick så fort. Jag sprang å sprang. Så där som i en film, när dom hoppar på genom en öppen dörr i farten. Jag var beredd att ge upp så många gånger, funderade där jag sprang om jag ens ville med. Men du var på tåget. Du ville åka långt och länge. Väntade bara på att ta min hand.

Å till slut kastade jag mig på. Det var skönt att känna tågets skakningar i kroppen. Vi satte oss i salongen. Pratade. Du gick iväg ibland men kom alltid tillbaka. Vi hade det bra. Såg landskapet flyga förbi.

Vi förflyttade oss sen till en egen liten kupé. Där var så mysigt. Bara du och jag, jag och du. Vi började planera vart vi skulle åka härnäst, vad nästa mål var, vilka stopp vi skulle göra. Vilken resa! Tåget körde fort och jag njöt. Jag har aldrig rest så snabbt, och så lätt.

Sen helt plötsligt ville du hoppa av. Sa att det var dags för avstigning för dig nu. Och kvar satt jag. I kupén som nu blivit kall, obekväm och främmande. Och jag vinkade farväl. Med klumpen i halsen. Tänkte att nu kommer tåget spåra ur, jag kommer aldrig komma fram.

Men tåget rullar på. Sätet blir varmare. Skönare. Jag åker vidare. Ser vart tåget för mig. Jag lämnar dig bakom mig.

This is my wintersong to you

Det är snart jul. Lucia idag. Fick se Luciatåg på jobbet och började nästan gråta. Vad är det med denna blödighet egentligen?! Ja jöss. Återigen: det var nu lääängesen jag uppdaterade bloggen. Drygt två månader sen. Då var det början på oktober och jag hade precis kommit ned till Göteborg för jobb där. Men vad hände?? På dessa två månader har livet gjort en tvärvändning. För drygt en månad sen planerades barn, hus och familj. En framtid tillsammans. Och nu. Nu bor jag i stugan och jobbar inne i stan. Jag håller på för fullt att landa i allt. Det går... Sådär. Ofta bra. Ofta mindre bra. Det känns som att mitt liv de sista två åren har varit en berg-och-dalbana. På två år har jag bott (kortare eller längre perioder) på typ 10 olika ställen, jag har jobbat på 9 olika arbetsplatser, varit skriven på 4 olika adresser, gjort slut med en kompis, fått många nya bekantskaper, fått två syskonbarn, köpt en stuga, varit utomlands 9 gånger, varit förälskad 3 gånger och riktigt kär en gång. Det är kanske inte så konstigt att jag nu nått en punkt där luften gått ur mig lite... De flesta av alla dessa turer och händelser har varit positiva, inget annat sagt än det. Jag är tacksam för så otroligt mycket! Men just just nu är det tomt på luft. Vissa saker har gått så fort och varit så omtumlande att jag liksom inte hunnit med. Nu är det dags för det. Att hinna med. Stanna upp och tänka till, känna efter, njuta, reflektera, omvärdera, komma ikapp. Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, vad jag vill få fram. Bara kanske få ned det på pränt. Som ett avslut och samtidigt en början.

Ja. Kanske precis så.

Livet just nu

Nu var det längesen jag uppdaterade. Varför? För att livet har hållt på med mig. På många bra sätt. Jag har fixat och donat i stugan, fått massor med hjälp av bl.a fina pappa. Jag trivs väldigt bra i mitt lilla krypin, fast helt hemmastadd har jag nog inte blivit ännu. Jag har under denna 1,5 månad som jag ägt stugan inte varit där mer än hälften av tiden känns det som. Å ensam i stugan har jag inte varit speciellt många nätter. Men ingen brådska, jag har tid på mig. Den är ju min å ska så vara i låååång tid framöver. Älskar att jag nu fått mitt projekt att pyssla med, min fristad som alltid finns där och jag har fått närhet igen till familj å gamla vänner. Mycket gött! Just nu har jag dock lämnat stugan för en månad nere i Göteborg. En månad på HIA i Mölndal väntar. Börjar inskolning imorrn. Känner mig supertaggad och spänd och förväntansfull inför detta. Nytt företag, ny stad, nya utmaningar. Något som jag blivit van vid men nu sker det i Sverige vilket är en ny erfarenhet, men ack så bra. Jag älskar ju Norge men just nu passar det så otroooligt bra att slippa sätta livet på on hold som man ändå tvingas göra när man är i Norge. När jag kom fram idag med tåget så mötte min jobbkontakt upp mig, vi tog en fika och fick prata ordentligt å sen blev jag körd till boendet. Bor inneboende hos en kvinna som inte kommer hem förrän på fredag. Så nu får jag bo in mig i lugn å ro och får "härja fritt" på de 90 kvm som lägenheten är på. Det blir bra. Jättebra. :-)

I övrigt så känner jag mig oerhört tacksam över vännerna i mitt liv, över min familj å över möjligheten för att få leva som jag gör just nu. Jag känner mig säker på att jag vet vad jag vill. En känsla jag vanligtvis är ganska bekant med men nu gäller det på ett område jag normalt inte brukar vara säker på. Det är en fantastisk känsla, trots all rädsla och alla spöken som tyvärr kommer med det. Men jag ska kämpa på. Jag vet vad jag vill. Gött.

Ingen walk in the park

Idag klättrade jag upp på Preikestolen! Å klättring var fasen vad det handlade om. Hela vägen upp består av sten. BARA sten. Det är att hålla tungan rätt i mun hela tiden så man inte kliver fel å stupar eller bryter nån kroppsdel. För då vette fasen hur man skulle bli räddad. Det var verkligen ett träningspass alltså! Men ALLA går där. Ja, inte rullstolsburna men typ alla andra. Det är pensionärer, hundar, små barn, folk med barn på ryggen och fan å hans moster. Det är en fantastisk vandring för viiilken utdelning man får när man kommer upp! Bilder kan jag inte få till här, men det ligger ute några på min FB. Det är alltså drygt 600 meter ned och inte ett skyddsstängsel så långt ögat kan nå. Galningar sitter å viftar med benen utöver kanten... Barn springer omkring... En del folk har inget vett. Jag hade vett nog att hålla mig ganska långt från kanten. Benen var lite för skakiga för någon krypningmotkanten-bild. En bild har jag där det ser ut som att jag ligger över kanten och tittar ned. Men då gömmer jag mig bakom en gräsmur och håller ut kameran bara. Sen kom jag på vad en brukare sagt, att det finns sprickor i stenarna och att det kan rasa ned när som helst (visst, han skämtade lite) och det gjorde att jag fick lite livet-passerar-revy-känsla så jag kröp snabbt inåt stigen igen. Jag hade även sjukt tur med vädret. Precis när jag kommit ned igen, efter ganska exakt 3,5 timmar, så kom regnet. Man ska ha tur! Å jag känner mig stolt. Stolt över att jag tog höjdskräcken vid hornen och gjorde det. Å överlevde! :-)

Nu så!

Nu är handpenningen överförd och köpekontrakten påskrivna! WIHOOOO! Så jäkla spännande, men oxå lite läskigt. Har en sjuuukt lång lista med grejer att införskaffa, inspiration, idéer och kom ihåg-grejer. Jag LÄNGTAR hem nu! Hem till mig. Till mitt.

Så. Himla. Bra

Jag har tagit ett beslut. Ett rätt stort beslut. Jag har bestämt mig för var jag ska lägga min bas. Jag har nämligen uppfyllt en av mina stora drömmar och har köpt mig en stuga! I Forsa. Det har gått jäkligt fort. För en vecka sen visste jag inte ens att stugan fanns, igår la jag bud, igår köpte jag den. Det är vääärldens gulligaste stuga! :-) Jag fattar det knappt själv, men gud så rätt det känns! Nära familj. Nära vänner. Nära naturen. Nära hemma. Nära mig själv. Den passar mig så himla bra just nu. Jag känner lugnet komma.

Förra hösten såg jag fram emot en tid med mys i stuga, öppen spis, nära vatten, gräsmatta och landet. Då med en person som jag tänkte allt skulle bli bra med. Det blev det inte. Men jag kände att stugan och allt som kom med den var bra. Det var ledsamt att flytta därifrån. Jag hade vant mig vid mitt egna lilla krypin. Denna höst ser jag fram emot precis samma saker! Men nu står och faller inget med vad jag känner för någon annan. Nu flyttar jag in i stugan med någon jag trivs med, någon jag gillar att hänga med. Nämligen mig själv. Å det är en skööön känsla! Det kommer bli så bra. Det ÄR så bra!

Hemligheten

Igår var jag på ett tilsynsbesök hos en tant jag aldrig varit hos förut. Hon mötte mig i dörren med ett stort leende på läpparna. En mycket stilig gammal dam i fina kläder och många rynkor. Hon bjöd in mig i vardagsrummet och vi satte oss för att prata. Ganska snart kom vi in på ålder. Hon fyllde 99 år i våras. 99 år! Hon kunde lika gärna varit 75. Helt klar i skallen, fortfarande uppegående utan hjälpmedel, fortfarnde körkort och bor i ett hus helt själv. Inte utan förundran i rösten frågade jag vad som var hemligheten till ett så långt liv med så gott som hälsan i behåll, förutom de vanliga slitaget på kroppen som man får räkna med. Hon skrattade och sa att jag inte var den första som frågat. Hon menade att hon inte riktigt visste vad det var, att hon inte tänkt så mycket på sånt. Men efter lite mer snack så kom det nog ändå fram. Hon har aldrig rökt eller snusat. Hållt sig aktiv och inte ätit onödigt mycket socker. "En gång fick jag nån form av starksprit å herre gud så hemskt det var! Nog det värsta. Nej förresten, det värsta var när jag fick sånt där som ungdomarna dricker; coca cola!" Å så har hon skrattat mycket, och gör så fortfarande. Tänkte på farfar då. Hur han alltid sa att han blivit så gammal för att han aldrig "tagit sig en sup, aldrig rökt en cigarett å aldrig målat naglarna!" Jag å min roomie Zandra har haft ett långt samtal om sånt nu ikväll. Om iofs mycket mer, om hur den yngre generationen blivit ihjälcurlade, hur vi haft det som unga, om tiden innan mobiltelefonerna och Ipadsen, om hur vi vet hur vi ska leva för att leva väl men ändå inte gör det. Och om just det. Det egentligen ganska enkla receptet på ett sunt liv. Rör på dig, ät lagom mycket, håll dig borta från gifter å skratta mycket! Det är inte mer komplicerat än så helt enkelt. Jag ska försöka leva mer så. Definitivt ska jag skratta mer. Se ljusglimtarna hela tiden och umgås med människor som gör mig glad. Livskvalité är individuellt, jag ska investera massor i min. Å jag känner att jag verkligen är på gång. Går allt som jag vill så kommer jag möta hösten på en altan, granne med hästar och lillbrorsan m familj, nära pappsen å gamla vänner, vid en sjö, i en skog, i en stuga. DET kallar jag livskvalité. Det kommer göra att jag lever länge. Konstigare än så är det inte.

Lite hemlängtan...

Ja, jag har fått det. Lite hemlängtan. Inte massor. Inte så att jag inte trivs, men jag gör just det, lääängtar tills jag är hemma. Njuter ändå av tiden här. Det är ju inte alltid man får bo gratis i en fin stad under en sommar. Det är vackert här. En bra stad. Men ändå. Borta bra men hemma bäst liksom. Jag längtar efter min fina brorson å hans fina föräldrar. Att få se deras nya ställe! Jag längar efter Hälsingland. Efter att få mysa i soffan. Efter min bil (!). Efter familjetid. Efter att få åka till Umeå å mysa med Bill. Jag längtar efter mina vänner. Men det som är så bra, så som det alltid är, är ju att tiden går framåt. Den stannar aldrig. Vilket betyder att för varje stund kommer jag närmare. Å tills dess är det bara att göra det bästa av situationen. Och det tycker jag ändå att jag gör.

Oh. En sak till. Efter 12 år utan några som helst händelser så har det nu hänt. I förra veckan krockade jag. Ingen skadad, bara bilen. Å den andres bil... Tur att jag är täckt av försäkringen genom jobbet... Å tuuuur att det enda chefen sa var "ta det luuugnt, du är inte det första och inte den sista! Å om inget hänt på tolv år var det väl nästan på tiden :)" En jefla tur att dom såg på det så.

Lägesrapport

Jag har börjat komma in ordentligt i jobbet nu. Det är roligt! Kör långa stunder mellan olika brukare utan att ens titta på kartan! Målet är att slippa använda karta alls i slutet, att jag ska hitta till även de som jag aldrig varit hos utan karta. 6 veckor kvar, det ska jag nog hinna på.

Tiden går faktiskt ganska så fort. Det är vissa kvällar jag tänkt att jag ska sätta mig å skriva mail å så men som inte blir av för vips så är det sängdags. Jag å Zandra, min lägenhetskompis, har suttit uppe några kvällar och pratat bort flera timmar. Hon har backpackat väääääldigt mycket hon, vilket är ju toppen för mig med alla tips som hon ger! Det är fascinerande det där, hur livet ser till att liksom låta en träffa folk som det liksom är meningen att man ska träffa... 

Idag, OM det nu spricker upp, ska jag å en tjej från jobbet ned till Stokkavattnet å bada och sola. Det finns hopp enligt yr.no, men eftersom vädret verkar lika svårt att förutspå som det är att dansa jitterbugg på spetsen av en synål så vet jag inte... Blir det inte sol å bad så blir det kanske en fika på stan. Det känns roligt iaf! Hon ska vara här hela sommaren å långt in i höst och verkar trevlig så det blir nog bra! Hon är svensk. Många svenskar är det på jobbet. En sportkille, läkarstudent, som skrattar såååå högt och forcerat, en annan läkarstudentkille som PRATAR HÅL I HUVUDET, men är trevlig, en några år äldre sjuksyrra som är supertrevlig å positiv, en lite äldre uska om är hjälpsam å gullig och så ett par yngre tjejer som är stabila och trevliga. Ida, som jag ska hänga med idag, är en av de sistnämnda. Så jag får min dos av svenskar på jobbet.

Det börjar även dra ihop sig till antagningsbesked... Nu snart ska jag bestömma mig vad det blir av mig 

Ett kvällsinlägg...

Jag kan bli sä jädra stressad av facebook alltså! Allra helst så här i semestertider. Aaaaalllaaaaa får det att låta som livet är heeeelt underbart och allt är sol å glädje å kärlek å lycka. Visst, det är väl helt fantastiskt om det är så men jag tror ju inte det... Livet är upp och ner, och hit och dit. Usch, nu låter det som att jag missunnar folk och vill ta ned dom på jorden, det vill jag inte. Men det blir liksom... Jag vet inte... Fånigt? Provocerande? På nåt sätt. Kanske är det så enkelt att det känns lite extra när jag befinner mig så långt borta från allt och alla och inte skapat mig så mycket förutsättningar än för att få till grillfester och lek på stranden. Och grejen är att egentligen är väl jag lika glad för det. Jaja. En reflektion iaf.

Jag har för övrigt haft mitt första kvällspass med egen lista. Och det gick bra! Jag blev klar i tid, hann ta matpaus och jag tro att jag ska vara nöjd då.

Och jag ser sjuuukt mycket fram emot att Fredrik kommer och hälsar på om 1,5 vecka!!! Att få visa någon Norge när jag är här, det betyder massor. Då ska vi gå på tur kan jag lova :) När han kommer är jag redan inne på tredje veckan! Wihooo!

What doesn't kill you makes you stronger

Jag sitter och läser gamla chattar på g-talk... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det annat med än att jag blir ARG. Å ledsen. Att jag gjorde så mot mig själv. Att nån gjorde så mot mig. Att jag stod ut. Det jag befinner mig i nu är så TOTALT raka motsatsen till hur det var då. Jag kanske skriver kryptiskt men det känns liksom bättre det. Mitt ordspråk om att smaka spenat är verkligen sant. Nu käkar jag glass! Jag lovar härmed mig själv att jag aldrig ska hamna i nåt sånt där en gång till. Å jag ska säga till alla mina vänner och min familj att de måste säga till om de ser varningstecken. Å jag ska lyssna. Usch. En del av mig vill skälla och skrika och kräva förklaring och ursäkt. En annan del skiter i det där nu. Just nu känns skrik-å skälldelen som den dominerande... Jag läser även gamla inlägg på bloggen och på ett sätt så förstår jag inte vad jag själv skrivit. Att allt var så bra. Att jag var glad å lycklig å livet bestod av kärlek. Men visst, det fanns absolut stunder där det var bra. Då jag mådde bra och det var fint. Men det var liksom inte på mina villkor... Jag är glad för erfarenheten. Den har verkligen lärt mig att sätta högre pris på mig själv. Att jag oxå har rätt att må bra och få ha det bra. På samma villkor. Som sagt, det rör sig om ljusår i skillnad mellan det som var och det som är. På massor av sätt. Glädjen i ögonen som är uppriktig och så otroligt kärkeksfull. Det är den stora skillnaden. Och kanske det som gör hela skillnaden.

I lööööv

Jag har haft en riktigt trevlig dag idag! Stavanger visar sig från sin bästa (?) sida och bjuder på sol å någorlunda värme. Idag har jag utforskat staden lite. Alltså. Jag älskar att vara en smygturist! Gick in på en bokhandeln och hittade mig en fiiiin stadskarta. Jag älskar stadskartor! Å med tanke på mitt jobb så kommer den att bli en ständig följeslagare i bilen. Satt uppe vid ett torn bland alla riktiga turister och läste bok i typ 2 timmar. Så himla härligt! Jag äääälskar sol å läsning! Innan dess hade jag fyndat ett par finfina pumstygskor på 70%-ig rea. Jag älskar rea! Stavanger är verkligen en härlig stad, att det jag hittills sett. Hamnen mitt i stan, stora öppna ytor, parker och gamla kyrkor, små plaskdammar, massor med affärer och det bästa av allt; typ alla gator är som små kullerstensgränder! Tänk Gamla stan i Sthlm, tänk gränden ovantför Tzatziki i Uppla. Så är typ hela stadskärnan i Stavanger. Jag fullkomligen äääälskar kullerstensgrändsgator! När jag kom hem gjorde kag mig en rysligt god sallad å efter det har jag videoskypat med F. Jag älskar att tekniken kan få oss att känna sig nära när man är långt borta! Nu ska jag börja på en ny bok, ta en tupplur å planen för kvällen är en promenad innan sängdags. Imorrn jobbar jag mitt första pass då jag går själv å det ska bli spännande. Och med den nyinköpta kartan och en GPS så ska jag nog hitta fram till alla gamlingar som behöver hjälp. Jag diggar hemtjänsten. Detta kommer bli en bra sommar!

Framme i Stavanger

Nu är jag framme i Stavanger. Har inte varit i stan i mer än typ 18 timmar men har redan hunnit bo på vandrarhem, fått tillgång till mitt permanenta boende, jobbat ett dagpass, gått vilse, åkt buss å taxi, träffat trevligt folk och ätit knäckemacka. Allt på bara 4 timmars sömn. Så nu är jag slut som artist. Nu väntar en välförtjänt eftermiddagstupplur innan jag ska lokalisera en mataffär. på återseende!

Gäst från det förflutna

Jo just det. Jag har träffat på en människa från det Förflutna som ändå varit högst aktuell de senaste dagarna. Hur skumt är inte det?! Har typ knappt tänkt på denna männsika under lång tid, å så seglar saker och ting upp den sista tiden och så helt plötsligt... Är han där. Mycket skumt. MYCKET. Det är så att jag nästan tänker att "vad ska detta betyda?". Att det finns nån mening liksom. Att det ska fungera som en påminnelse. Eller ge perspektiv. Vet inte än. Men skumt är det!

Nya tider. Igen.

Jag jobbar nu min sista natt på HIA. Det känns konstigt. Det är sorgligt. Men oundvikligt. För att komma till nästa punkt måste man lämna den föregående. Det har varit två intensiva månader här nere i Uppsala. Spännande, slitsamma, omtumlande, härliga, kärleksfulla. You name it. Jag är glad över så mycket. Över stöd och värme främst. Tänk vilka fantastiska människor jag har runt mig! Jag har sagt det förut men det är helt klart värt att nämnas igen. Och igen. Och igen. Nu börjar en ny tid. Med mycket ovisshet, och det är nåt jag inte är van vid. Men det känns ändå bra på många sätt. Jag ska ge mig själv tid. Tid att läkas och tid att komma fram till vad jag vill. Egentligen. Det ser jag fram emot! Livet alltså. Livet.

Time will tell

Jag är rädd att förlora det jag börjat uppnå. Att tappa bort mig själv igen. En del av mig tror verkligen inte att det kommer hända, men det hände förut och då trodde jag det inte heller. Jag har mött nåt nytt när jag trodde jag skulle vara ensam. Nåt nytt på så många sätt. Och så är det nog. Att endast tiden kan utvisa vad som kommer ske.

Det går bra nu kompis, det går bra nu

Wihoo! Jag känner mig just nu så himla glad! Jag är så glad över att jag är glad. Pratade med min vän H idag. En av alla fina människor jag har i mitt liv (jag jag sagt hur lyckligt lottad jag är vad gäller fina vänner??!!!). Jag uppdaterade om allt som hänt det senaste typ året (jo, jag har ju som inte pratat med så många om så mycket...) och det som hänt alldeles nu på slutet. Och hon påminde mig då om vem jag är. Hur hon ser mig och det var så skönt. För den hon ser, den hon känner mig som är den jag trodde jag tappat bort men nu börjar hitta igen. Och det är en fantastisk känsla. Jag var rätt lost där ett tag. Så lost att jag började fundera på om jag egentligen inte är en ganska mörk, dyster person med mycket sorg i mig. För det var så jag kände mig. Men. Jag är inte sån! :) Jag befann mig bara på fel plats vid fel tidpunkt eller hur jag ska förklara. Jag är så glad. Så glad att jag är glad, glad glad glad! Det är gött att vara glad! Och gladast är jag nog över att jag har människor som kan påminna mig om hur jag är. Och att jag känner att det är rätt. Och att jag ska på roligheter på torsdag... :)

Love is all you need

Jag skulle vilja skriva om så mycket just nu. Om vänner och icke-vänner. Om saker som lagts till handlingarna. Om insikter. Verkligen om insikter. En insikt kan jag skriva rakt av, för den kräver inte så mycket förklaring: det finns ingen garanti för att folk beter sig som folk bara för att de är vuxna. Att vara vuxen är ingen garanti för förnuft. Jag skulle vilja skriva om livet. Livet. Hur härligt det är att Leva. Inte för att allt hela tiden är härligt rosenrött. Nej, tvärtom, det är härligt att Leva just därför. Jag skulle vilja skriva om de som flyttat ur ens hjärta. De som aldrig flyttat in. Men flest spaltmeter skulle jag egentligen vilja skriva om de som bor permanent i mitt hjärta. Om alla de som har varsitt rum där inne. Om hur de verkligen fyller sitt rum med värme och kärlek och som har livslånga kontrakt. Det är det det handlar om. Att fylla sitt hjärta med kärlek. Allt det skulle jag vilja skriva om. Men just nu nöjer jag mig med detta.